lördag, maj 29, 2010

Pass-tävling!

Dags att göra i ordning pållen för första ridpasset!

Katten Sotis med bara ett öga går gärna omkring på läktaren och tigger kel.

Maken med Mökkvi!

Saga och Strekkur kan. Bara deras mattar behöver instruktioner.

Hemfärd för Strekkur.



video

Jag och Saga på trärampen! (tryck på pilen om filmen inte visas)

På ridkursens förmiddag var vi indelade i tre ridpass, så i olika omgångar red vi resp. tittade på varandra. Maken fick rida passet innan mig, så jag han tyvärr inte filma hans träning på trärampen eftersom jag då gjorde i ordning Saga, men han fick filmat min! Det fiffiga med trärampen är förstås att man hör att takten blir ren i de olika gångarterna, och så taggas hästarna att gå bättre på något vis.

Jag och KA, som också hade sin egen häst med (de andra red ridskolans hästar), kom i samma grupp. Det var nog bra. Denna gång var Saga betydligt lugnare, och blev bara lite orolig när Strekkur försvann ut ur ridhuset på trärampen. Jag tror det var en fördel att Mökkvi inte ens var där. Känns som att våra hästar var lite lika. Och det roliga var, att KA som trodde hästen inte kunde tölta så bra, hittade en fantastiskt tölt hos honom! Och jag fick också lättare att hitta Sagas tölt. Och vi båda fick fram hästarna i pass! Det har nog hänt "av misstag" någon gång – men nu vet jag hur jag ska göra och hur det ska kännas! Otroligt nyttigt och kul! På bara 45 minuter!


Vi åt vår smarriga lunch uppe i huset i sällskap med våra instruktörer. De berättade att Saga var brunstig – själv har jag inte märkt det, men det kan ha kommit igång av att vi åkte hit. Så hon flörtade vilt med pållarna i rasthagarna omkring deras ligghallshage! Kanske hade varit smart att "råka" släppa in henne till deras fina avelshingst ... ;-) Antagligen också en anledning till att hon gnäggat lågt, lyckligt och länge som en svårstartad motor varje gång vi tagit in Strekkur eller Mökkvi till henne. Otroligt sött!

Eftermiddagspasset var ute på ovalbanan. En bred grusad och lång bana där hästarna kan sträcka ut ordentligt! Första vändorna red jag med KA och sedan kom även ett ekipage till med. Vi red kontrollerad tölt hela vägen. Vi red pass-tävling på sista långsidan. När det bara var Saga & Strekkur gick det hur bra som helst! När tredje hästen kom med blev det lite trångt, men oj så fort det gick! Hur kul som helst med en gnutta skräckblandad förtjusning! Men Saga som först var lite nipprig när vi red dit, skötte sig exemplariskt på banan!

Maken hittade en fantastisk pass på Mökkvi, så där gick det också undan. Snart nog var ridpasset över och vi avrundade med en fika i stallet, där vi begrundade vad vi lärt oss, beundrade varandras framsteg och hästar!

Dags att åka hem! Vi hjälptes åt att städa i huset innan vi som hade egna hästar åkte till stallet igen och städade efter dem. Vi hjälpte KA att komma iväg med Strekkur – hon bor 45 minuters ridväg från ridskolan, så det blev ännu ett ridpass för dem. Själva oroade vi oss lite för lastningen, men det gick bra! Liksom färden hem. Så skönt att komma hem. Men också tomt. Vi har ju sett fram emot detta så länge i spänd nervositet blandad med förväntan.

Vi hade bara varit borta i 28 timmar, men det känns så mycket längre. Nu har man mersmak på kurs! Vi som var så nervösa, så gick allt jättebra!



fredag, maj 28, 2010

Nervositet!

Sagis i väntan på att Mökkvi ska lastas.

Så mycket funderingar! Ska vi lyckas lasta båda hästarna? Blir det svårt att köra släpet med 800 kg last! Kommer vi göra bort oss? Kommer de tycka våra hästar är löjliga?

Sådana frågeställningar florerar i ens kola, när man ska åka på ridkurs på ridskolan – med sina egna hästar!

För mig, som också After Workat duktigt på jobbet på torsdagskvällen och lallat hem från bussen i månens sken vid 2- snåret på natten, fanns också frågeställningen – kommer den påfallande huvudvärken ge sig innan det är dags att åka?

Vi hade båda tagit ledigt denna fredag, rengjort sadlar och träns i veckan och maken hade smort dem, och våra ryktgrejor och lådor var tvättade, så nu var det bara att packa dem tillsammans med allt hö hästarna skulle behöva under det kommande dygnet, och kläder, lakan och maten jag lovat att jaga till fredagskvällen! Volvon blev knôkafull! Ca kl 14 var det dags att börja. Borsta hästarna, lasta dem båda (vilket vi aldrig gjort förut) och köra de 45 minutrarna till ridskolan, för att sedan ha lektion 17.30!

Min bakis-huvudvärk lade sig till precis kl 14.00! Och lastningen gick utan större problem! Maken, min hjälte, körde ekipaget så vi var framme ca 15.30. Då mötte våra ridkolelärare upp, visade var vi kunde ha hästarna, bjöd på fika och sedan visade ridskole-L oss var vi skulle bo. Vi installerade oss, inköpte bortglömd grädde till kvällens måltid, och sedan körde vi till ridskolan för att sadla våra hästar.

Vi var 7 deltagare, alla ur vår "vanliga" ridgrupp, men red i små grupper om 2-3 pers, så alla de andra hade redan ridit när det var min och makens tur. Därmed kunde de alla vara publik ...
. Ridskoleläraren ville mest se vad våra hästar kunde, och jag fick många bra tips på Saga, och vi fick prova att rida på rampen! Det är en lång träramp längs ridhusets ena sida. Fördelen med att rida på den är att man tydligt hör takten, så man kan höra om man töltar, travar, passar etc.

Man rider in på trärampen utifrån ridhusets ena gavel och ut genom den andra. Saga var nipprig av den nya miljön och blev än nipprigare när hennes älskade Mökkvi försvann ut ur ridhuset och hon inte fick följa med! Så snart han var tillbaka, lugnade hon sig lite. Men hon var spänd och inte så lyhörd. Men det gick rätt bra ändå. Jag som trodde hon skulle sega och stura – jag hade fullt sjå att hålla in henne så hon inte rusade iväg!

Efter lektionen "nattade" vi pållarna ock åkte iväg till stugan där vi skulle bo. Jag lagade lax med parmesantäcke, men eftersom laxfileérna inte hunnit tina ordentligt, tog det evinnerlig tid innan maten var färdig! Men det gjorde inget, vi käkade salta pinnar, drack vin och umgicks medan vi väntade. När vi satt och åt kompletterades sällskapet av vårt värdpar och en ridgrupp-tjej till. Så trevligt! Och de andra sa att jag och Saga passade så bra ihop! Kul att höra!

tisdag, maj 25, 2010

Gluteus minimus på en tennisboll – eller hur man slutar att tappa ett ben!

Gluteus minimus –"gammaglobulinfettbulan"

Ibland tappar jag mitt ben. Eller det känns så. Precis i vecket framtill där lår möter mage, en bit in, känns det som att man ibland bara kan häkta loss mitt ben. Ibland gör det ont, men för det mesta känns det bara som jag ska tappa benet.

Många vänner har betvivlat mitt psykiska hälsa när jag påpekat att jag håller på att tappa det. Blott en kompis, vet precis vad jag menar. Hon tappar också benet! Nu har allt fått sin förklaring.

Min kompis som dessutom ger oss massage på jobbet sa att en "nervfläta" går från Gluteus Minimus – den lilla "bullen" precis ovan rumpan där de sätter sprutan vid gammaglobulin-vaccination – fram längs låret just till framsidan där jag har ont!

Hon visade mig lite stretchövningar för att motverka smärtan, men sa också att ett bra sätt var att lägga sig på rygg med en tennisboll under Gluteus Minimus! När hon talade om detta letade jag liksom efter min Gluteus Minimus och kände genast jag tryckte på den, att den var öm och spänd!

Vi har ingen tennisboll, men en kattleksak fick duga när jag på kvällen skulle testa detta. Det gjorde lite ont. Men blev snart bättre! Tänk en så enkel lösning – och hur det kan hänga ihop! Sedan jag börjat utsätta min gammaglobulinfettbula för 40 sek tryck då och då, så tappar jag benet mycket mindre!


söndag, maj 23, 2010

Sangria i sommarvärmen




Vi insåg att det skulle bli svettigt, men det var nödvändigt med lite "fin-ridning" i ridhuset inför kursen nästa vecka. Måste ju skärpa upp sig när ens ridlärare ska se på! Och svettigt och dammigt blev det! Men rätt nöjda var vi!

På eftermiddagen gick vi till islandshästgrannnen. De ska resa bort en helg framöver, och vi ska passa hästar och getter. Så vi fick lite instruktioner, visning av den fantastiskt fina gethagen och de söta dvärggetterna, en mamma och hennes unge. Så bedårande! Så bjöds vi på smarrig rabarberpaj och "saft" som visade sig vara Sangria. Det var mums i värmen!

Men hemmanet kallade – alsickeklöver i hagen skulle rensas bort, så där gick maken med grästrimmern och jag efter och tog de "bortglömda" och de som liksom blivit kvar. Dubbelvikt. I två timmar tror jag. Det känns i "bakbenen" kan man säga!

lördag, maj 22, 2010

Långritt, latte och ljud från nejden

Fikadags för folk och fålar.

En lustig insekt diggade makens mage

Nysvampad Saga förbereder sig för en grundlig rullning...

Islatte i svalkan framför verandan.

Sommaren är här. Plötsligt blev det jättevarmt! Men vi gav oss ut på långritt i skogen idag, under de skuggande träden, och det var faktiskt helt uthärdligt! Vi red den långa runda vi red häromveckan. Nu när vi visste vart vi skulle, kändes den inte alls lika lång!

Vi stannade efter en timme och fikade på bullar och saft, och tänkte slappa en god stund, men snart började insekterna störa Saga, så det var lika bra att rida vidare. Fånig sommarvärme, lockar fram alla kryp som bits. En kvart hann vi fika!

Vi tog en annan väg hem bara för att se om det gick. Och det gjorde det! 2,5 timmar tog det. Nu vill vi bara hitta en väg hem, som inte går längs vägen ...

Väl hemma var pållarna genomsvettiga och vi med, så vi svampade av dem svetten och försedde oss själva med varsin is-latte, innan vi gav oss ut i hagen för att röja bort den stygga alsickeklövern. Maken går först med trimmern, och jag går efter och ser om han missat nåt, och drar upp enstaka plantor. De ska döden dö, de helsickes alsikena!

Hur matta som helst avrundade vi med grillning och rött vin på baksidan av huset, och hörde grannens ponny-inackorderingar bråka, får och getter som bräkte, hundar och rådjur som skällde och på håll lite råmande kor. Jäpp, vi bor på landet!

torsdag, maj 20, 2010

Pyssel med pålar runt pållar

Saga störs inte nämnvärt av makens svingande

I år ska de inte bli för feta, pållarna! Så nu har vi dem i en mindre hage, och låter vår fantastiska automatgrind, Batt-latchen (ofelbar!) som går på solceller, öppna upp till en större hage kl 15.00. Då får de fri tillgång till vi kommer hem, sedan får de nöja sig med gräset i den mindre hagen resten av dygnet. Förra veckan var de väldigt sugna på höet när vi kom med det, men de tappar intresset allt eftersom sommarvärmen får gräset att växa så det knakar!

Blir till att hålla reda på hullet!

söndag, maj 16, 2010

Galopp!

Trygga pållar.

Vi skulle haft lektion i ridhuset idag,
men vår instruktör fick rycka in på sitt jobb i sista stund. Men vi hade ju bokat ridhuset för oss själva, och det var för sent att avboka, så då använde vi det! Med råge!

Och jag fick bra fart på Saga! Hon har ju inte velat galoppera i ridhuset heller, men se, idag fick jag några fina språng ur henne! När jag red utan att hålla i tygeln! Kan låta stolligt men vi märker mer och mer, att ju mindre vi lägger oss i, desto bättre går det. Jag får mycket bättre tölt på Saga om jag bara håller tygeln med en hand! Antagligen för att man tvingas rida mer med sätet då. Så det är ju bra träning som ger bra resultat!

fredag, maj 14, 2010

Bara vara med djuren!

Ronja på väg mot nya äventyr!


Maken får fart på Saga.

Med tanke på gårdagens tuffa ridpass, horsemanshippade och löslongerade vi bara en kort stund idag. Att få Saga att galoppera i paddocken har alltid varit omöjligt. Men nu går det bättre och bättre! Både för mig och maken. Hon har mycket egen vilja, den lilla, men det tar sig. När jag först fick henne, kunde jag inte longera henne alls!

Fördelen med helg är att man kan bara vara med hästarna. Sitta på pallen i paddocken och bli tvångsgosad av Zolly-katten, utan att göra någonting. Snart nog kommer pållarna fram och hälsar. Nosar och vill ha kel. Fast Mökkvi tycker förstås att det är han som ska ha kelet. Vi får inte ägna oss för mycket åt Saga! Då kommer han och kräver uppmärksamhet!

torsdag, maj 13, 2010

Vi skulle ju bara prova stigen ...

Jag och sömniga Saga

Så näpet när söta katt-nöss möts! (En nos – flera nöss)
Zolly ser skeptisk ut. Hon är bra på det.

Ridvägar ... på ett ungefär. Och idag hamnade vi på Den Stora Vändan (roströd)!
Vårt hemman är den lilla turkos rutan till vänster.
Blå linje - N-rundan. Gul linje - Grindrundan. Skär linje - klätterrundan.

Långhelg! Underbart! Vi beslöt att avrunda N-rundan med att prova om den leriga vägen till Stora Rundan gick att rida på nu. För två år sedan sjönk Sagas hela bakben ner, så vi har inte vågat rida där. Men vi hoppades, att marken kanske satt sig nu.

På den värsta delen låg nu gran- och tallkvistar, så det var snubbligt för pållarna att gå där, men inte geggigt. En bit efter kvistarna var det dock lera, om än inte så djup. Och när vi väl passerat den besvärliga delen, ville vi liksom inte vända tillbaka...

Så vi fortsatte. Och fortsatte, Och fortsatte. Och hade ingen aaaning om var vi var. När ridhusgrannen promenerade denna vändan med mig för 2 år sedan, visade hon en markering där vi skulle svänga av. Men vi såg liksom aldrig nå'n markering ...

Vi red och red och misströstade rejält så småningom. Vilket Saga nog kände, för hon blev liksom väldigt trött och tveksam. Och jag med. Men så såg vi ett hus på håll och skymtade en väg, så vi följde den allt smalare stigen ditåt. Då låg ett träd med en rejäl rotvälta över stigen. DOOH! Vi klev av för att låta hästarna vila lite. Några meter sannolikt blöt och kletig mark under det gula gräset skilde oss från vägen. Vi ville inte rida däröver utan ledde hästarna. Mökkvi först, och han tjompade rejält! Saga började få lite panik av att sjunka ner i leran, så jag vände och krånglade oss upp förbi det fallna trädet upp på stigen igen. Fast mark under fötterna! Saga blev lugn igen.

Så gick vi ut på vägen, och hittade turligt nog en gubbe som kunde bekräfta att vi kommit rätt och att vi var på väg åt rätt håll. Så ledde vi pållarna en bit till innan vi klev upp och red hem. En ganska lång bit längs asfalt, där folk tyvärr kör lite för fort. Hittade tillbaka till "vår skog" och kom hem drygt 3 timmar efter avfärd – väldigt lunchhungriga! Både vi och pållarna! Men det var en härlig tur, sådär med facit i hand!

söndag, maj 09, 2010

Tror jag brutit kroppen ...

Något spolformad Mozzy ...


Olika sorters kissar...

Snygga killar

Islandshäst-grannarna häpnade när vi kom förbiridande redan vid lunchtid, för att tjôta lite och spana på deras bedårande små dvärggetter. En hona med unge. Så söta! Grannen vet, att vi sällan är i farten så tidigt om helgerna...

Mycket prat om getter och alpackor blev det, innan vi red vidare på Klätterrundan Extended. Pållarna verkar inte bli så andfådda nu, och de krånglade knappt alls vid geggiga bäcken. Så duktiga! Efter hemkomst och hovdisk, lastade vi Mökkvi igen, och maken körde en runda med honom och vände i Skepplanda. Vi lastade av här på tomten igen och lät honom beta som belöning för att han varit så duktig i transporten. Så skönt att han går att lasta och köra nu!

Så stängslade maken lite i sommarhagen medan jag rensade åkerfräken. Lite roligt är det att katterna gärna samlas runt en och "är med". Vår långritt, med lätt islagning av knä i oväntat träd, samt min dubbelvikta position vid fräken-renset har föranlett att jag nu känner mig som jag brutit kroppen. Ujujuj. Och så har jag lite ont i halsen också. Inge bra. Inge bra alls. Ska nog lägga mig nu. Men först – ska vi borsta tänderna på Mozzy! Får se ... var är hon nu?

lördag, maj 08, 2010

Lyckad lastning av herr Mökkvi!

Korgen i bäcken ...

Bete en stund – belöningen för en lyckad lastning.

Sagis har bråttom att se att Mökkvi kommit hem ordentligt!

Sicken tur – där är han!

Det slet bra i tältduken, igår när vi var på kompisens 50-årsfirande i Alafors. Ett tält hade rasat tre gånger, innan de hade stagat upp det med sopkvastskaft och gå-stavar. Så nu höll det! Vi var ett tappert gäng som satt ute länge och väl i den soliga men kyliga kvällen, åt, pratade och drack vin.

Man skulle tro att jag skulle ha ont i håret i morse, när jag skulle ha hästtjänst Men jag mådde bra. Drömde visserligen att jag jobbade. Störigt, med tanke på att jag knappast får någon övertidsersättning för det...

Som en följd av gårdagens blåst, fick jag börja min hästtjänst med att leta upp de bortblåsta trädgårdskorgarna som vi brukar servera deras hö i. Hittade en spann i hagen. Och den ena korgen nere i bäcken. Det krävdes viss akrobatik för att kunna nå den torrskodd, men det gick.

Vi red ett pass i ridhuset idag, där jag tränade mycket enhandsfattning eller att rida utan att hålla i tygeln. Känns väldigt bra faktiskt. Känns som att jag rider bättre då. Fick bra fart på pållan idag! Det var skönt med ett bra ridhuspass, för förra gången var hon jätte-seg och sturig. Kan det vara att jag tränat horsemanship 2 ggr denna veckan, som gjort henne lydigare? Hon fäller fortfarande jättemycket, så det är knappast så att fälle-tröttheten kunnat ge med sig än. Eller?

Hos grannen finns nu ett väldigt sött och väldigt långbent föl. Så sött! Pållarna blev lite spralliga när vi passerade dem idag.

Så avrundade vi dagens hästträning med att lasta Mökkvi på släpet, maken körde iväg med honom ner mot vår postlåda, där han lastade av honom lugnt och stilla, och lät honom beta grönt gräs en stund som belöning. Känns bra. För ett år sedan kunde vi inte få på honom på släpet alls!

Saga gnäggade oroligt när maken körde iväg med Mökkvi, och när de kom tillbaka gnäggade hon välkomnande och galopperade omkring för att hitta bästa platsen att se honom ordentligt. Som om han hade varit borta i eoner istället för 10 minuter! Hon är så kär i Mökkvi!

onsdag, maj 05, 2010

Fågelskådning...eller?

Vad är det, där uppe i trädet?

Det satt något stort högt uppe i ett träd, såg maken
när han kom hem igår. En uggla? Eller vad var det för en stor fågel? Fast – det var ju stolliga Ronja-katten! Hon tog sig ner helt själv. Det är vi tacksamma för.

På dagens uteritt fick vi syn på en älg som låg och slappade i grannens gamla fölhage. Pållarna stannade och ville inte riktigt gå. De glodde på älgen, som blev lite orolig av vår ankomst, reste sig och glodde tillbaka. Så började den springa iväg men stannade och glodde igen några gånger. Vi fick fram våra pållar, men vi var två ekipage som höll noga koll på älgen. Den var ändå relativt nära och verkade inte rädd – den skulle snabbt kunna springa fram till oss om den blev ilsk.

Vi passerade den på kanske 40 meters håll, och red vidare sjungande, för att alla vilda djur skulle höra oss och hålla sig undan. Det hjälpte föga. Vi mötte älgen igen på slutet av rundan. Stående uppe på en klippa som vi skulle vara tvungna att passera intill. Men den sprang när vi närmade oss. Skönt.

Vi avrundade med en fin galopp uppför en backe. När Saga kommit igång efter några jättesprång, är hennes galopp helt underbar!

söndag, maj 02, 2010

Harmoni

Killarna slappar i hagen.

Åkerfräken. Den ska bort! (Inte bra för pållarna sägs det)


Stilton & Mozzy. Stilton står lite längre bort än Mozz – egentligen är han mycket större än hon, men det syns inte här.

Liten söt flicka som kanske blir vår...

Idag red vi klätterrundan, men tog en ny omväg maken hittat, en lång, smal stig genom en ung, tät björkskog. Lite trång men väldigt vacker. Har aldrig sett så mycket björk! Och avrundade med att hitta en väg från en ridväg till en annan, som vi anat finns men inte hittat tidigare. Den stigen var dock inte så upptrampad, eller i vart fall inte nyttjad i ryttarhöjd, för vi knäckte en hel del döda trägrenar på vår färd. Mycket bös föll ned i nacke och innanför kläderna. Trots säkerhetsvästar. Inte helt bekvämt...

Våra duktiga pållar tar sig fram överallt, över stock och sten i branta backar. De är bara lite motvilliga när det blir lerigt och tjompigt, men det kan jag förstå. Men fram gick de!

Maken lasttränade Mökkvi med bravur medan jag diskade Sagas hovar, så fick pållarna äta vår-gräs och slappa i solen medan vi åt en sen lunch vid grillen bestående av grillad karré och bakpotatis. Jag avrundade med en promenad upp på fikakullen, och se – jag fick sällskap av tre kattflickor, medan Stilton sällskapade maken nere vid huset. Det är så mysigt när katterna väljer att göra en sällskap på färden.

Vi har nu fått lite bilder på alpackor som är till salu. Några priser saknas på 1-åringarna, eftersom de ska klippas för första gången nu i dagarna, och ullkvaliteten vid analys avgör priset. Men det ser ut som att vi kan vara alpacka-ägare till hösten!

lördag, maj 01, 2010

Otyglade pållar och en vit fasan

Hopp – utan tyglar!

Vitsippa!

Myrorna i full gång – och min stollige make stoppar frivilligt in fingret ibland dem så de får gå på hans händer! Tokstollen! Jag hatar att få dem på mig – de bara biter mig och myrsyrar mig de otäckingarna.

Maken sätter sig ner för en vilopaus.

Det är vår!

Det var mulet och blåsigt och jag kände mig frusen och inte alls på humör för ett ridpass. Men tog mig ut och byggde upp ett litet hinder med leca-block och la ut lite stängselstolpar som cavalettibommar, och se, när Saga var i ordninggjord och jag tog ut henne, sken solen! Jag arbetade henne lite från marken först så hon skulle bli lydig, sedan klev jag upp och knöt tyglarna så de låg kvar på halsen, även om jag inte höll i dem.

Så red jag. Ett vanligt problem bland ryttare är tydligen att de delvis håller balansen i tyglarna. Därför är sådana här övningar bra. Och att lära sig rida med bara sätet och skänklarna. När maken kom tillbaka från sin promenad gjorde han samma övning. Och se – det visar sig att vi inte alls håller balansen i tyglarna – och det är ju superbra!

Däremot var det lite klurigt att styra exakt som man ville. Men jag fick Saga att gå över hindret och trava över bommarna, även om hon inte alltid ville lyda min skänkel. Men jag kan ha varit otydlig också – så tygellös ridning kräver att man har lite koll på hur man sitter. Skoj var det i alla fall. Jag avrundade med en liten uteritt. Utan Mökkvi vill ju inte Saga gå hemifrån, men jag fick iväg henne och fick till en riktigt fin och energisk tölt igen! Hon har varit ovanligt sturig på sistone. Seg. Kanske för att hon tokfäller just nu? Kanske för att hon helt enkelt är sturig. Men ibland är hon jättebra! Det är mera dagsformen som avgör nu.

Efter ridandet gick vi en runda runt hemmanet för att se hur långt våren kommit. Så när vi gick uppför fikakullen, flaxade plötsligt en stor ljus fågel upp framför oss, med sitt för fasaner typiska SKRÄK (flaff, flaff med vingarna), snart följd av en normalfärgad fasan som också skräkade och flaffade. Igår när vi skulle rida i ridhuset träffade vi grannen som berättade att han sett en albino-fasan nere på deras åkrar, så det var nog den vi såg idag!