Bara lite till...

Man får droga sig, så man orkar...

Vaknade med en huvudvärk av episka proportioner och var tokhes. Knappt så jag hördes när jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Men jag behövde bara presentera mig för att de skulle förstå mitt ärende...

Maken var också dålig, och vi var två ynklingar som hängde framför TVn och sov om vartannat. Denna kväll var det ju ridkurs. Och med våra förkylningar borde vi ju inte rida alls! Men man måste ju vara ett visst antal för att det ska löna sig för instruktören att komma ända hit från Uddevalla. Och man vill ju inte ställa till så kursen inte blir av för alla de andra. Och inte hade jag hunnit få tag på någon hovslagare...

Skam den som ger sig. Kl 17.00 gick vi ut, preppade med TREO, Berocca och Esberitox ,och därmed någorlunda pigga, och lastade utrustning och hästar. Vår lastträning har gett resultat – Mökkvi krånglade bara lite och Saga gick rätt på! Utan linor! Saga fick ha sin boot, sin"gymnastiksko" på, istället för sin tappsko. Och det gick riktigt bra! Sist jag använde en sådan blev hon lite snubblig, men jag kanske lyckades få på den bättre denna gång.

Så vår lektion gick riktigt bra, och vi fick båda beröm! Men i slutet tappade jag orken och instruktören märkte det, så vi avrundade när jag gjort en sista kraftansträngning och fått det rätt en gång till. Hon hade fått veta att vi var krassliga och hettan tar ju på både folk och fä, så det var väl läge att ta det lite lugnt. Och lektionen var ju ändå slut då.

Lastningen hem stötte på lite motstånd, men bara lite. På 5 minuter var hästarna lastade och vi körde hem och släppte dem på goa, gröna hagen, så de ska koppla ihop släp-åk med trevligheter. Lite djurskötsel senare sjönk vi ned helt utmattade i soffan framför Midsomer Murders. Man märker att man inget orkar när man är krasslig. Men vi klarade vår ridkurs! Men det var nog bara för att vi sovit och vilat hela dagen! När vi nu "sänkte garden" framför TVn, överrumplades vi åter av matthet.

Where the action is.

Coldplay, Azaleadalen.

Coldplay, Azaleadalen.

Coldplay, Azaleadalen.

Det var tok-länge sedan som vi skaffade biljetter till 1-dagsfestivalen Where the Action Is i Azaleadalen, Slottskogen. Då kändes konserter och lite folkliv i sommarkvällen lockande. Denna dag, när båda maken och jag hade rejält halsont och kände oss hängiga, var det inte lika lockande. Vi kämpade oss igenom våra arbetdagar, möttes på lunchen när det var precis tok-hett ute, för att byta våra biljetter mot festivalarmband.

För biljetterna kan ej återlösas eller säljas vidare. Så då fick vi ju gå! Jag ville hinna till The Ark kl 17.00 och var vid Slottskogen ca 17.15. Men där är ju oändliga, långa, vindlande gångar som var dåligt uppmärkta, så jag råkade nog ta en omväg till själva festivalområdet, och hann bara se den sista kvarten med The Ark. Ola Salo i guld-dräkt med enorm fjäderkrage! Glammigt värre! Och bra! Maken dök upp medan jag var där.

I pausen köpte vi oss lite dyr thai-mat och satte oss på gräset för att på lite avstånd lyssna på Glasvegas. Vi såg rätt bra från vår gräsplätt, i alla fall på de stora monitorerna. Jag har haft lite dålig koll på Glasvegas, men de har lite U2, Simple Minds, The Mission-stuk, så man kanske får köpa sig en CD. Under tiden njöt vi tok-goda och tok-dyra latte.

Och livet var rätt OK! För solen började gå ner, skuggorna svalka och vi var preppade med allehanda mediciner. Vid 21.30 kom huvudnumret – Coldplay – och det blev fullt framför scen. De var ju bra. Riktigt bra. Fast det lyfte inte riktigt förrän till extranumren. Kanske för att jag var lite avslagen av min förkylning i vardande. Tyvärr kunde jag inte sjunga med i allsången, eftersom rösten inte höll. Och jag kunde inte hoppa och dansa och vara hängivet fan, för jag var för trött. Och ändå, när konserten var slut var jag väldigt hes.

Men arrangemanget var bra. Banden höll sina tider, inga långa köer till biljett/armbandsbytet, till entrén, till Bajamajorna. Lite lång kö till maten, men ändå OK. Såg ingen som var för full och det var i stort sett ordning och reda. Men så var där många poliser och vakter. Tror jag börjar bli gammal, när jag nu uppskattar sådant....

Kom hem nöjda, glada, men otroligt trötta och halsontiga. Det blev en snabb djurtillsyn innan vi gick och la oss...

Alpackorna tycker det går lite långsamt...

Förberedelse för rullning.

K'achita!

"Vad gör ni?"

De vuxna tycker arbetet med ligghallen går lite långsamt.

Vi skulle åkt till Trollhättan, hämtat kraftfoder och passat på att turista i Trollhättan,
när leverantören ringde och sa att fodret var restnoterat och skulle komma nästa vecka.

Så vi stannade hemma och slet med grunden till alpackastallet istället. I solen och värmen. Med, tyvärr, halsont och huvudvärk. Båda två. Alpackorna kommer fram ibland och nosar nyfiket på bygget och på våra grejor. Inspekterar att det görs ordentligt, tro? Hur som helst blir det väldigt svårt att komcentrera sig på bygget, då.

Framåt kvällen fin-red jag lite i paddocken inför vår ridkurs på onsdag. Och avrundade med lite trav och tölt på grusvägarna runt om här. När jag kom upp för galoppbacken var T på Smætla där! Så vi gjorde sällskap upp till skogsbrynet med den långa fina traktorvägen, där vi satte av i galopp, och i Sagas fall, även pass! Hej vad det gick! Lite skräckblandad tjusning är det. Jag kan kontrollera farten, men är inte helt säker på att jag kan få helt stopp på Saga när hon blir så där på! Och så går det ju så fort! Men skoj är det!

Tillbaka på grusvägen fick hon lugna sig i skritt tillbaka, när T såg att hon tappat en sko, så jag klev av och ledde henne hem. DOOH! Det är ju ridkurs i övermorgon! Har inte tid att bli sjuk, har inte tid att bli sjuk... och var få man tag på en hovslagare så snabbt?

Rid-dag!

Makens förnämliga app i iPhonen visar att vår första runda gick så här. Vid den södraste lilla utstickaren mötte vi M på hennes stiliga Sleipner, innan vi red Klätterrundan Extended Version.

K'achita med sina blå ögon!

Misk'i. Med buskiga ögonbryn.

Vi har länge diskuterat med en rid- och Facebook-kompis om hur man bäst tar sig från Sålanda-hållet över till vårt. Så vi hade bestämt att möta M på en särskild plats kl 13, på en väg hon kände till, så vi skulle kunna visa våra ridvägar här. Båda var lite försenade, så vi möttes nog rätt lagom...

Så red vi klätterrundan med lite avstickare och hamnade slutligen hos oss. Vi fick stolt visa upp våra söta alpackor som är så nyfikna att man kan komma ganska nära. Sedan fikade vi en god stund i solen, med uppsikt över Sleipner i paddocken. Han gnäggade lite otåligt, men var lugn och snäll. Solen var nästan för varm, så det var skönt när lite träd började skugga oss lite.

Efter en lång fika sadlade vi hästarna igen, och red bort mot isis-grannen och tittade på deras hästar som går i en hage vid vägen. Tyvärr måste stona gå med eksemtäcken (burka, som grannen säger), så man ser dem knappt, men fölen ser man! Och de är så söta och fina!

Väl uppe hos isis-grannen var de ute på sin altan, så vi red in på grusplan och hälsade på. De blev förvånade att se M och Sleipner här! Kul med en pratstund – snart nog red vi vidare för att se isis-grannens tvååriga valacker i en annan hage längs stigen. De kom och mötte oss nyfiket vid stängseltråden. Så red vi vidare och lämnade M där vi mötte henne i morse.

Pållarna fick sitt välfötjänta kraftfoder när vi var hemma igen, innan vi lasttränade, åter med bilen förspänd och alla yttre omständigheter lika de som när vi ska iväg på riktigt. Mökkvi tvekade 5 sekunder, sedan gick han på! Och jag lastade Saga utan problem, och maken behövde inte ens hålla upp linorna om henne. Gårdagens godis-bonanza i släpet verkar ha haft effekt! Vi stängde släpet om dem och maken körde iväg en bit nedför vår uppfart, där vi lastade av dem igen och lät dem beta en massa gott grönt gräs i en hage där.

Vi får väl fortsätta idag, men det ser hoppfullt ut inför onsdagen. Det är sååå jobbigt när de krånglar i lastningen.

Vi har insett att vår lilla K'achita har blå ögon! Tydligen är 85% av alla vita, blåögda alpackor döva! (Det där är märkligt – när jag var liten hade jag en blåögd vit katt som var döv.) Nu tror jag inte att K'achita är döv. Under en av hennes första levnadsdagar, innan lilla Misk'i var född, hoppade hon till förskräckt när en av hästarna plötsligt frustade. Hästarna står nu ganska långt från alpackorna, så det var knappast rörelsen hon reagerade på, utan måste ha varit det plötsliga ljudet. Och de vuxna alpackorna reagerade inte, för de är ju vana vid hästarnas frustanden. Så jag tror inte att hon är döv. Hon är hur som helst fantastiskt söt!

Midsommardagen med lyckad lastning av två pållar

Klipporna vid Husvik.

En urtida mask fångad i stenen?

Vacker vy.

Lyckad lastning av pållar!

Sådan rak stängsling! (Det är klurigare än man kan tro...)

Maken får en puss av en mörkögd skönhet...

Efter frukost tog vi oss en promenad till badplatsen på Brännö och tillbaka, innan det var dags att gå till båten för att åka hem. Jag tror vår lugna midsommar var nyttig för oss, för vi var inte så utmattade idag som vi brukar vara.

Efter lunch tränade vi lastning av pållar. Denna gång under "verkliga omständigheter". Vi har ju märkt att det aldrig är problem att lasta Mökkvi när maken tränar här hemma. Men så fort vi ska iväg på riktigt krånglar han. Så idag spände vi Volvon för släpet som om vi verkligen skulle iväg. Och säkert som amen i kyrkan krånglade Mökkvi lite grand. Men bara lite – snart var han på och vi lastade på Saga, som gick på ordentligt bara vi höll upp linor på var sida om henne så hon inte kunde gå åt sidan om rampen. Därinne fick de stå en stund och få massor av godis, innan vi lastade av dem igen.

Därpå var maken redig och tömde den gamla bädden i hästarnas del av ligghallen, medan jag "finred" Saga. Fick till bra tölt både i vår lilla paddock och ute på vägen! Sedan arbetade maken med Mökkvi från marken medan jag stängslade klart i sommarhagen. Jösses, så rakt och fint det blev!

Den är nu fiffigt indelad i fem delar. En väl avbetad del i mitten, med vatten, saltsten och skuggande al-dunge. På vardera sidan finns två hagar, så att vi ska kunna alternera mellan dem beroende på betestillväxt och annat. Med vår automatiska grind släpps pållarna tidvis in i någon av dessa hagar, så de hinner "möla" gräs i några timmar innan de får nöja sig med den mer avbetade delen igen.

Jag tycker knappt de får någon mat, men båda har lagt på sig. Det är väldigt viktigt att de inte får för mycket – Mökkvi blir fet så lätt och Saga har lite fång-liknande tendenser i hovarna (även om hon aldrig fått fång) så vi är väldigt försiktiga med betestillgången.

Så fick vi väga lilla Misk'i innan vår "arbetsdag" var slut! Och hon går upp som hon ska!

En stillsam midsommar

Mums!

Firande i Gröna Vik.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun så man får bra napp i fiskdammen.

Liiite ojämn fördelning av killar.

Dags att motionera käpphästen Mökkvi ...

Som vanligt stressade vi till Hinsholmen där vi missade vår vagn, men turligt nog kom en annan så vi precis hann med båten ut till Brännö. Regel 1 – bo aldrig på en ö om du inte har egen båt!

Väl framme kunde vi dock softa. Svågern med sönerna var i stugan, och eftermiddagen förflöt tämligen lugnt. Sill, gräddfil, gräslök, färskpotatis och nubbe till lunch, som sig bör. Som avrundades med tok-goda jordgubbar med glass och vispgrädde.

För att skaka ned maten följde vi med till Gröna Vik där det var traditionsenlig midsommardans runt stången, som de små gärna ville vara med på. Träffade lite bekanta medan småpojkarna fick fiska leksaker i "fiskdammen". Och så en stilla promenad tillbaka hem.

Vi lockades lura G, som lätt blir besatt av Angry Birds-spelet på iPhonen och blir synnerligen olycklig när han inte får spela hur länge som helst för det är ju så orättvist, att komma ut och leka med mig och grannflickan istället (hon var i onåd hos lille G idag, men tidvis gick det bra). Jag fick rida deras käpphästar som märkligt nog kastade av mig hela tiden (det är nämligen inte alls lika jobbigt för mig att ramla av som att låtsas att hästen springer iväg med mig). Minns inte när jag sprang så mycket sist.

Vi avrundade med kurragömma. Det är en bra lek. Inte mycket springa där.

På kvällen grillade vi och mitt i kom svägerskan från jobbet, så vi hann träffa henne också lite grand.

Halvdag på jobbet här hemma.

K'achita

Misk'i

Idag jobbade vi halvdag på jobbet. Och eftersom det varit lite lugnare på sistone, beslöt jag att ta ledigt, eller jobba hemifrån om det knep. Och med några inkommande akutjobb under onsdagen, knep det – det fick bli till att jobba hemifrån.

Så under onsdagen gjorde jag alla jobb jag kunde, så färdiga det gick och skickade för slutgodkännande.

I morse 8.30 satt jag redo att leverera, eller göra eventuella justeringar i dessa jätte-brådis jobb. Väntar en timma. Två timmar. Tre timmar. Visserligen är jag ju hemma, men jag måste ju kolla min mail hela tiden, vara uppkopplad, så jag kan inte utnyttja tiden till något annat.

Kl 11.56 får jag korr på några annonser. Kl 12.20 korrektur på akutjobbet! Gjorde justeringar och skickade nya korrektur – men fick inget omedelbart svar. Skulle sluta kl 13.00 egentligen, men fick ju inga svar. Först 14.00 gav jag upp och skickade materialet till nästa instans (som också skulle kunna göra textkorrigeringar vid behov) och gick hem. Hatar när det blir så – att först sitta standby utan att ha något att göra, och sedan få jobba över. Hoppas Kundén får betala för den tiden!

Tur man har sina söta alpackor att glädjas åt!

Incidenternas dag

I GP den 21 juni.

Saga.

Mökkvi med mjuka mulen.

Strax efter lunch blinkade alla lamporna på jobbet till. Jag trodde någon råkat luta sig mot strömknappen – det händer förvånansvärt ofta – men sedan kom vi inte åt vår jobbserver! Nå, en omstart löste problemet och vi tänkte inte så mycket på det, förrän jag läste på GP.se att hela Liseberg blivit strömlöst. Ungefär samtidigt med blinket på jobbet... Man anar ett samband!

Antagligen var där en massa el som inte visste vart den skulle ta vägen!

På kvällen kom grannens T förbi på Smætla, samtidigt som vi skulle ut och rida! Så vi red klätterrundan tillsammans. Vi började att rida förbi galoppbacken, där en bil kom ner lite för fort, så Saga tvärstannade. Det gjorde inte riktigt jag. Men jag blev kvar på ryggen och kunde snart sätta mig upp i lodrätt position. Hon i bilen trodde nog jag skulle ramla av – men det var egentligen ingen fara för det. Kanske tar hon det lite lugnare nedför backen härnäst. Här kommer ju ungdomar gående och cyklande också, och sikten är lite dålig.

Vi red vidare, och nedför en väldigt brant bit av stigen, med en sten och en rot mitt i. Det brukar inte vara något problem att gå ner där, men idag hakade Sagas bakhov fast i roten, så jag föll fram – igen! Men jag ville ju inte ramla av över huvudet på min pålla och orsaka att hon skulle tappa balansen framåt, så instinktivt "drog jag upp mig" med mina bakre lårmuskler och ryggfiléer, vilket jag insåg skulle orsaka särskild träningsvärk framöver ....

Men det blev en bra tur!

När vi släppte hästarna i hagen, såg vi att på en del var stängseltråden lös och en stolpe satt rejält på sniskan. Sannolikt har någon kliat sig på stolpen, fastnat lite och lyckats dra loss allt en smula. Ingen skada skedd dock. Men maken kopplade genast in elen, så de ska få respekt för tråden!

Under tiden gick jag in för att göra potatismos, men insåg att i min inte så jättegamla påse potatis, hade det blivit mögel! Och skalade man de icke angripna var de svampiga och konstiga inuti! Så jag fick slänga dem. Jag som sett fram emot korv och mos! Så plockade jag istället fram ett paket köttfärs med utgångsdatum i morgon. Den såg lite grå ut, men jag lade den i stekpannan ändå. Luktade trist i stekpannan. Och jag dristade mig att provsmaka en välstekt pyttebit – och den smakade inte bra! Fick kasta den med! Och jag hatar att kasta mat. Är det rötmånad, eller? Det är ju inte ens särkskilt varmt! Till slut blev det kalkonfilé med pasta och Creme Fraîche! Sistnämnda produkt smakade bra, men inte sådär totalt pinfärsk, trots att utgångsdatum var först 5 juli. Nå't lurt är det...

Social söndag och matematisk måndag

Bus och ...

... spring!

Parucha spottar medan dimman kommer in.

Alpacas in the mist.

Det hällregnade, så planerna att rida ut mitt på dagen skrinlades genast! Lite efter 16.00 kom K & K, mor och dotter, som jag & Kaneli-kompisen var medryttare hos för 6-8 år sedan. Vi ses då och då, men allt för sällan. Men dottern hade sett mina alpackabilder på nätet, så hon ville gärna komma och se dem. Så där stod vi i det nu mera mer duggande regnet och tittade på alpackor och på våra hästar. Men det var ganska varmt, så vi blev stående där ett bra tag. Så gick vi in och fikade länge och snackade förstås mycket häst!

Strax innan de åkte hem såg jag närmsta grannen G komma uppför uppfarten med en väninna. Hon fick syn på mig innanför fönstret och gestikulerade en fråga om ifall de fick gå och titta på alpackorna. Och det fick de ju!

När vårt besök hade åkt var de fortfarande kvar, och vi pratade en god stund. Under tiden bröt solen fram, så vi kunde rida en N-runda. Det är så vackert när solen kommer fram efter regn och glittrar i alla droppar. När solen gick ner kom istället dimman krypande. Den var riktigt tät när jag gick och la mig flera timmar senare.

Ledig måndag – och jag satt nästan hela dagen och redde ut bokföringen för mitt alpackaföretag. Lite joxigt när vi började utan att ha ett specifikt konto för det... Men nu tror jag att jag har koll på alla verifikationer etc.

När jag väl gick ut, var pållarna i fel hage... De hade lyckats få ner tråden på vår tillfälliga hage och tyckte det var en utmärkt idé att gå över och äta där i det frodiga gräset istället för i sin avbetade hage. De är liksom inte riktigt med på det här betesbegränsningskonceptet som vi kör för att de inte ska bli feta...

Nu är hagen mera permanent arrangerad, så nu ska inte tråden kunna falla ner.

Klätterrunda, klöverröj och kaos-kväsning

Ett litet övergivet getingbo. Med små "kassetter".

Qhichincha kliar, K'achita kollar.

Söta Misk'i – alltid nyfiken. Men lite läskiga är vi.

De följer viktkurvan!

Kaos brukar smyga sig på vårt hem så att plötsligt är här väldigt rörigt och ostädat. Det är märkligt att nedstökandet är så lätt och liksom bara sker, medan röjet är tråååååkigt. Men fint blir det! Jag sanerade hemmet idag medan maken slet ute i hagarna med att få bort den eländiga alsickeklövern som växer bra nu sedan det börjat regna då och då.

Men det fick ju bli en klätterrunda för pållarna. Med en liten galopp uppför backen. Och sedan avstigning och en promenad sista biten hem, för att sträcka på våra ben och låta hästarna spänna av ordentligt efter ritten.

Misk'i!

Märkligt nog är pållarna ganska lätta att fösa ut ur "goa beteshagen".

Vårt lilla sommar-moln K'achita.

Hon ska heta Misk'i! (söt!)

Sällan har väl en fredag varit så efterlängtad! Vi åkte direkt hem från jobbet, skötte hästarna i hagen medan vi bytte vatten till dem, vägde K'achita som nu väger över 12 kilo och nu behöver vi nog inte väga varje dag längre. Utan bara lila Misk'i. Som ganska exakt följer K'achitas viktkurva, även om hon föddes tyngre.

Så idag kunde vi äta kvällsvard redan vid 20-snåret! Och hann med lite pyssel innan vi lade oss! Som att blogga, vilket jag vet att jag gruvligt försummat...Heltokigt!

Och pållarna ryckte till ...

En liten rymling.

Mingel i alpackahagen.

Flickorna!

Vardagarna är långa ibland! Först jobbar man hela dagen. Vid 18-snåret kommer vi iväg hemåt. Idag fick vi storhandla på vägen, så innan vi kom hem blev klockan 20.00. Dags för pållarnas motion!

Hästarna var uppställda i stallgången medan vi ryktade och kratsade hovar, och plötsligt ryckte båda till rejält! Jag trodde förstås att det var Mökkvi som stökade, och maken trodde att det var Saga. Märkligt. Så gick jag mot stalldörren för att hämta något, då jag plötsligt såg – en liten brun alpacka springa förbi utanför stalldörren!

Där ska de inte vara! Så vi gick ut, och jag ställde mig vid de 5 hästgrindarna vi har som tillfällig grind till alpackahagen. Den understa tråden sitter faktiskt ganska högt, så vi misstänker att den lilla bruna rullat sig eller något och bara råkat komma ut på fel sida stängslet! De vuxna alpackorna och K'achita hummade skeptiskt och lite oroligt, och lilla bruna ville förstås in till dem igen. Hon är ganska tam. Så hon kom fram mot mig, jag tog tag bak i nacken och lyfte de elastiska grindarna, så jag kunde "slänga in" henne på rätt sida! Sedan sänkte vi trådarna. Och satte för lastpallar. Nu ska det förhoppningsvis inte bli fler små incidenter ...

Vi red en trevlig klätterrunda och skötte allt kring djuren och gick sedan in för att göra kvällsvard och se – då var klockan 22.30! Så det blev (som vanligt) sen kvällsmat, sent kaffe och sedan läggdags vid 1-snåret! Continental style!

Grundligt trött ...

Mor & dotter!

Efter gårdagens "slappa-med-alpackorna-söndag fick vi göra bot och bättring och arbeta lite på vår gård! Så idag rensade maken alsickeklöver och byggde hagar. Nu får vi oss en permanent och bra lösning på att begränsa betet för pållarna och samtidigt se till att där inte blir för lite bete, utan kan växa ikapp i olika delar av hagen.

Jag jobbade på grunden till alpackastallet, mätte och måttade så det ska bli rakt och vinkelrätt. Nu är en kortsida nästan klar. På den lätta sidan ... Men jösses vad tid det tar! Och jag sitter ju på marken och gräver i hårdgjord yta i en oergonomisk ställning, så jag får den en väldigt konstig träningsvärk efteråt!

Vi vägde våra alpackor och injicerade K'achita med AD-vitamin. Hon stod faktiskt still, så det gick lätt! Och flickorna växer som de ska!

En efterlängtad nykomling

Saga och jag!

Men ... det kommer ju en liten alpacka ur den stora alpackan!

Hela flocken är med vid födseln.

Qhichincha hälsar den nyfödde välkommen.

Vi slappade i alpackahagen länge den eftermiddagen, och njöt av våra små föl!

Lilla söta nyfödda ska vägas för första gången!
Lösögonfransar, månne?

Bus med K'achita!

På förmiddagen var vi på ridkurs och det gick bra till slut för oss båda tror jag. Men det är ju vitsen med träning! Tills det var dags att lasta dem på släpet inför hemfärden. Mökkvi envisades. Han skulle inte gå på släpet!

För två år sedan gick det ju inte alls att lasta honom. Sedan kämpade en Horsemanship-instruktör tappert med honom i flera timmar en het sommardag, och fick till slut hästskrället att gå på. Sedan tränade maken i flera månader, med att servera hö i släpet, lasta,ge godis .... Och sedan var det inga problem! Men nu har han börjat tramsa igen. Går på rampen. Men inte längre. Trots hot om enkel biljett till korv-fabriken ...

Maken blev så småningom frustrerad, trött och arg, och det är ju inget bra läge för lastning, så han gav upp och red hem, medan jag körde Saga hem. Hon var föredömligt lätt att lasta av även ensam. Jag lossade grimskaftet så hon stod lös, öppnade släpet och bommen medan jag bad henne stå stilla. Och hon backade inte ut förrän jag bad henne! Duktig tjej!

Jag pysslade lite med sommarhagen i väntan på maken, då grannens "svärson" kom körande på deras fyrhjuling med sin lille son. De ville kika på alpackorna. Vi pratade lite medan vi tittade på dem. Jag minns att jag reflekterade över att något var ovanligt med Sawila, men jag tänkte inte på det då. "Svärsonen" åkte iväg och jag fortsatte med min hage. När jag var klar och gick upp mot alpackahagen igen, behövde jag inte tveka.

Sawila var på väg att föda! Låg på marken och "klämde"! Jag var orolig att det skulle gå för fort, att maken inte skulle hinna se. Han har gått upp tidigt varenda morgon sedan K'achita föddes, för att säkert inte missa födseln! Turligt nog, kom han lagom till att det började komma igång ordentligt!

Snart hängde ett litet alpackahuvud och två ben ut ur Sawila! Det ser lite knepigt ut, men det är precis så det ska gå till. Snart nog "ramlade" den ur, och vi gick sakta fram för att se att den såg OK ut och kolla könet. Ett sto till! Stackarn sprattlade på marken som en blöt fisk på land, och lilla halsen orkade liksom inte hålla huvudet, utan hon "tappade" det gång på gång! Så hjälplös och liten och ynklig! Vi lämnade dem ifred och åt lunch vid köksfönstret, så vi hade koll medan nykomlingen gång på gång reste sig och ramlade, och så småningom letade efter mammas juver vid hennes bog på darriga ben.

Drygt två timmar sedan Sawila började föda, stod ungen upp och diade! Samma kväll sprang hon omkring med K'achita, om än inte lika fort och stadigt. Lilla fluffiga molnet K'achita älskar att springa omkring och har redan tröttat ut lek-tant Qhichincha. Så det blir bra med en lekkamrat!

Resten av dagen var vi bara lyckliga! Man blir det av alpackor!

Utflykt till Lerum

Fika!

Blåvinge.

K'achita.

Grannens fina föl (ett sån't där stor-häst-föl) är nyfiken.

Vännerna har köpt en tomt i Lerumstrakten, och idag blev vi utbjudna på inspektion av ägorna! Vi hittade dit medelst min iPad (sommarpresent från jobbet!) och kompisens prydliga PDF med pedagogiska foton och pilar hur man ska köra! Det ligger bra, känns enskilt fast det är nära annan bebyggelse. Men de har lite att stå i, kompisarna! Det gamla huset på 20 kvm (!) är slitet, men de har fräschat upp det så att de ska kunna bo där. En dag ska där byggas ett nytt större hus! Tydligen har en hel familj med 3-4 barn bott i det lilla huset! Jösses!

Det ska bli spännande att se hur det blir! Efter noggrann guidning av hus, friggebod och trädgård, fikade vi länge i den ganska lagom varma solen. Väldigt trevligt!

Vi åkte hem (tar faktiskt bara 40 minuter!) och red och skötte djuren. Lilla K'achita är full av spring. Qhichincha leker och busar med henne ibland, men det verkar som hon tröttnar på den lilla ibland, när hon blir alltför ivrig och inte låter "tant Qhichincha" vara ifred!