Klättring för folk och fä ...

Maken är populär hos flickorna ...

Vi gav oss iväg på en klätterrunda. Jag till häst och maken till fots med Mökkvi i grimskaftet. När vi kom till grannen var T där och klippte Eyglo, och snart hade vi lurat med henne på klätterrundan. Klätterrundan är just – klättrig! Upp och ned, över stock och sten och under låga grenar. Maken gick på med Mökkvi i samma takt som vi red. I stort sett. Jag och T var eniga om att vi då aldrig skulle komma på tanken att gå rundan, men maken, han var tapper!

Extra jobbigt var det för oss alla eftersom allt regn gjort stigarna ovanligt geggiga. Men vi kom runt! Är impad av maken som orkade med! Sedan blev det såpadiskning av leriga hovar!

Ridlektion på sturig Saga! Och så bli man stalkad av tre tjejer ...

Driv, driv! Kom igen, Saga!

Saga efteråt. Faktiskt värd sitt kraftfoder ändå!

Mina favoritkillar förbereder sig för promenad i solskenet!

Sötnosar som nosar ...

Alpackorna verkar också gilla att rulla sig på gruset!

Nyfiken!

Eftersom Mökkvi är konvalescent, tog vi bara Saga med oss i släpet de tio minutrarna bort till ridlektionen för Helen Gustafsson. Vid lastningen tippade släpet! Uppenbarligen hade inte kopplingen riktigt fastnat på kroken. Saga backade snabbt ur och jag hängde med. Gav henne en godis och låtsades att det varit ett träningsmoment. Där hon belönades för att hon ändå backat av ganska lugnt! När allt satt som det skulle på släpet och hon skulle lastas igen, var jag rädd att hon skulle krångla. Men godisen hade gjort sitt jobb! Hon gick rakt på och belönades med en ny godis!

Snart var vi på plats och träffade grannarna, men jag fick ganska omgående sadla och värma upp. Lektionen var väldigt arbetsam men rolig och bra och nyttig som vanligt. Jag fick beröm för att jag var bättre på att hålla händerna rätt och stilla. jag har en tendens att "joxa" med dem... Saga var dock ovanligt sturig! Tvärstannade flera gånger och vägrade gå! Det var länge sedan hon gjorde så, nu. Envetna häst! Det får bli mycket NH-träning nu! Har slarvat lite med det. Det brukar göra susen – och passar rätt bra nu när man inte kan rida ut om kvällarna...

Efter equiterapeutens ord vet jag ju nu också att Saga inte sturar på grund av smärta någonstans. Utan att det bara är helt vanlig halsstarrighet! Men det kan man få bukt med.

Väl hemma mockade jag ligghall, släp och alpackahage. Det fiffiga med alpackor är, att de bara gödslar på en särskild plats! Så man behöver inte mocka deras bädd i ligghallen, utan bara i hagen precis där de alltid gödslar! Det jobbiga är att gödseln är lite svårare att få upp med grepen och är blötare och tyngre än hästarnas. Men det blir ju inte samma mängder... Så, nu vet ni allt vad ni behöver om alpackagödsel! Själv satte jag mig att äta lunch alldeles toktrött i kropperten!

Efter lunchen fixade vi lite i hagarna, och jag märker att så fort vi kommer till stallet rusar alpackorna fram mot oss, antagligen i hopp om en kraftfodergiva, men också för att de är så himla nyfikna! Så när jag gick i deras hage följde de efter. Stannade jag, stannade de. Så jag hade tre stalkers där i hagen, och var gång jag vände mig om, stannade de upp och såg ut som att de inte alls ville låtsas om att de följde efter mig... Tur de inte är privatdetektiver!

Möte med en equiterapeut!

Saga i baren. En tämligen spänningsfri häst!

Hästgrimma vs alpackagrimma ...

Vi skyndade oss hem, för vi skulle vara hos grannen med hästarna kl 17.00. Som tur var, var det inte så mycket köer på 45an. Ändock hann vi precis till 17.00. Då stod grannarna, Embla-pållen och equiterapeuten i deras stallgång. Och vi släppte våra hästar i deras grushage. Inser att vi glömde mocka efter oss... Oups!

T har märkt att Embla är snubblig och det märkte jag med när jag fick prova henne i somras en tur. Så nu hade de fått tag på en equiterapeut med goda rekommendationer. Och hon hade en hel del att göra med Embla. Grannarna berättade att det knakade om nästan varenda led, och man såg att hästen liksom ville "sätta emot" lite när equiteraputen försökte böja henne. De stela delarna laserbehandlades, så de ska bli mjuka och "läka" fortare. Stackars Embla som varit så stel, uppenbarligen sedan långt innan grannarna köpte henne. Men hon blir nog bra nu när hon är smal och smärt och rids ordentligt .

Så var det Sagas tur. Lite nervös var jag. Det är ju nästan bara jag som ridit henne de senaste 2,5 åren! Orolig att man ridit henne och belastat henne fel så att hon fått ont. Men equiterapeuten hittade knappt någonting! Inga knakande leder! Lite spänningar hade Saga, men de var normala för en ridhäst. Equiterapeuten uttryckte det som att "det är väl jobbat med en häst i hennes ålder som inte har mer spänningar". Så jag har uppenbarligen gjort rätt! Så skönt med kvitto på det, och att hon inte har ont någonstans! Så Saga blev utsträckt och laserbehandlad, bara för att mjuka upp de få spänningar hon hade. Hon var väldigt avspänd sedan, och verkade ha njutit av behandlingen.

Så var det Mökkvis tur. Equiterapeuten kunde känna att han hade haft ont i vänster fram. Skönt att få bekräftat att vi fattat rätt själva, att han hade ont och var, både av henne och veterinären i tisdags! Och att det var på god väg att läkas. Equiterapeuten märkte också att han var öm i ryggen! Det har vi själva inte märkt innan. Men hon hade en teori...

Eftersom det regnat idag var våra hästar blöta. Hon märkte stor skillnad på Saga och Mökkvi – han var mycket blötare, och det längre in på skinnet! Antagligen håller han inte värmen lika bra som hon. Hans päls är ju längre men lite glesare, och lägger sig lätt i "benor" när han är våt, så att man kan se in på skinnet. Saga har mycket kortare päls, men rejält tät. Hennes "hårbotten" ser man aldrig! Kanske är det därför han så gärna håller till i ligghallen, medan Saga föredrar att vara utanför.

Equiterapeuten liksom bankade på Mökkvis ryggfiléer och visade maken hur hon gjorde, som en slags massage. Och snart nog blev Mökkvi mer och mer avspänd. Vi rekommenderades att ha täcke på honom så han håller sig varm bättre, massera ryggfiléerna, och kanske låta kolla upp honom igen om några månader, så stelheten inte beror på något annat än kylan och vätan.

Så i natt får de stå inne och torka upp ordentligt, och i morgon får han ha täcke på sig ute – för regnet lär fortsätta!

Måndag hela veckan?

Det kändes lite som en repris av gårdagen. Kall morgon, lasta mörk häst i släp till Ale-kliniken. Men idag var det Mökkvi vi hade med oss. Maken fick springa med Mökkvi, longera honom och det gjordes böjprov. Och det syntes faktiskt inte så mycket av hans sträckning! Veterinären såg att han var lite stel men inget oroväckande. Så hon rekommenderade promenader med lyfta-fötterna-övningar och att vi skulle ringa igen om två veckor och berätta hur det gått. Han har nog helt enkelt självläkt, och är nästan bra nu.

Väl hemma skötte vi djur, och jobbade sedan hemifrån. Medan solen sken utanför. Inte så bra för arbetsmoralen, men, men...

Red på ridskolan på kvällen, på trevliga, pigga Kosmos. Lång fika efteråt. Så som det ska vara!

Äntligen sol!

Nyfikna.

Kavat katt!

Ligghallsbygget verkar inte störa dem... Parucha kliar sig förstrött medan maken hamrar.

Alpaca sunset.

Oj så kallt det var, när jag fodrade hästarna kl 07.00 på min lediga måndag! (Hujedamej). Frosten låg vit på marken och på djuren. Men vattnet i Thermobaren hade inte frusit! Så skönt! Någon timme senare slet vi med frosten på Volvons rutor, lastade Saga och körde till Ale-kliniken för att sko henne. Idag kunde man köra i den nya rondellen! Men så snävt det var! Och isigt på vägarna såg det ut att vara. Men vi märkte ingen halka. Fast vi körde ju väldigt försiktigt förstås ...

Saga hade två hålväggar, men de var rena och fina när de skrapat bort svampen. Det är det elaka blöta vädrets fel, bakterier och svamp som kommer upp i små sprickor i hoven. Men bara jag håller det rent, lär det bli bra! Det blir till att diska hovarna i såpa oftare. En dag när vi blir rika, låter vi väl dränera hagarna. Vet inte hur man gör sådant.

Väl tillbaka, nu via den nya rondellen direkt ut på 45an, red jag N-rundan i det soliga vädret. Stannade till hos grannen vars häst precis blivit av med gipset på tre hovar! Hon hade lamellrandsröta och någon hovböld, och haltat rejält i veckan, men nu verkade hon gå obekymrat på sina nya skor! Skönt att det gått så pass bra! Och då är grannen ändå noga med sina hästar. Så jobbigt att sådant där kommer smygande.

I morgon blir det en ny tur till Ale-kliniken. Mökkvi har ju en sträckning och travar konstigt med ena frambenet, men det fanns tyvärr ingen tid till honom idag. Vilket jag kan förstå. Inte mindre än 8 hästsläpsekipage trängdes på deras parkering idag! Tur vi hade en tidig tid! Men i morgon är det ju egentligen arbetsdag för oss båda, så vi kompenserade genom att jobba lite hemifrån idag på vår lediga måndag. Mysigt. Då sitter jag med min bärbara jobbdator i soffan och jobbar, omringad av tre lata katter fördelade på soffor och bord. En något lugnare miljö än på kontoret ...

Tog en vända ut innan solen gick ner och riggade vår automatiska fodergrind i vinterhagen, så nu tror jag vi förberett allt för vintern!

Saga på rymmen en slitsam söndag.

Unga fröken Qhichincha – alltid lika bedårande!

Sawila testar "the wet look".

Tjejerna verkar nästan tycka bättre om ligghallen sedan den blev mindre!

Parucha undrar vad jag håller på med bakom väggen.

Påfyllning av Thermobar – nu ska djuren ha isfritt vatten hela vintern!

Gick ut tidigt för att fodra pållarna i deras boxar. Mökkvi är ju en normal pålle, vars matintresse innebär att han inte viker från ens sida så länge man har en hö-kasse i handen. Saga ville också ha, men när jag inte lät henne komma intill och stöka och försöka knycka mat, ledsnade hon och passade helt sonika på att gå ut genom den öppna boxdörren, ut ur stallet och ställde sig att beta på gräsmattan där! Djur! Men jag kunde fånga henne och ta in henne igen utan problem. Lite full i skratt blev jag. Min häst tänker verkligen "outside the box". Gick och la mig igen, och sov lääänge.

Det ville inte sluta regna, men jag trotsade vädret och gick ut och gjorde i ordning ligghallen åt pållarna, medan maken förberedde läkten till alpackornas skydd. Under tiden kom T förbi på Eyglo, och tog en kik på alpackorna. Maken fixade en "ram" till staketet, så att vi ska kunna ha vår nyinköpta Thermobar på båda sidor stängslet. Så får både alpackor och hästar isfritt vatten!

Det roliga är att alpackorna är så nyfikna! De kommer till ligghallen när vi är där. Delvis i hopp om att få kraftfoder tror jag, men det är nog lika mycket nyfikenhet. Så när jag fixade bädden i hästarnas del av ligghallen, stod de på andra sidan mellanväggen och undrade vad jag höll på med! Rädda är de i alla fall inte! Får en känsla av att de kan trivas med pållarna som grannar!

Jag tog en tur på Saga, som blev orolig hos grannen med den onda, trasiga matarkabeln. Grannen håller på att bygga ett slags skjul nu, säkert en ligghall eller ett ställe att lägga höet till sina hästar på. Nya byggnaden ihop med minnet av stöten Saga fick där sist, gjorde henne väldigt ovillig. Men jag fick fram henne. Har pratat med grannen om den där kabeln och att hon måste skydda den. Men den var inte skyddad idag ... Håller man till höger funkar det. Men hur länge dröjer det till det är hål där? Risk man får ta upp det där igen... Hur svårt kan det vara att köpa lite trädgårdsslang och trä kabeln igenom den? Det har vi ju gjort på vår egna uppfart, så vi vet att det är både billigt och lätt.

KM-besök på Lysegården och regn, regn, regn ...

Det ser så lätt ut när vår ridskolelärare gör det.

Full fart!

Lunch för Saga framför den nya väggen till alpackornas tillfälliga ligghall.

Maken tog en promenix med Mökkvi för att se om han fortfarande gick konstigt. På tillbakavägen, uppför vår uppfart, korsades plötsligt deras väg av tre älgar! Som hoppade över alpackastängslet utan större problem. Lilla älgkalven fick lite problem, men inget han inte löste. Så har vi det!

Så åkte vi mot Lysegården, vår ridskola, för att se när grannens T tävlade i Klubbmästerskapet på Embla, och träffa lite trevligt folk. Tävlingen var lämpligt nog i ridhuset, så vi slapp stå ute i hällregnet, men det var ganska kallt inne i ridhuset också. Så rått! Brr!

T gick vidare till final i första omgången, men sedan gick det inte lika bra. Fast jag tyckte nog de gjorde bra ifrån sig! Visade sig att min arbetskamrats dotter var med i mini-pass-tävlingen, och kom 2:a! Det såg så lätt ut när hon red, så det förtjänade hon. Mindre bra gick det för mannen med pållen som var så ivrig att den som bäst passade tre språng och sedan for iväg i full galopp. Inga poäng där, men det såg roligt ut!

När T inte skulle vara med i fler tävlingar och vi var frusna, åkte vi hem. Jag tog en ridtur på Saga i regnet, vilket faktiskt var rätt trevligt trots att ridstigarna var mer som bäckar, att Saga var nipprig och regnet strilade. Man är väl konstig. Fåniga grannen hade stängt grinden igen, men den är nu så trasig att vi lite stillsamt kunde gå över! Maken promenerade med Mökkvi, som faktiskt såg lite bättre ut efter promenaden. Men helt bra är han inte. Han haltar inte. Men han verkar inte riktigt vilja lyfta vänster framben.

Efter ritten fick Saga och Mökkvi stå inne hela natten, och torka upp. Saga får dessutom mer tid att äta upp sig på. Hon höll på att bli väldigt tunn ett tag. Nu kan jag inte dra åt sadelgjorden lika mycket som innan, så det känns bra. Fast det är väl delvis pga hennes tjocka vinterpäls ...

Lost in Alafors

Röd linje: så tokigt det kan bli!
Blå linje: så som det borde blivit!

Fredagsfärden hem innebär oftast storhandling på Ale Torg i Nödinge. Just kring Nödinge gör vägbyggena ens färd extra spännande. I veckan fick jag svänga vänster in i en rondell, eftersom jag insåg att den inte var klar än. Ett kort ögonblick visste jag således inte riktigt om jag verkligen gjort rätt eller körde mot färdriktningen. Lite vardags-edge i Ale! Men jag hade gjort rätt!

Så idag när vi hade handlat och bara skulle åka hem, insåg vi försent att man inte behöver åka på den träliga lokalbanan bort till Nol längre, utan kan använda den nyöppnade rondellen för att komma ut på 45an! Att följa skyltar är inte helt tillförlitligt, de uppdateras inte i enlighet med omläggningarna, nej.

Så vi åkte ju lokalbanan mot Nol, och en smula ouppmärksam tänkte inte maken på att man numera kan köra ut på 45an även från Nol, i de nybyggda rondellerna där. (Det verkar vara obligatoriskt med minst två rondeller i följd på alla nybyggen numera oavsett storlek på samhället). Så han körde vidare på lokalbanan mot Alafors, så som vi faktiskt varit tvungna att göra ett bra tag. Kom upp via slingrig väg som blivit trängre av diverse vägarbetsavstängningar, för att notera att den vanliga och snabbaste vägen ut mot 45an från Alafors var avstängd! Inga skyltar!

Så vi fick göra "The Alafors by night Tour" och åka igenom hela samhället innan vi kom fram till rondellerna i Alafors där vi äntligen kom ut. Med viss tvekan. Där går filerna också lite konstigt så alla kör väldigt tvekande där, för det känns inte rätt att köra så som man ska köra där.

Men vi kom hem till slut! Om statistiken i framtiden påvisar att befolkningen i Alafors ökade markant i oktober 2010 så beror det nog helt enkelt på att ingen hittade därifrån!

Hemmansarbete under halo-månens sken

Jäpp. En sådan här stilig halo hade månen idag! Och den lös upp så bra, så jag kunde snabbstängsla utan pannlampa!

Lite stel i axeln efter min spontana avstigning på Mökkvi-turen i måndags. Men jag red lite på seg Saga medan maken snickrade färdigt extra-skyddet på alpackornas ligghallsdel. Därpå lite snabbstängling i månskenet, så pållarna inte får tillgång till hela vinterhagen med en gång. Mycket att äta där!

Turligt nog visade testerna att pållarna inte behöver avmaskas! Så vi kunde flytta pållarna på en gång! Ska bli så skönt att gå längst bort i blöta sommarhagen för att hämta två kolsvarta pållar i beckmörkret. Nu lär de alltid vara någorlunda nära stallet!

Konstaterat nöjt att jag klarar mig bra i stegräknartävlingen på jobbet! Tack vare ridningen! Vi är några på jobbet som i 5 veckor ska ha en stegräknare, och naturligtvis vinner den med flest steg. Andra aktiviteter som ridning, simning etc, kan räknas om till steg med en omräkningstabell. Så jag får ju ihop många steg! Och detta även om jag bara gör det jag brukar göra, utan att anstränga mig extra och gå promenader eller trapporna på jobbet eller så! Så jag lever uppenbarligen redan ett ganska hälsosamt liv! Tanken är förstås att man ska sporras att promenera mera. Så ibland tar jag två vändor i stället för en, för att hämta t ex hästar, bära tunga vattenspänner eller vad det nu kan vara.

Murrig måndag

Alpacas

Man undrar ju varför de envisas med att ligga ute i regnet. När de har sin fina ligghall.
Där de är ibland, så det är ju inte det att de inte vågar gå in.

Sommarhagen – numera mest lervälling. Dags att flytta pållarna till vinterhagen.

Regn, regn och åter regn. Stackars pållarna har inte en enda torr yta i hagen nu, Så det blir vistelse i box om nätterna så de torkar upp om fötterna ordentligt.

Jag red en vända på Mökkvi eftersom Saga tappat en sko. Han kändes lite snubblig idag, och se, i en nedförsbacke snubblade han med frambenen och kom inte upp igen, så jag ramlade sakta av, och hann se att jag precis undvek att ramla av i lerfåran med fin vattenpöl... Fast jag hade nog fallit snäppet mjukare där. Inte så att jag slog mig särskilt illa. Men det kändes. Stackars Mökkvi gick lite stolpigt när jag kom ut på grusvägen igen, så jag klev av. Börjar misstänka att han har sträckt sig eller nå't ...

Idag var makens hovslagare här och hjälpte till med Sagas tappsko. Hon hittade en hålvägg i Sagas fot. Inte så allvarlig, men säkert en följd av den geggiga hagen. Så jag förberedde stängsel så att vi skulle kunna flytta pållarna till vinterhagen så snart avmaskningsproceduren är klar. Var såååå blöt och kall!

Solig söndag med besök!

Alpackorna studerar nybyggnationen.

Vårt besök tog denna fantastiska bild av Qhichincha och Sawila.

Parucha ser lätt lite tyken ut, men hon kan inte rå för att hon har lite kortare underläpp än de andra.

Saga på spänn. Något händer hos grannen.

Alpacas under the moon.

Det var nästan 7 minusgrader i morse när jag fodrade hästarna! Frosten låg på alpackor och hästar, ovanpå deras täta pälsar. Is i vattenhinkar etc. Brr. Det var skönt att krypa ner i sängvärmen igen sedan...

Maken red ut ensam på Mökkvi idag eftersom Saga tappat en sko. Så jag fixade lite inför besöket av vår ridkurskompis R som var sugen på att få se alpackor. Maken han precis hem innan hon kom, och i gick och tittade på alpackor, vår automatgrind etc.

När hon åkt fortsatte maken på väggen i ligghallen, men tyvärr har vi inte tillräckligt många paneler kvar, så det blir stödinköp i morgon. Jag planerade vinterhagen, men gav ganska snart upp eftersom det var så kallt! Tyvärr ska det snart bli regn. Men då blir det i alla fall varmare, så då kanske vattenslangen ner till pållarnas vattenkar tinar upp ... SÅ jobbigt att gå hela vägen med vattenspänner. Det blir till att investera i en thermobar!

Vår första vecka som alpackaägare!

Alpackor med attityd!

Lilla mörkögda Qhichincha. Eller, lilla... hon är nästan störst! Men yngst!

Det är ju lite nesligt att mörkret faller så tidigt, att efter en arbetsdag ser man bara alpackorna i ljuset från huset och nere vid stallet där de gärna hänger, när vi är där. De har snabbt lärt sig att det kan vankas kraftfoder när vi är i krokarna ...

I onsdags var jag på en Starta eget-information hela dagen. Vi ska ju ha ett litet företag så vi kan sälja ull och köpa/sälja alpackor på "rätt" sätt. Infon var nyttig – nu vet jag var jag ska börja (och har ju redan börjat, på ett ganska rätt sätt). Helt gratis! Bra initiativ av alla myndigheter! Kursen var slut kl 16.00 så jag ilade iväg mot Tagene för att hämta vårt nyreparerade släp. Så nu är både släp och dragbil tiptop! Och jag lite fattigare ... fast jag trodde faktiskt båda servicarna skulle bli dyrare.

Ville snabbt hem för att hinna med en uteritt innan mörkret föll. Så var där jääättelång kö till Jordfallsbron. Stupid vägarbeten vid Bohus som tar evinnerlig tid! Och inte kan man välja någon annan väg. Stön! Mitt i alltihop blev det broöppning också, fast de blev tvungna att vänta med bommar och klaffar till bil-kön hade hunnit flytta sig från öppningsområdet. Kom hem lite i senaste laget, men tog ändå Saga på en N-runda. Så härligt att hinna rida ut mitt i veckan!

Igår var jag på After Work på Svea med lite arbetskamrater m fl. Trevligt sällskap men lååååångsam service. Vi fick vänta i en timme på den iofs goda maten. Och "husets vin" var sådär. Så det bidde bara två glas! Lite korkat att välja trista viner till det vin man säljer per glas. Då blir det ju inte så mycket sålt ...

Idag gav vi oss ut på långritt på R-rundan. Och bytte häst! Och det är kul, för båda märkte att det funkade bättre med varandras hästar nu, än det gjorde sist. Vilket innebär att vi "ridit till " våra hästar ganska bra! Fast jag har svårt att få Mökkvi i ren trav, men trav är inte hans starka sida. Så när vi kommit en bra bit på väg, såg jag att Saga höll på att tappa en sko! Snart nog föll den av, så maken hoppade av och plockade med den hem. Underlaget var mjukt så vi dristade oss att rida tillbaka, fast maken klev av när vi kom till grusvägen hemmavid. Himla otur! Men en fin tur blev det!

Maken har börjat bygga en vägg vid ligghallen för att ge alpackorna mera skydd. Jag trodde alpackorna skulle bli rädda, men de verkar mest nyfikna!

Mellow monday with the mammals

Älgar till vänster, alpackor till höger. De glodde lite på varandra, men verkade inte bry sig så mycket. (klicka på bilden för att se den i större storlek)

Triss i töser. De matchar höstens färger fint!

Sawila med sin underbara kalufs!

Nyfiken Qhichincha.

Maken lockar till sig söta unga flickor med godis!

Tänk, sedan mina måndagar blev lediga måndagar, älskar jag måndagar! Jag tog mig en låååång sovmorgon, medan maken fick gå upp för att möta hovslagaren. Vi åt vår lunch framför TVn, då vi plötsligt säg älgkon och kalven som brukar knata förbi här, springa över fikakullen ned mot hagarna. Så vi sprang ner för trapporna för att se om de skulle möta alpackorna och hur de skulle reagera. Alpackorna verkade knappt lägga märke till älgarna, som dock glodde en god stund på alpackorna innan de drog iväg och alpackorna tittade efter dem lite förvirrat.

Vid 14-snåret kom en lastbil med vinterns hösilage, varpå vi red ut på en klätterrunda. Så plötsligt hoppade Saga till några gånger och ville springa iväg. Jag höll nästan på att ramla av, men klarade mig precis och hamnade framför sadeln! Tyvärr var det ännu ett hål på grannens matarkabel över vägen till hennes elstängsel. Jag har redan bett henne laga kabeln, och det gjorde hon, men nu är där ett nytt hål. Förstår inte att hon låter den ligga där oskyddad. Ska föreslå att hon trär den genom en trädgårdsslang som vi gör. Det kan ju hända olyckor om hästarna får stötar så där!

Snart nog blev jag på bättre humör. Blå himmel och skinande sol. Höstlöv i alla nyanser från rött till gult föll som konfetti i skogen och det var alldeles underbart vackert! Älskar soliga höstdagar! Saga lugnade sig snart från sin elstöt och var pigg och glad. Vi var ute i en dryg timma!

Väl hemma skötte vi om alla våra djur. Jag städade undan halmbädden ur släpet och maken högtryckstvättade bort alpackaspottet i transporten. Den ska in på service i morgon, och då är det ju trevligt om den är fräsch! Dessutom blir använda släp-bäddar bra täckmaterial på leriga ytor i hagen!

Alpackornas ankomst!

Alpackor reser i liggvagn!

Ankomsten!

Spring i hagen.

Vid 9-snåret bjöds vi på frukost uppe på Österlen Alpacka, och gick igenom alla papper, veterinärintyg, vaccineringar etc. Snart nog var det dags för lastning. För att alpackorna inte skulle ana oråd höll maken och jag oss lite dolda, medan husse och matte samlade in flocken och lät de djur vi inte skulle ha, smita. Till slut var alla 3 i en liten fårgrindsinhägnad. Så maken och jag fick lite träning på att hålla dem, medan hon injicerade D-vitamin och klippte klorna, så de skulle vara tip-top vid leverans!

De manade in dem i transporten, sakta med säkert. Alpackorna var inte särskilt sugna på att gå in, och när de väl var inne spottade Parucha häftigt så det blev gräs-bloppar i hela transporten! Så tog deras gamla matte tog farväl av sina djur, och vi åkte iväg den långa vägen hem. Vi pausade med ca 1,5 timmars mellanrum, så djuren skulle få tillfälle att resa sig och utföra sina toalettbesök. Detta passade rätt bra med våra egna mat- och toalettbehov, och vid 17-snåret var vi äntligen hemma!

Vi backade in släpet i hagen och satte grindarna så bilen var utanför men släpet innanför. Men när flickorna väl kommit av verkade de inte intresserade av släpet mer. De gick mest omkring i sin stora hage, betade, sprang lite, hummade, kliade sig och åt på sälgbuskarna och var allmänt söta.

Vi bytte om för att rida när vi hörde en bil på uppfarten. Grannens T hade sett oss utanför Älvängen och förstått att vi var på gång hem med alpackorna, så hon och föräldrarna dök snart upp och beundrade alpackorna och förbluffades över hur små de är!

Mörkret började falla och vi insåg att det snart skulle bli lite mörkt för en uteritt – så hästarna fick en vilodag med bara borst, pyssel och kel! Och vi var ju rätt trötta, så vi kände också att vi ville vila...

Ridlektion och Simrishamnsfärd

Vi fick alla jobba hårt under våra lektioner!

Fokus!

Svettig Karo, svettig Saga – men det är väl så det ska vara!

Fika vid Hallandsåsens Rasta. Egna goe-kaffet på termos och en donut från butiken!

Märklig buss: en förare, en passagerare och MASSOR av sop-liknande bagage i hela bussen. Okaaay ....

Vi fick gå upp ganska tidigt för att hinna äta frukost och sätta in mellanväggen i släpet innan det var dags att lasta pållar. Vi hade låtit dem stå inne under natten, så Saga skulle få ordentligt med hö, och så var de ju rena och fina med en gång ...

Saga krånglade en del innan vi fick på henne. Tålamooood! INTE min starka sida efter veckan som varit, men hon kom på, och belönades rikligt med godis. Mökkvi gick på lite lättare. Så åkte vi iväg den 10 minuter långa färden till gården där lektionerna hålls, uppför den branta, smala, grusiga backen ...

Vi pratade lite med grannar och andra lektionsdeltagare. Snart blev det makens tur, sedan min. Både vi och grannens T var tok-slitna efter lektionen. Man får jobba hårt! Fast det blir ju bra! Men jösses vad man får kämpa!

När vi var klara skrittade vi av de flåsiga hästarna och gav min lektionskamrat (vi rider 2 och 2) ett handtag med lastingen av hennes envisa sto. De nästan lyfte på henne. Hästen var helt klart inte rädd, bara sturig och liksom växte fast på rampen. Efter någon kvart var hon dock lastad. Dags att lasta våra ... Men Saga gick på ganska omgående! Belönades med godis! Tänk vad det kan göra... Mökkvi backade vid första försöket, så longerlinans knut vid fästet trasslade upp sig! Mökvi var lös! Men jag hann fatta det innan Mökvi, så jag tog stillsamt tag i grimman strax innan han kom tilll insikt – och då hann han ju inte hitta på något.

Vi klev in i bilen och jag kände att jag var alldeles stel i ryggen. Som en planka längs ryggraden. Men vi hade brått. Så vi for iväg hem, städade ur gödsel och fuktig halm ur släpet, plockade bort mellanväggen och fyllde på med ny, fin halm, snabblunch och så iväg mot Simrishamn. Ca en timme senare än planerat. Som vanligt ...

Det är ju lite drygt att köra med släp. Ovant med alla som kör om. Och mycket bensin går det åt! Men det är ju bra dubbelfiliga vägar nästan hela vägen, så man är inte ivägen på E6, via Lund mot Simrishamn. Bara sista biten är vägen lite liten. Det började skymma när vi kom fram efter två felkörningar pga stollig och dålig skyltning. Vi är inte vana att komma från detta hållet, eftersom vi brukar åka via föräldrarna och Kristianstad. Men det är skönt att slippa Brösarps Backar när man har släp.

Mitt ryggont blev bättre efter vår paus på Hallandsåsen. Först hade jag så ont att jag trodde jag skadat ett revben eller nå't, utan att förstå hur. Jag kunde inte nysa eller djupandas utan att ryggen gjorde jätteont. Sedan märkte jag att det bara var muskulaturen över höger skulderblad; nacke-axel och ryggfilé, och insåg att jag nog bara sträckt en muskel. Men det värkte lite hela vägen ner. Säkert resultatet av veckans stängsling – jag är fortfarande en hejare på att hamra men har inte riktigt mina hamringsmusker kvar sedan stallbygget för 3 år sedan... I kombination med tuff ridlektion, blev väl muskeln helt enkelt sur.

Väl framme var vi trötta och hungriga, installerade oss på vandrarhemmet och promenerade upp till Österlen Alpacka där vi köpt våra små sötnosar! Vi bjöds på god sherry, smarrig middag med gott vin och starkt kaffe efterpå. Vi pratade och pratade – hon var just hemkommen från en alpacka-konferens i Sevilla och hade mycket att berätta. Så det blev en trevlig kväll, men vid 23-snåret dog det i ögonen på oss alla och vi lullade tillbaka till vandrarhemmet.