Miserabel måndag

Jag hade anat det hela helgen. Chefen och Chefen kallade in mig på kontoret och ville att jag skulle gå upp i 100% arbetstid. Jag ville inte. De insisterade. Det slutade med att jag gråtande hävde ur mig allt om vad jag tyckte om våra löjliga leveranstider, hur respektlöst behandlad jag känner mig ibland och hur det verkade som att olika regler gäller för olika medarbetare. Det hela var utlöst av att jag ville vara ledig en dag, vilken nekades, medan andra arbetskamrater får resa iväg i flera dagar minsann! Och de har inte frågat mig om lov!

Vi höll på i en och en halv timme. Jag var helt utmattad hela dagen. Ledsen och arg. Börjar alltid böla när jag är riktigt arg. Hatar det. Men det har effekt - jag tror faktiskt det kan komma något bra ur det här. Men om jag får behålla mina 90% - det vet jag inte än. Morr, morr. Bara för att man inte har barn verkar det som att man inte får ha andra intressen utanför jobbet. Diskriminerande är vad det är!

När jag kom hem var maken också låg. Mökkvi har blivit alltmer känslig när man tar honom på magen. Nu sparkar han t o m efter oss och lägger öronen bakåt. Det är inte likt vår Mökkvi. Maken hade pratat med veterinären som bett oss vänta en dag. Så vi planerade för en morgon med hästtransporten till Ale-kliniken.

Stackars lilla Mökkvi. Han fick vara själv i paddocken så vi verkligen kunde se att han åt, drack och om han lade några "högar". Och se - framåt sen kväll blev där två präktiga högar! Maken släppte ut honom i hagen med de andra. Verkar som tarmarna funkar ändå, trots allt.