Bestyr med djur

Maken skulle minsann ut på galej, så vi planerade att jag skulle ta emot hovslagaren kl 18.30 för Mökkvi. Tyckte ju enfaldigt att jag kom iväg från jobbet i tid. Men så var där ju ett litet vägarbete vid Ullevi så det blev kö för alla som skulle svänga höger och tvingades köra över refugen ... Och kö på E6. Och kö där 50-tons-stenen fallit vid Surte (fast nu var vägbanan fri där tycktes det – med stora lagningar ...). Så jag kom hem 18.20!

Rusade in genom ytterdörren varpå Stilton snabbt smet ut och gömde sig utom räckhåll under verandan. Upptäckte en läbbig lämning med ursprung i någon ände på någon katt, på dörrmattan så jag bara fick slänga ut den på gräsmattan. Lade hela påsen med kylvaror jag köpt på lunchen i kylen – för jag hann inte packa upp. Bytte kläder och gick ut för att hämta Mökkvi. Som stod längst bort i en lerig hage och var måttligt intresserad av att komma till mig självmant. Så jag klafsade ut och hämtade honom. Fick kratsa hovarna 2 gånger med en hov-diskning emellan, innan de var någorlunda rena.

Turligt nog var hovslagaren lite sen – hon kom precis när jag var färdig med Mökkvi. Så hon skodde om medan jag skötte Saga och diskade hennes hovar. Och vi småpratade, vilket alltid är trevligt. Hon har tretton valpar schäfer/jämthund och undrade om vi var intresserade... Hade gärna haft hund, men det får bli när man har mer tid och inte jobbar jämt. Vi har ju fullt upp ändå.

När jag släppt ut Saga var det dags att sko Mökkvis bakben, och eftersom han har lite dålig balans, stod jag vid hans bak för att ge honom stöd. Han "faller" liksom sakta bakåt efter en stund, fastän han stått bra länge. Det är en märklig häst. Men skoningen gick bra och snart åkte hovslagaren.

Men var var Stilton? Jag ropade och letade men fick gå in och äta. Gick ut igen och se, då dök han upp! Efter 4 timmar! Detta var ju hans första utevistelse här hos oss, så jag såg framför mig hur han rymde från sina fräsande systrar tll sitt gamla hem i Tuve. Men så var det inte. Han kom tillbaka! Hel och ren fast ganska blöt. Och tok-kelig! Så han känner sig nog rätt hemma här ändå. Pust!

Så mycket stoin i Surte!

Stoinen i Surte! (bild snodd från GP)

I morse var det ju jobbiga köer igen! Trots att det egentligen verkade vara mindre trafik än vanligt. Kö ända från Ale-krossen till Surte. Köerna brukar släppa efter det löjliga, fåniga och onödiga rödljuset i södra Bohus, som av någon anledning ofta slår om till rött fastän ingen ska ut på 45an, och ständigt stoppar upp trafikflödet rejält. Fattar inte att de inte stänger av det medan vägarbetena pågår. "Lyskrysset" i norra Bohus borde ju räcka.

Men idag fortsatte köandet! Lite sömnig blev man av att krypköra så långt, och kanske lite försjunken i tankar, men jag tyckte nog att det såg konstigt ut. Inte brukar väl berget gå så nära vägen? Snart nog gick filen ut på grusväg – vägen var alltså flyttad utanför asfalten. Så vilda brukar inte ens BanaVäg i Väst vara! Men på GP fanns förklaringen – en incident i sprängningsarbetena:

"– Ett stenblock på omkring 50 ton kanade ner och gled ut i norrgående körfält när vi skulle spränga. Det går inte att flytta undan med mindre än att man spränger isär det, säger Bo Larsson, projektchef på BanaVäg i Väst.", för att citera GP. Hoppsan! Läs mer om incidenten här!

Maken red på ridskolan så jag tog en tidig buss hem, studerade jättestenblocket på hemvägen, och gladdes åt att det skulle vara ljust ute länge! Jag red ut i våra sommarhagar med Saga, men det är lite blött och knöligt för att vara riktigt kul. Så red jag ut på vägen och töltade lite, och travade uppför galoppbacken – en nytillkommen sandlåda där brukar få Mökkvi att sprätta till, så jag ville ta det lugnt på Sagas sandlådepremiär. Just i backen, skötte hon sig exemplariskt! Men var lite hispig sedan. Träffade grannen O på vägen, som just sålt en landbit längst bort i backen till en familj! Han berättade att de var där på tomten, och skulle ha hästar, så jag red dit och hälsade på dem.

De verkade trevliga, och huset skulle antagligen börja byggas till sommaren. De hade en travare och skulle ha två ponnys till sina döttrar. Medan vi talade blev Saga mer och mer hispig och flåsig, så jag red hemåt, men hon blev bara nipprigare och nipprigare. Så jag klev av och ledde hem henne istället. Kanske var där nå'n älg? Hon brukar inte vara så nipprig nuförtiden.

Väl hemma fick jag för mig att lastträna henne ensam. Och då ville hon förstås inte gå på! Tokiga jag hade dessutom inga handskar, så jag brände mig lite när hon drog i repet och smet. Men med handskar på mig och repgrimma på henne fick jag in henne! Gav henne lite kraftfoder som belöning och då stod hon kvar självmant. Så jag fick aktivt backa ut henne. Precis som det ska vara! Det vore ju praktiskt att kunna lasta sin häst ensam! Hm. Jag undrar om det är tillgången på gräs, om än höstens, som gör pållarna så tramsiga.

PS: "Stoin" är Göinge-dialekt för sten.

Stressig söndag – eller – nej. Inte alls faktiskt.

Slappning i hagen

Slappa missar

Stilig Stilton

Själv sov jag till 10-snåret, och tyckte att det var ju en bra tid att gå upp, men eftersom det plötslig blivit sommartid var ju klockan snart halv tolv! Så kan det gå! Snabb lunch och sedan ett ridpass i ridhuset. Saga ville sega så jag fick slita med henne men fick igång henne. Hoppas kunna träna henne mer nu när det är barmark och kvällarna blir ljusare.

Medan vi sadlade av kom T förbi på Hetta. Hon var nipprig och hispig och gnäggade på sitt föl därhemma. Hetta alltså. Inte T. Fick höra att T var ute och red med sin hund häromdagen. Så hade grannens hund kommit rusande och jagat hennes hund, så hon fick kasta sig av hästen för att skydda sin hund. Ridhusgrannen råkade då dyka upp i sin bil och skjutsade T så hon snabbt kom ifatt sin häst, som utan ryttare genast passat på att springa hem.

Som tur var gick allt bra och varken djur eller människor skadades. Grannens rottweiler brukar komma rusande mot oss också, men som tur är är våra hästar så coola och bryr sig inte så mycket. En hundgård eller ett redigt stängsel hade inte varit så dumt, när nu hunden inte stannar på tomten. Den har tydligen orsakat lite incidenter.

Vår ridgrupp planerar att ha kurs tillsammans på ridskolan, med egna hästar för dem som har, någonstans maj/juni. Så nu måste jag ju få upp kondis och lydnad på min lilla envisa kusa till dess, så jag inte behöver skämmas. Så jag har lite jobb framför mig ;-)

En blöt lördag

Svågern på häst i hällregn.

Vem kan stå emot Stiltons lurviga mage?

Vi firade "Earth Hour" i tre timmar – med avbrott för kaffekok förstås ...

Vi ville hinna med lite "ponnyridning" för vårt besök innan de fortsatte till Brännö – så vi var uppe tidigt och maken gjorde i ordning Mökkvi. Unge herr N fegade ur och vågade inte rida. Ändå hade han hjälpt mig både länge och väl att borsta Saga i torsdags kväll, så jag trodde han skulle vara mindre rädd. Svågern satte dock upp, men tyckte det kändes säkrast om maken ledde Mökkvi. Rätt avspänd såg han ut ändå, på hästryggen, fastän jag tror det var första gången i sitt liv han satt till häst!

Regnet öste ner medan de gjorde sig i ordning för avfärd och jag sadlade av Mökkvi – de hade ju en båt att passa. Maken skulle följa med dem till farmor för en lunch, så jag hade en lång slapp eftermiddag. Vid 16-snåret kom maken tillbaka och vi red ut på N-rundan, denna gång den traditionella klättriga vändan. Mitt på stigen hade några träd fällts så grenar låg kors och tvärs. Vi förmådde hästarna att gå över med det var lite läskigt och snubbligt. Under grenarna var snö, så det var svårt att veta hur långt ner hästarna skulle sjunka. Men de kämpade tappert och tog sig igenom!

Från klätterbacken kom en liten bäck med smältvatten, och på tre ställen fick vi passera veritabla små "sjöar" med strömmande smältvatten. I botten av två av dem var det dessutom is, som vi inte visste om den skulle hålla eller om hur hal den var. Mökkvi tvekade lite men Saga gick på, och då var han ju lätt att få med sig. Men det blev ju inte en särskilt kul uteritt – alldeles för mycket smältvatten, lömska tjälhål och knepig lera. Ridhuset lockade för morgondagens ritt.

Eftersom vi blev så sena från Universeum igår hann jag aldrig laga till planerade rådjurslår (det blev ju pizza istället), utan lagade det under dagen. Bara insmort i salt och massor av vitlök, och sedan legat i 1,5 dygn. Blev hur gott som helst! Med paprikakryddad persiljesås och potatis, och en flaska gott sydafrikanskt vin till, som skulle passa med vilt. Och det gjorde det!

Maten var klar lagom till 20.30 då vi skulle släcka ner inför Earth Hour. Kontrasten här runt oss blev inte så stor – det var ganska släckt runt om redan innan 20.30. Vi åt vårt rådjur i sterainljusens sken och hade det mysigt. Plötsligt blev klockan 21.30 och vi kunde med "gott samvete" använda vår el och mala och brygga vårt kaffe, som vi sedan drack i vardagsrummet, fortfarande med bara stearinljus som belysning. Mys!

Kul med käcka killar

Svåger & son busar vid bäcken.

Men ... vad gör paddorna?

Skäggdoppingmatning & ännu en svåger. Med två söner.

Kusinerna ovan rockornas bassäng.

Benny bläck?

En väldigt röd fågel.

Svågern verkar vara i trubbel.

Är det bara jag eller anställer polisen allt yngre kadetter?

På torsdagskvällen kom svåger och son från Gävle på besök. På fredagsmorgonen tog vi ut dem på en tur för att inspektera hemmanet. Liten solglimt blev det medan unge herr N hittade enormt långa vass-strån som man kunde peta i bäcken och i hästgödsel med. Försöken att följa en pinne från ena sidan bäckövergången till den andra föll av två skäl. Det var för mycket snö på tillflödessidan för att pinnarna skulle vara lätta att få i, och kastade man i dem på andra sidan, ville de liksom inte ta sig uppströms ...

Efter lunch åkte vi till Göteborg och träffade makens andre bror med söner för att göra Universeum. Det var länge sedan jag var där, men det är alltid kul. De äldre kusinerna rusade glatt framåt och ägnade nog mer tid åt att jaga varandra än att kolla på alla fiskarna, men kul hade de.

Vi vuxna uppfattades nog som lite söliga, särskilt när jag och maken blev kvar i "djungeln" för att beundra den ohuggans stora leguanen de hade där. Jag är svag för leguaner.

Så lekte vi på de olika "experiment"-våningarna där jag red på en mekanisk häst. Vill nog hävda att den rörde sig lite hårdare och stötigare än en riktig. Men rätt kul var det. Jag fallerade nesligt på ett körkortsteoritest. Icke godkänd! Ett fel var förstås att jag trodde att bilderna hade med texten att göra, och därför svarade utifrån situationen på bilderna, istället för att bara kryssa i en regel i som inte var tillämplig på bilden. Stackars körkortselever om teoriproven är sådana. Det verkar mer handla om regelrabbel och kuggfrågor än att tänka själv.

Askims-svågern med familj avvek så småningom, och själva blev vi kvar till stängningsdags. En nekad helikopter i presentbutiken i kombination med lätt blodsockerfall föranledde en synnerligen olycklig och arg N som inte repade sig förrän Älvängen där vi köpte smarriga pizzor. Mycket Hawaii slank ner i den lilla magen!

Medan lilleman låg och sov spisade så bröderna regggaemusik in på småtimmarna...

Solig och sölig söndag

Tö i paddocken.

Komsi, komsi så får du lucern ...

Sagis med vinden i manen!

Lustigt nog har en "topp" blivit kvar i isen, precis under släpets hjul! Ronja inspekterar.

Stilton. Bus i trappan och inkvartering i svågerns garage.

Systrarna intar Stiltons sovplats och Stiltons klöspinne. Mycket intressantare än deras egna. Stilton kom in en sväng. Såg flickorna. Och gick igen.

Hästtjänst på morgonen. Som vanligt med ohyggligt hal is. Fick vid två tillfällen, ofrivilligt och mycket spontant, bekräftat att elstängslet fungerar utmärkt! Då får man gå och lägga sig igen.

Vi red nedre N-rundan med extrasväng idag, solen sken och det var riktigt fint. Isen är mera som sörja mitt på dagen när solen stått på, så det är inte så farligt halt för kusarna. Men lite lurigt i nedförsbackarna...

Min nya sadel glider kanske en liten smula fram, fast inte kloss an skulderbladen som den förra, och den glider inte åt sidan, inte ens när Saga gör sitt lilla konstiga sidoskutt/backutsprång som hon ibland gör när jag dristar mig att kontrollera hennes galopp.

Efter ritten drog maken in släpet i paddocken, för att lastträna Mökkvi. Släpet har stått insnöat nere vid stallet, men nu är det flyttbart igen. Vi stagade upp med tegelstenar under det knyckade stödbenet. Får komma ihåg att låta reparera det ...

Mökkvi lät sig motvilligt lockas in med hjälp av en spann smarrig lucern, med mellanväggen ställd åt sidan. Sedan gick det bra även med mellanväggen på rätt plats. Sedan försökte maken leda in honom. Först gick det rätt bra, men sedan blev Mökkvi motvilligare och motvilligare. Träningen gick åt fel håll. Och vi som var lunchhungriga. Men måste vinna! Så maken lockade åter med lucernen samtidigt som han drog i repgrimman, och Mökkvi gick på! Bakhovarna precis utanför släpet, på rampen, men det är ju rätt bra. Sedan backade maken ut honom långsamt, steg för steg, så träningen får sägas vara framgångsrik ändå. Bara en sådan sak, som att hästen inte kastar sig ut bakåt!

Jag tror det kallas barmark ...

På våning två är alla katter grå...

Ekipage på töande väg

Stolpe hittad i hagen i veckan.

Stolp-rest i hagen...

Det har varit lite vardagsedge att mata hästarna på morgonen i veckan. Dagsmeja från dagarnas plusgrader och kanske en skvätt regn, gör våra gåstigar genom snön till stallet ohyggligt isiga och hala, efter nätter med frysgrader. Ibland ser det ut som snö, men är is... Nu är dessutom elen påslagen, varmed en limbo-passage mellan trådarna genast kan ge en oönskad uppiggande effekt...

Tövädret renderar ju en hel del vatten, som nu bildar otrevliga bruna pölar runt hästarnas "visitkort" i hagen, ovanpå isen, så man känner en extra stark motivation att inte halka omkull i sörjan. Det som gömts i snö kommer upp i tö...

En morgon i veckan hittade jag också en avbruten staketstolpe i hagen. Den jag sett Saga förnöjsamt klia rumpan mot... Det fanns hästtagel som virat in sig i en isolator på stolpen, och en dag hade Saga en stor lös tofs hängande i svansen. Så det är ingen tvekan om vad som hänt. Hon har kliat sig, fastnat med svansen och dragit av stolpen! Jag undrar hur rädd hon blev. Hon verkar inte skadad i alla fall. Svansen ser oskadd ut och hon är pigg och rask, inga sår eller skador. Hon har nog bara blivit rejält "luggad" i svansen. Som tur är.

Idag har det försvunnit hur mycket snö som helst! Sju plusgrader och en hel del sol gör susen! Och vi kunde rida ut vid 16-snåret utan att behöva stressa hem innan mörkret föll! Snötäcket i skogen var bara någon decimeter, utom möjligen i de mest skuggade områdena! En stor vide längs ridvägen har fått sina små "kissar" och jag har sett fågelstreck med gäss vända tillbaka och idag hördes fasanen skräka ivrigt. Maken har kunnat lyfta ut isklumpen ur vattenhon i stallet, så nu fingerar avloppet där! Våren har sina fördelar. Även om den är lite småful nu, när gegget från i höstas tittar fram.

Cool kattkvartett

Stilton, Ronja och jag i soffan!

Stilton visar gärna magen. Den är lurvig och prickig. Och söt!

På onsdagen var det Zollys tur att träffa Stilton. Idag torsdag Ronjas. Med de grå har det gått lätt. Men lite nervösa var vi för Ronja. Eftersom hon inte är något syskon. Men – hon brydde sig knappt om honom! Jag låg i soffan framför TVn med Ronja på ryggstödet, då Stilton hoppade upp på soffryggen och intresserat tittade på Ronja. Gick försiktigt fram. Petade på henne med tassen. Hon sträckte bara på halsen mot honom så drog han sig tillbaka till sitt hörn. Otroligt odramatiskt! Så sedan nu får de alla vara tillsammans hela tiden! Introduceringen av ny katt har gått oväntat smidigt!

Visst, de har sina Mexican Stand-offs, morrar och väser ibland, men kommer rätt bra överens. Alla fyra går med svansen stolt i vädret, och ingen jagar den andre. Harmoni!

Stilton vs Mozzy

Bus i trappan.

Stilton kniper förnöjt på tassarna.

När jag kommit hem från ännu ett bra ridpass på ridskolan, var det dags att låta Stilton möta Mozzy ... Det blev ganska odramatiskt. En del fräs och väs från Mozz, och en dask mot Stilton i trappan. De bråkade där. Fast det känns som att de tyckte det var lite roligt också ...

Sadlar om

Grannens T hade varit i kontakt med en sadelutprovare för att få hjälp med sadel till sin häst. Och eftersom min sadel lätt glider åt sidorna eller fram, ville jag gärna hänga på. Vi tänkte oss, att hon kanske kommer framåt vårkanten. Om några veckor. Ville ju bara planera i god tid. Men så skulle hon komma redan idag!

Vi hade bokat ridhuset för lektioner, men avbokade lektionerna, eftersom vi ju skulle testa sadlar då. Så ringde sadelutprovaren och sa att hon var försenad. Men vi hade ju bokat ridhus, så vi red ändå. Och hade ju kunnat haft lektion.

Sadelutprovaren ringde och sa att hon kommer nog innan 20.00 i alla fall. Det blev 21-snåret. Då hade maken gett upp, frusen, trött och hungrig eftersom han varit där sedan 17.30 då vi bokat. Jag hade hetsat hem från jobbet och var på plats 18.30. Och vi red. Och vi provade att rida med handhäst, vilket var kul! Dvs, jag red på Saga och ledde samtidigt Mökkvi. Lite klurigt i början, men sedan kunde jag tölta en bit med dem!

Snart nog kom T och vi pratade, horsemanshipade mm. Maken ville egentligen bara få konfirmerat att hans sadel låg bra, för han har inga problem med den, så han gick ju och kvar stod T och jag, också trötta, frusna och hungriga. Men vi ville ju så gärna få utprovat sadlar!

När hon väl kom berättade vi om våra sadelproblem och fick prova olika sorters sadlar. Den första jag fick satt perfekt på Saga! Men var hemskt obekväm för mig. Turligt nog hade hon en liknande, som var skön och satt bra på Saga! Den gled varken fram eller åt sidan fastän jag provade den utan några anti-slip-pads eller någonting! Och turligt nog – var det den billigare av dem...

Eftersom jag inte ens tänkt på att ha pengar på mitt VISA-kort eller ens ha det med mig, fick jag ringa maken och be honom komma och pröjsa.

Kl 23 satt vi äntligen framför TVn och åt makens goda köttfärspaj. Genomkall... Jag alltså. Inte pajen.

En ost i datorrummet!

Lustig snöformation.

Zollybolly gillar inte riktigt att gå på isen!

Mozzy och Ronja i garaget – ledsen kära svåger, men det verkar som katterna annekterat ditt garage!

Stilige Stilton!

Pållarna visade ett märkligt ointresse för frukosten kl 08.00. Jag blev ganska brydd men tänkte inte så mycket på det. Vid 13-snåret kom maken hem, och vid 15-snåret kom de. De grå missarnas uppfödare J, och T, matte till de grå missarnas bror! För häromveckan hörde J av sig och frågade om vi kanske hade plats för en katt till. Tyvärr hade Stiltons husse blivit väldigt allergisk, så de kunde inte ha katten längre. Och de verkade lättade att vi kunde ta honom, vi som bor på landet!

Så vi fick oss en jättefin katt, massor av mat till honom, kattklätterställningar och kattleksaker och dessutom ett fång tulpaner som tack för att vi tog emot honom! Vi blir ju alldeles bortskämda! Dessutom hade J tagit med en god kaka och ännu mera kattleksaker!

Vi släppte ut Stilton så han fick känna in sitt nya hem, medan vi människor hälsade på "flickorna" som var instängda i sovrummet däruppe, och gick sedan ner och fikade. Visar sig att Stilton är stolt far till inte mindre än 10 kattungar! Men nu är han kastrerad. Det blev en trevlig fika och vi bestämde att de får komma tillbaka till våren och se hur han kommit till rätta.

När de åkt, red vi ut på lägre N-rundan och pysslade om pållar medan solen gick ner. Så skönt att det är ljust så länge! Än en gång stod båda hästarna i ett visst hörn i hagen och ville inte gå därifrån. Då märkte vi det! På nå't märkligt sätt, har de lyckats få tag på en hösilagebal, och gnagt hål på ett hörn och plockat till sig hö! Jag förstår inte hur det gått till! Balen var nästan helt begravd i snö! Inte undra på att pållarna var pigga på uteritten! Och att de var ointresserade av frukost! Djur!

Efter mat och TV satte vi oss i datorrummet och sällskapade Stilton, som får bo i det rummet under "tillvänjningen". Han är så kelig och go! Lite lättskrämd, men verkar trygg med oss. Maken la sig på golvet och kliade honom på huvudet, medan han låg på rygg och knep med tassarna av njutning. En så'n go katt!

Djur!

Mökkvi-säker?

Lavar – igen. Men de ser så lustiga ut!

Mindre mysigt vårtecken.

I en vattenpöl på den nytinade vägen hittade jag denna bubbla! Notera min stolliga benställning i spegelbild i bubblan på slutet ...jag ser ju ut som en insekt!

Vi har vid ett flertal tillfällen i veckan hittat Mökkvi i paddocken! Han har alltså lärt sig att öppna grinden från hagen! Sedan går han och ställer sig med frambenen på snöhögen utanför sadelkammaren, kikar in och slafsar på fönstret – för han vet att därinne finns det smarrigt kraftfoder! Djur!

Maken åkte till Brännö på morgonen så jag var gräsänka för denna dag, varmed jag fick rida ut ensam på Saga. Då infann sig en viss oro – för tänk om Mökkvi fick för sig att öppna paddockgrinden ut till "friheten" medan vi var borta! Jag band balsnören på sinnrika sätt runt grindhandtagen, så de skulle bli "Mökkvi-säkra". På min väg tillbaka såg det ut som att Mökkvi hade kommit ut trots allt! Att han gick på vår väg för att möta oss! Så jag skyndade oss lite – men, puh!, Mökkvi var på rätt sida stängslet!

Red sedan en kort vända med Mökkvi i snöiga sommarhagen, där han fick kämpa sig fram! När jag sedan skulle släppa in honom i paddocken för att servera hans lunch, jag då öppnade han själv grinden på 5 röda! Han rycker liksom i grindtråden med munnen, och eftersom den inte är så elastisk i kylan drar den inte ihop sig, utan grindhandtaget skakas loss från sin krok! Och detta har Mökkvi. med en hjärna stor som en valnöt, klurat ut! För att göra grinden mer hanterbar men Mökkvi-säker, fäste jag grinden som på bilden ovan. På detta sätt slackar inte tråden, så att handtaget hoppar ur! Karo–Mökkvi 1–0.

Försökte slå på elstängslet. Men stora delar av undertråden är fortfarande begravda i snön, och järnspetten i marken jordar dåligt i tjälen. Så när jag slog på elen och gick med min strömmätare, var det ingen spänning alls på paddock-tråden! Det var bara lite, lite spänning där själva kopplingen mellan aggregatet och stängslet är.

Åt snabb lunch, bakade sockerkaka och städade, och bänkade mig sedan framför TVn med en påse ostbågar! Som det ska vara, när maken är på vift!

Kusar och coola katter ...

Red lektion i ridhuset i måndags, och det gick jättebra! M sa, att nu verkade Saga förstå vem som bestämmer, att hon hade respekt för mig nu. Precis som det ska vara!

På tisdagen åkte jag till min lektion på ridskolan och häpnade över att det faktiskt fortfarande var lite dagsljus kvar. Och kom ihåg, att de andra åren när jag lagt märke till att det ännu är ljust när jag ska till lektionen – ja, då har det verkligen varit vårligt ute! Nu, var där hur mycket snö som helst! Men vackert! Fick rida höga Stokkur (1.50 i mankhöjd, vilket är stort för en islandshäst.). Vi fick rida med enhandsfattning (för att säkert hålla balansen i sitsen och inte i tyglarna) och hela tiden låta den lösa armen hänga helt fritt. I alla gångarter! Och det gick jättebra! Säkert för att vi tvingades använda oss mera av sitsen! 2 bra ridpass på två dagar! Nästan för bra för att vara sant!

Och det var det ju! På onsdagen föll trenden lite... Saga var seg och motvillig och jag fick kämpa på, men till slut fick jag igång henne och hon var rejält svettig när jag gick hem! Jag med, men hon var svettigast! Karo–Saga, 1–0. Ridhusgrannen kom in i slutet av passet och vi pratade lite. Hon sa att hon sett lodjursspår i snön! Coolt! Add more cats, som vi brukar säga.

Solig söndag med vårtecken

Ronja på "lav-berget"!

Denna skojiga bägarlav växer på bergsidan uppe på kullen. De där röda plupparna verkar vara ett "vårtecken" för jag har inte sett dem om sommaren. Men jag får tillstå, att jag vet väldigt lite om bägarlavens kärleksliv.

Lav och mossa på bergssidan.

En sömnig fluga knatade omkring på snön. Som om den inte hade det jobbigt nog, kom Zolly och lekte med den ...

Solen sken hela dagen! Men visa av gårdagens uteritt, gick vi till ridhuset idag. Där var grannen S och red till ridhusägardotterns häst. Han protesterade och sparkade lite bakut, men hon red honom så fint och fick pli på honom. Hon är väldigt duktig på dressyr! Så medan hon travade honom i mycket kort, taktfast trav, red vi ökat tölt på långsidorna med våra lurviga små hästar! Det var lätt att samsas om utrymmet, och vi var alla färdiga när nästa bunte på 4 ryttare kom. Så det var fullt ös i ridhuset idag! Och vi behövde ju träna – i morgon blir det lektion...

Saga gick på bra idag! Kanske för att jag skärpte mig mer än vanligt, för vi hade ju publik i ridhusägaren och hennes dotter ... Maken kände sig mindre nöjd. Märkligt med ridning. Ena gången går det jättebra och man blir jättelycklig, nöjd och glad och känner sig världsbäst, och nästa gång går det inte alls och man funderar på varför man rider alls när man nu är så kass på det. Fast det är vi ju inte. Det bara känns så ibland. För att lära sig att rida islandshäst – det tar 300 år, säger de...

Väl hemma och efter all pålle-skötsel gick jag och fotade mina bägarlavar igen. Då kom grannens T på fina Eyglo och vi pratade en god stund. T sa att hon kontaktat en sadelprovare från Härnösand, som jag vet att kaneli-kompisen anlitat och varit mycket nöjd med. Lustigt, för vi var redan inne på att kontakta henne själva. Sagas sadel har en tendens att glida både åt sidan och fram, och jag tror att jag själv lätt faller framåt i den. Jag och maken bytte sadlar ett tag, men nu när Mökkvi är smal passar hans sadel honom bra. Men Sagas passar nog inte henne lika bra. Det funkar ganska bra med en anti-slip-gelpad. Men jag vill ju att det ska bli riktigt bra. Så det ska bli intressant, när hon väl kommer.

Scary skare och "spöken"

Snart, mycket snart, kommer huset att genomborras av en ENORM istapp. Eller...?

Skojig Saga.

Bägarlaven frodas under snötäcket.

Vet inte vad för knopp detta är, men min hjärna associerar trädet med Oxelösund. Någon som vet vad min hjärna menar? En oxel, kanske?

Det var ett strålande väder som lockade till uteritt. Den isiga vägen var dock inte lika lockande. Särskilt inte den rejält istäckta nedförsbacken mot ridhuset. Så vi red in i hagen bredvid istället. Grannen har tagit ned stängseltråden. Ganska brant nedför, på hård skare. Pållarna tyckte det var sååå jobbigt. Vi med. I nedförslutet snubblade pållarna lätt i den djupa snön och vi hade fullt sjå att inte själva ramla fram, när skaren gav efter för hästarnas tyngd.

Vi lät oss inte hindras, utan red vidare på den "lägre" N-rundan över galoppfältet. fast vi galopperade inte idag. Pållarna hade fullt sjå ändå. Inge kul. Tramsiga töväder förra helgen som förstörde all den fina lös-snön!

Väl hemma hann vi med en snabb-lunch innan min kompis L kom. Vi tog en promenix och visade vårt hemman och efter husesyn åt vi hennes medhavda kladdkaka med vispgrädde. Det kan man leva med!

Någon har sagt oss att det har varit en offerplats uppe på fikakullen, vid den stora enen, en gång, och Saga är ofta orolig för något där. Själv brukar jag ana en närvaro, fast har alltid tänkt mig att det är ett djur. Mycket rådjur passerar där. L håller på att lära sig om det mediala, så hon skulle "känna av" om där varit någon offerplats, om där fanns några spöken.

Hon tog en vända själv innan hon åkte och kom fram till att "någon" varit väldigt orolig för kullen och absolut inte vill att den störs, men är tryggare nu. För vi "får " gärna vara där – bara vi inte förstör. Hade vi byggt huset uppe på kullen, som grannarna trodde att vi skulle, hade vi kanske haft ett spöke ... Nå, han kan vara lugn. Jag skulle också tycka det vore synd att bebygga kullen. Den är finast som den är.

Jag har mina idéer om vem "spöket" är, men behöver lite fakta innan jag avslöjar det. Jag vet nämligen inte om spöket faktiskt har dött ännu...

På eftermiddagen gick jag på "fotografisk expedition" och klev i snön. Ibland håller skaren min tyngd i flera meter, så plötsligt trampar man igenom i varenda steg. Så jobbigt! Var rejält trött i benen när jag kom in!

På kvällen drack och åt vi gott men fult (min lammkötts-"rulltårta" med feta-ost blev god men föll isär) och avrundade vinet i soffan framför kakelugnen.