söndag, februari 28, 2010

Plusgrader och pulsande

Ystra pållar. Notera taket på grannens (ödelagda) ödelada i bakgrunden ...

Dis över hemmanet.

Hasande snö ...

Rasande snö.

Nu fungerar ju faktiskt alla våra grindar! Så jag hade ju riggat grinden uppe vid huset, för att pållarna skulle få frukost utan att jag steg upp. Nu var jag uppe ändå, för jag litar ännu inte 100% på grindarna, även om de nog faktiskt alltid funkat, sedan vi fick tillbaka dem.

Men inga pållar där! De hade ju inte fattat att mat vankades! Förra årets grindar lät mer, så då blev de uppmärksamma på det. Nu stod båda och hängde i ligghallen, totalt ovetande. Så jag fick ju gå ut ändå. Att ropa på dem gav ju absolut inget resultat, så jag gick ner mot ligghallen, och just som jag skulle runda hörnet och titta in, sprang de båda ut som skjutna ur en kanon! Nästan som jag kommit på dem med nå't hyss. Antingen blev de bara skrämda av att jag nog dök upp lite tyst, eller så var där ett snöras från taket som jag själv inte lade märke till.

Med en blå IKEA-påse får man lätt en pålles uppmärksamhet. Min var dock tom, men dög ändå. Pållarna följde mig snällt upp mot den öppna grinden och hittade sin mat. Dags att gå och lägga sig igen.

Vi red samma vända idag som igår, men man märker tydligt att pållarnas steg blir tyngre i den tunga töiga snön. Med fyra plusgrader sjunker snön snabbt ihop. Jag gillar ju inte regntö. Ska det töa ska det vara sol, sol, sol och inga minusgrader mer. Nu ska det bli kallare igen. Då blir det glatt här ...

Saga passerade grinden utan större protester idag. Så snart nog var vi hemma och skulle sköta det vanliga pysslet. Och det är ju då man märker att tövädret har sina fördelar. Pållarnas vatten fryser inte. Snön i hästarnas hovar fryser inte utan är lätt att kratsa bort. Man fryser inte ihjäl när man står och meckar med grindar. Och man kan göra det utan vantar, så man är lite flinkare när man ska skruva på de attans små muttrarna på stängseltråds-skarvarna. Japp, det är sån't jag roar mig med! Man behöver inte längre alltid ha de högskaftade ridstövlarna (som är lite jobbiga att ta på) utan klarar sig rätt bra med vanliga gummistövlar.

Det är förstås inte lika vackert. Men det är ljust länge nu, nästan till kl 18.00! Så najs!

Jag inbillar mig att mest snö rasar från taken om natten. Kan det stämma? Och i så fall varför? Man kan tycka att mer snö borde rasa på dagen då det är som varmast. Men våra ras har allid hörts på natten. Och varför rasade snön på vår norrsida först? Borde det inte varit sydsidan? It's a mystery. Någon som vet om det finns några vetenskapliga belägg för, och förklaringar till, mina teorier?

lördag, februari 27, 2010

Tölt i tö en disig dag

Snöhögarna från fredagsmorgonens ras.

Stalltakssnön kryper så sakteliga över kanten. Mökkvi har vett på att hålla sig på lite avstånd ...

Oups, snörasen har knyckt till övre lampskärmen. Men den är lätt att böja tillbaka. För maken. Som når.

Sov länge som vanligt och vi åt hamburgare-brunch och läste tidningen nogsamt. Det är skönt nu när det är ljust lite längre. Kändes så stressigt när man var tvungen att rida ut kl 13 för att hinna hem innan mörkret.

Idag gick vi ut till pållarna ca 15.30 och hann ändå runt innan mörkret föll. En bit förbi ridhuset hörde vi någon vissla. Det var T på Eyglo som kom töltande ikapp. Vi pratade en god stund, innan maken och jag fortsatte på samma tur som vi red med T i söndags. Som tur är hade all snö på alla träd redan dröst ner, så vi riskerade inga snöhögar i huvudet. Det var ju inte lika vackert förstås, utom kanske när vi red över ett fält där dimman låg, och det genast blev lite trolskt. Saga sturade vid grinden och ville inte alls gå där hon gick förra veckan, men snart nog fick jag igenom henne och det gick utan incidenter.

Jösses vad det töar! Vårt tak är snart snöfritt och stallets med. Ser ut som taket på grannens ödelada rasat in, gaveln pekar väldigt upp mot himlen. I övrigt är man uppmärksam på takrasen när man rider. För när vi pillat ner snö har hästarna förskräckt sprungit iväg, och det är ju klokt av dem. Men man vill ju inte de ska rusa iväg när man sitter på, om ett snötäcke plötsligt rasar ner ...

Gillar ju inte tö medelst regn, särskilt inte som det ska bli kallare igen. Men det har sina fördelar. Hästarnas vatten fryser inte, utekranen vid stallet fungerar och man behöver inte ha ohyggliga mängder kläder på sig. 3 plugrader är ju rena värmeböljan!

fredag, februari 26, 2010

Jordbävning?

Vaknade kl 05.30 av ett våldsamt muller och att hela huset skakade. Jag reagerade instinktivt på fara så att mitt hjärta bultade, men insåg snart att det bara var snöras från taket. När jag sedan gick ut för att mata pållar såg jag det – hela norrsidans snötäcke hade rasat i backen i ett enda svep!

torsdag, februari 25, 2010

Diplomutdelning och hästmässa

Står man sig länge på.

Fantastisk fin Frieser

Det var en hektisk dag på jobbet, och det kändes konstigt att gå kl 16.00, men jag hade ju förvarnat. Stackars kollegan slet och fick jobba över, trots att jag avlastat henne med två stora jobb. Varför planerar ingen på våra jobb på ett vettigt sätt? Vi själva får ju inte chansen, för vi får ju underlagen ungefär när jobben ska vara klara.

Stressade sålunda ilsket iväg kl 16.10, och mötte maken vid Scandinavium, där vi irriterade irrade runt efter Left Wing, som var synnerligt dåligt skyltat, och inte var kartan vi fått till någon hjälp. Vi frågade några funktionärer där och kom så småningom rätt. Vi tog för oss av de stadiga baguetterna med skagen-röra och kaffe, och så började de med att ursäkta sig för den dåliga skyltningen.

Det var LRF/Länsförsäkringar/Agria som hade en liten "kundträff" för att överlämna diplom till oss som har en "Säker hästverksamhet". För när stallet var byggt och hästarna kommit, kom en gubbe och inspekterade alla elinstallationer så att de höll rätt säkerhetsklass, och en kvinna kom och såg att hästarna hade det bra. Hur bra som helst! Då vet man ju att man gjort vad man kan för säkerheten. Och så får man lägre premie. det gör ju inget ... Vi kunder fick berätta vilka vi var och ställa frågor om försäkringar (vad gäller vid takras pga snö t ex...). De frågade oss om tips och idéer för framtiden.

De har börjat med ett team i något av sina verksamhetsområden, som kan komma till en om man tycker att man har mycket problem med hältor etc på sina hästar. Då har de veterinär etc med sig och tittar på miljön hästarna bor i, hur de rids, underlag på ridbanor etc, för att se om det är något i miljön som föranleder problemen, och så får man tips på hur man ska lösa det. En fantastisk bra idé! Nå, det var på det hela taget rätt trevligt.

Efter träffen gick vi till arenan och tittade på hästhoppning – vi hade ju fått fribiljetter med inbjudan till diplomutdelningen. Roligast är att se de lite för ivriga pållarna när ryttarna ändå får ordning på dem. Gick sedan en vända på mässan och trodde inte vi skulle köpa något. Men se, vi kom hem med en bok, ett underställ och ett par fleecefodrade vindbyxor. I vårt liv, kan man aldrig ha för mycket fleece. Särskilt en vinter som denna.

I en box på mässan stod en stilig frieserhäst (dock inte så stilig som den på bilden) som var social och lät sig klappas av mig och alla småflickor. Stor var den. och ändå vet jag att den inte var så värst stor för sin ras. Frieserhästar var populära riddar-hästar på medeltiden, fast då var de en lite tyngre variant.


onsdag, februari 24, 2010

Tandtråd och hästråd

Idag var det tandläkar-dags och jag fick lite bannor för att jag inte använder tandtråd. Det märkliga är, att det är först under de senaste 5 åren de tjatat om tandtråd. Har mina tänder blivit trängre nyligen? Eller är jag slarvigare med tandborstningen? Inga hål, dock, men återbesök om ett halvår. Tandköttet blödde lite. Det ska det ju inte. Böjer min nacke i skam. Vågar inte gå emot min tandhygienists talan.

Eftersom de redan klurat ut att mina visdomständer sitter märkligt, tog de en OPG på mig – en panoramaröntgen av hela käken. Röntgenbilden på mitt bett ser ut som nå't ur en dålig skräckis. Tur jag har nyllet utanpå. Kände mig plötsligt tämligen vacker! De två övre visdomständerna, OCH en i underkäken, växer inåt/neråt. Lite stolligt av dem. Den fjärde är nog rätt harmlös. Fast de växer nog egentligen inte. Men skulle de börja, blir det kruxigt. Eller om det blir konstiga fickor runt dem. Hur som helst verkade det inte vara någon anledning till oro eller några ingrepp just nu, varvid både jag och plånboken drog en lättnadens suck.

På aftonen red vi i ridhuset. Jag som just blivit nöjd med att jag fått bättre pli på min pålla. Då föreslog maken att vi bytte häst. Oj! Mökkvi svarar ju alltid framåt, sturar aldrig! Han kan ha svårt att hitta gångarterna, men han försöker sitt bästa. Jag hade jättekul! Maken däremot. Insåg sitt misstag. Saga sturade. Maken slet. Han fick henne att springa, men fick kämpa på. Hon kan vara så himla enveten. Men jag tycker han lyckades rätt bra till slut. Själv fick jag hindra mig från att övermotionera Mökkvi. När hästen svarar så lätt framåt, blir det lätt lite mycket galopp och ökad ridning. Och han är ju inte nå'n vältränad lektionshäst.

söndag, februari 21, 2010

Så fick vi 10 cm till under natten – och solsnö!

Sol och snöfall – samtidigt!

Lite att stå i inför att vi ska köra till jobbet imorgon...

The hemman

"The trouble with a short horse in Wyoming"

Stiligt ekipage i storskogen

Det fick ju bli en liten fotoexpedition i det fantastiska vädret. Stålande sol och blå himmel, men ändå ett glittrande ymnigt snöfall! Så vackert! Och så djup snö! Här och var når snön över knäna på mig, så inte ens ridstövlarna är höga nog.

Snart nog gav vi oss ut på ridtur. Borta hos islandsgrannen såg vi att det var aktivitet i stallet, så vi red dit. T hade precis ridit sin en häst och skulle strax ut på den andra. Så vi väntade några minuter medan hon sadlade, och pratade med "herrn i huset" som höll på att borsta ner snö från det lite bågnande taket på hästarnas ligghall. Söta små fölisar tittade nyfiket på oss!

Snart gav vi oss av och denna dag lämnade allas våra fötter spår i snön, som gick upp till magen på hästarna! När maken och jag var i Montana och Wyoming hade de vykort med ett cowboyhuvud som stack upp ur en förfärlig massa snö och bildtexten "The trouble with a short horse in Wyoming". Det är lite så vi känner oss.

Vi red en extra vända över ett fält som vi inte brukar våga rida på om sommaren, för där verkar sankt. Men nu kunde vi rida rätt ut. Plötsligt mullrade det till, som av åska! Det var den gamla skaren, i ett snölager långt ner, som hade spruckit. Som islossning. Mäktigt. Vi kom in på den fina skosvägen där nu många träd hände försåtligt långt ned av tyngden från snön, så vi alla fick oss några rejäla "snöduschar" när vi kom åt grenarna.

När maken skulle vända för att vi skulle ta bilden ovan, så snubblade Mökkvi med nosen före ner i snön. Det var ju mjukt, så ingen skada skedd, men Mökkvi blev helt snöig och det såg fasligt roligt ut! Så det var med många skratt vi red vidare, och var djärva och red i ett litet mellanrum mellan ett träd och grinden som elaka grannen där alltid stänger. Fast det inte är deras grind och ägaren till vägen vill att vi rider där, för att hålla växtligheten nere. Maken ådrog sig ett sår, jag stötte bara i foten lite och T klarade sig utan incidenter.

T red vidare när vi vek av hos oss och pållarna fick sitt välförtjänta kraftfoder. Efter lunch grävde maken fram Forrrden medan jag mockade boxar och ligghall. Kom in i huset igen, sååå trötta! Men det har varit en härlig dag! Älskar faktiskt snö! Fortfarande! Fast den är jobbig!

lördag, februari 20, 2010

Löjliga mängder snö!

Lunch

Uteritt

Dags att pilla ner snö från taket ...

Glaciärbildning längs stallväggen.

De säger att man kan bli galen av att bo för isolerat ...

OK, 60 cm där det är som djupast.

Pållarna får kliva!

Vid flera tillfällen tyckte både maken och jag, från köksfönstret, att det såg ut som att bilrutan var nere. Men där låg ju snö på rutan, tyckte vi (se infälld bild). Men – rutan var nere – och Volvon full med snö ...

Blåst och snö hela natten! Jag hade hästtjänst på morgonen och pulsade ner till stallet i gummistövlar, vars skaft visade sig alldeles för låga, varvid iskall snö föll ned i dem... Eiiip, säger man då! Så jag tog upp ridstövlarna till huset inför framtida promenader – de är de högsta skodon vi har! Sedan var det skönt att lägga sig igen.

Det var härligt att vakna några timmar senare av det ljuva ljudet från plogen. Två stycken var de och de höll på länge både hos oss och nere på vägen. Det är nog klurigt att få plats med all snö de tar bort. De lade upp mycket på landremsan mellan vårt och vägen, och plogade vår uppfart fram till huset. Det är vi tacksamma för!

Och hela dagen snöade det! Men halv snöstorm och 9 minusgrader hindrar inte oss från en uteritt! I ridhuset kunde vi inte rida – det är avstängt till de fått ner all snö från taket. Men uteritten blev bra med en lätt galopp mot skogsbrynet. Lustiga spår blir det när maken rider – för i den djupa snön släpar hans fötter i ytlagret, hihi.

Spåren försvinner annars spårlöst – bara några timmar så har snön och blåsten raderat alla våra stigar och spår och vandrande snödyner övertar så sakteliga vägen ned mot stallet, varvid det blir en smal, smal stig med ack så djup snö...

Insåg på aftonen att vi hade glömt veva upp bil-rutan på Volvon sedan vi flyttade den i onsdags. Oups. Så det var bara att ta en borste och borsta rent instrumentpanel, dörrinsidor ... det hade snöat in från passagerarplats rätt bort till förarplats! Nå, nu är där någorlunda rent – en solig dag tar nog hand om resten.

fredag, februari 19, 2010

Snöstormen kommer ...

Vattenskrapan som vi använder för att skrapa bort vätan ur regnvåta pållar, är suverän även till att borsta bort snö och istappar! För den vanliga borsten blir ju bara full av snö!

Det blir en del skottande utanför stalldörren!

Löljliga mängder snö!

Till höger ser man hur snön når upp till understa stängseltråden...

Vedinhämtning!

Det var en stillsam fredag på jobbet och vi kunde åka hem tidigt, vilket kändes bra eftersom SMHI gått ut med en Varning Klass 2 för dåligt väglag. Snöoväder på väg. Men vi kom hem ordentligt. En hel del snö hade redan kommit, så medan jag gick in och packade upp all mat vi köpt, skottade maken så att vi kunde parkera bilen nere vid vägen, men så att ändå en plog skulle kunna komma förbi. Man måste vara listig.

Vid midnatt tog vi in hästarna. Det blåste från alla håll så snön nådde ända längst in i ligghallen, så denna kväll var den inte mycket till skydd. Jösses vad snö det kommit!

onsdag, februari 17, 2010

Handdukar, bilmattor och mexican stand-offs

Zolly visar sin fromhet med att be lite grand.

Efter ett segt pass i ridhuset, insåg vi att vi måste ta tag i en surdeg. Varningarna om massa mera snö hade redan kommit. Och vår Volvo med släp stod bara parkerat nere vid stallet, så som vi lämnade det i tisdags efter vår lilla incident.

Vi behövde flytta ekipaget innan snön kom, ifall goa grannen skulle vara snäll igen och ploga. Då kunde vi ju inte ha ekipaget parkerat mitt på stallplan! Det gick bra att backa, men när maken körde framåt, började ena bakdäcket slira. Även när vi hade kopplat av släpet. Vi lade handduk och bilmatta under, men hjulet spann loss ändå och skickade bak våra handdukar/bilmattor som projektiler. Vi skottade och donade och knödde in både handduk och bilmatta under hjulet, och medan maken knuffade på, startade jag försiktigt – och kom loss! Parkerade bilen uppe vid huset och råkade komma in i en hel del snö, men vi enades – den får stå där till våren – nu var den i alla fall ur vägen.

Katterna gillar inte snön utan är nästan bara inomhus numera, vilket leder till att de blir lite uttråkade och kivas en hel del. Morrar och väser, jamar varnande och har små maktspel på gång. Ibland sitter de i en triangel och ser oberörda ut, men egentligen är det en mexican stand-off – alla sitter så att ingen vågar gå förbi den andre så ingen kommer någonstans. Det vässas klor på möbler mer än vanligt, pappersnäsdukspaket kidnappas och dödas och de är allmänt fnattiga!

tisdag, februari 16, 2010

Snö, slit och släp

Besökare

Jag tyckte nog det såg hemskt disigt ut när jag vaknade på morgonen för att gå ut och fodra hästar. Det var inte dis. Det var snö. Vilket jag inte räknat med. Vi skulle ju med Saga till hovslagaren, och då vill man ha ett bra och säkert väglag. Inte mera snö.

Jag jobbade mellan 8-10, och hade jobbat några timmar på måndagkvällen för att kompensera min bortovaro mitt på dagen. Vill ju inte ta ut all min ledighet för att sko Saga. Så det är fiffigt att man kan jobba hemifrån! Hann precis ladda ner mina färdiga original till jobbet igen, innan det var dags att åka. Maken körde ner ekipaget till vägen. Jag kom efter med Saga som lät sig lastas ganska lätt, och så gav vi oss av. Inga problem så långt. Hovslagaren var lite sen, men när han kom var det vår tur, så det blev inte någon förfärligt lång väntan som vi befarat. Snön fortsatte falla. Sagas hovar såg fina ut sa hovslagaren, och hålväggarna läker bra – värsting-hålet är nästan helt läkt!
Saga lät sig lastas lätt igen och vi åkte vi hem, glada åt att allt gått så geschwint!

Men. Så kom vi till vår grusväg. Med massa snö på. Och grus på. Trodde man. Men det var en synvilla. Gruset hade sjunkit ner i snön och fått en fin ishinna på sig. Hal. Väldigt hal. Farten var lite för låg, så hela vårt ekipage blev stående i den lilla uppförsbacken. Maken backade lite för att få bättre väggrepp. Då åkte släpet in lite i en snödriva vid vägkanten. Och vi satt ohjälpligt fast! Kom varken fram eller tillbaka. Jobbigt nog.

Då blev det ännu jobbigare. För Post-bilen kom och kunde inte köra ut från området. Snart kom en bil till med grannens barn. Och bakom den en stor hästtransport. Så där stod tre fordon som inte kunde komma ut för att vi blockerade! Stön! Jag gick ur bilen och höll på att halka omkull på den hala vägbanan, snubblade bort till fordonen och förklarade vårt problem, varpå vi lastade av Saga i förhoppningen att det skulle gå att köra ekipaget utan hennes tyngd. Men – nej.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Kände oss så dumma! Korkade sta'-bor! Ut och köra släp utan dubbdäck! Och där stod jag med en häst att hålla reda på. Då kom den. En stor traktor, med snökedjor på däcken. Vår okände räddare i nöden! Jag kunde ju inte göra så mycket, så jag gick hemåt med Saga och förklarade för alla väntande ekipage att vi hade fortsatta problem. Får säga att alla log glatt och vänligt, var väldigt förstående och erbjöd sin hjälp! Så'na rara människor!

Grannarna vid vägskälet studerade intresserat utvecklingen, och deras hästar i hagen intill vägen galopperade runt som galna så Saga började konstra och ville hänga på. Jag fick dock hem henne och släppt henne i hagen, hämtade en snöskyffel och handduk (den senare har visat sig användbar vid slirande däck) och återvände till min stackars övergivne man.

Och då var både traktor och vårt ekipage redan på väg upp för vägen! Traktorsnubben hade helt sonika lyft hästsläpet ur snön med sin framgaffel, maken hade backat ut från vägen och släppt fram alla, och så var problemet löst! Men så'n tur att traktorn dök upp precis då! Hela incidenten tog kanske 20 minuter!

Vi åt lunch, maken red iväg i stilig tölt medan jag jobbade vidare. Vid 17.30 åkte jag till ridskolan för ett riktigt bra ridpass på en trevlig häst! Hon kan vara lite egensinnig och envis, men är en lätt match om man är van vid sturiga Saga!

Jag körde hem försiktigt i ett ymnigt snöfall, och möttes i dörren av den underbaraste doften av nygräddade raggmunkar! Och de var sååå fantastiskt goda! Min man är helt enkelt bäst!

söndag, februari 14, 2010

Skojig slitsam söndag med sovmorgon. Nästan.

Frukost.

Pållar.

Sagas tagel. Vid ett flertal tillfällen har jag sett henne förnöjt klia rumpan mot mitt anti-tugg-på-grindöppnaren-skydd. Hmmm..

The hemman.

En infrusen sommargäst.

Hur det gick med de automatiska fodergrindarna? Den fiffiga dyra vi hämtade i bortre Hemsjö-trakten, som går på solceller, funkar perfekt! Vi reklamerade ju våra andra två grindar som krånglat så, men tillverkaren hade upptäckt ett fabrkationsfel – han hade fått fel "motorer" till dem. Så vi fick tillbaka dem, fixade. Första testet fallerade! Så hittade jag tillverkarens lapp, om att batterierna hunnit börja bli svaga. Jag bytte. Och den fungerade perfekt!

Därmed kan man sova länge på morgonen! Eller nöja sig med att stiga upp och se genom köksfönstret att grinden verkligen löst ut (vågar inte lita på den ännu), men det är ju väldigt mycket bekvämare än att dra på sig stallpaltor och gå ut och fodra. Och denna morgon funkade grinden! Så jag kunde gå och knyta mig igen ...

Vi red en variant av N-rundan, genom hagarna där islandsfölen gick i somras. Så galopperade vi i snön mot skogsbrynet och jag fick till en perfekt snabb men kontrollerad galopp på Saga – fast hon blev lite till sig och ville gärna fortsätta springa sedan!

Under eftermiddagen skottade vi fram Volvon och hästsläpet ordentligt, inför tisdagens färd till hovslagaren. När maken körde loss släpet med ett ryck, hoppade Saga i hagen till och galopperade som en tokig med lyftad svans bort till Mökkvi. hon såg jätterolig ut. Fast en liten del av mig oroade sig för att hon skulle bli rädd för släpet ...

söndag, februari 07, 2010

Äntligen hemma

Färden hem kändes lång och trist, men jag sov en del. Paus i Grums. Avsläppt på en enslig P-plats längs 45an, utanför Älvängen. Där stod jag med mina två väskor ute på vischan och kände mig väldigt övergiven i en minut, då maken dök upp som avtalat. Skönt att vara hemma! Fast jag var ju så trist så jag somnade i soffan hela tiden ...

lördag, februari 06, 2010

Det går utför ...

Man var inte lika kaxig, kl 08.00, som kvällen innan när vi "nybörjare" lovade M & A att vi skulle ses vid liften kl 09.00. Men vi gick upp. Jag först, och de andra en efter en. Vi mötte M & A i korridoren, kanske 09.30 och de såg synnerligen förvånade ut, att vi var uppe och redo!

Snart nog hade jag blivit utlurad i en blå backe. Med röda inslag. Ingen mjölksyra. Men muskler som skrek av smärta. Stackars A hade dåligt samvete för att ha lurat ut mig, men jag borde ju ha lärt mig vid det här laget. Jag ska vara i de gröna backarna. Nedfarten tog längre tid än under gårdagen. Och jag ramlade oftare. När jag vid ett tillfälle skulle resa mig, från min spontana sköldpadda-på-rygg -imitation, knyckte det till på sidan av högerknät och gjorde sååå ont!

Jag lyckades ta mig ned, men tog mig till hotellet, vilade fötterna från pjäxorna medan jag handlade lite, innan jag promenerade bort mot våffelstugan för att äta med de andra. Det var inga klena våfflor! Vi blev absolut tok-mätta! När vi ätit gick jag "hem" igen och tog ett åk i barnbacken. Men musklerna ömmade, och knät kändes konstigt, så jag lämnade helt sonika tillbaka skidorna till uthyrningen och gick upp på rummet och duschade och cocoonade lite. Hur skönt som helst.

Rumskamrater kom och gick, det dracks vin och åts snacks och slappades och slumrades seriöst. Märkligt nog hade jag inte så mycket träningsvärk. Var det Resorbens verk – den som jag tog för att motverka baksmälla? Lite fundersam är jag också över att jag hade så ont just när jag åkte. Jag minns inte att det var sååå obekvämt från tidigare skidresor. Börja undra om pjäxorna var fel för mig. Jag "somnade" lite på ena foten. Men jag är ju för oerfaren för att känna och fatta sådant i tid.

Vid 19-snåret började vi alla kvickna till, och vi åkte bandvagn upp till Toppstugan, vilket var en trång och skakig färd som en del uppfattade som läskig. Jag var mest orolig att bli åksjuk, men det gick bra. Däruppe åt vi en fantastisk köttfondue med löjligt god potatisgratäng, pepparsås och massa andra goda tillbehör, så vi blev alldeles sanslöst mätta. Jag nöjde mig med två dubbla espresso efter maten. Killarna på var sida om mig, beställde in var sin marängsviss. Det var gigantiska portioner! Så jag och en till fick hjälpa killarna att äta upp, och ändå lyckades vi inte klämma i oss allt.

Plötsligt började personalen sjunga "ja, må hon leva" för en tjej i paret vid bordet intill oss. Med en gång klämde alla vi 20 på jobbet i också – vi sjunger faktiskt väldigt bra ihop – så det blev en kraftfull kör och tjejen såg både glad, förlägen och lite förskräckt ut inför den mäktiga sången.

Så småningom åkte vi bandvagn tillbaka och irrade lite innan vi landade i hotellets bar. Jag var så toktrött att jag gick upp för att lägga mig, och just som jag hängde i stegen på väg upp till min överslaf, kom arbetskamraten in och hoppade till av förskräckelse – där "hängde ju nå't vitt i luften". Det var ju inte min mening. Men det var rätt kul. Tyckte vi båda.

fredag, februari 05, 2010

Mjölksyra och Irish Coffee-yra

Jomän, efter att ha haft lite konferens blev det dags för skidåkningen. Detta är i sanning icke någon av mina starka grenar. U var snäll och väntade länge och tåligt på oss, medan B och jag provade ut hjälmar. Jag är för tjockskallig, hon hade för litet huvud. Till slut blev det rätt. De "vuxna", U & W tog sig an mig, B och H eftersom vi var ovana skidåkare. Det blev en snabb intro i barnbacken, innan vi åkte upp i en T-lift, då U åkte med och nogsamt såg till att jag kom av ordentligt.

Jag tyckte B & H snabbt blev bra skidåkare, även om de hävdade motsatsen. Jag? Vi lurades ut (som traditionen bjuder) i en röd backe. Say no more. Brant som attan. Jag plogar. Mjölksyran stiger. Jag orkar inte. De andra for ner och väntade på mig, och snart nog åkte U upp igen för att se hur det gick för mig.
Jag sade noga till att de inte behövde vänta på mig, det kunde ju inte vara så kul för dem. Men det gjorde de ändå, för de är så snälla. Så småningom kom jag ner. Men det tog sin tid. Jag fick dock en eloge för att jag kom ner leende och inte tvärförbannad.

Väl nere åkte vi iväg och åt lunch, och hittade några andra arbetskamrater i hotellets bar. Kan säga att jag var väldigt lättövertalad till att stanna och dricka Irish Coffee istället för att ge mig ut i backen igen. Så blev det. Vi satt där så länge, så snart blev det dags för "riktig" After Ski. Vi skulle egentligen ha träffats på ett annat ställe då, men någon ringde och sa att det var fullt och kö, så de som gått dit, kom till oss istället. Second After Ski. Bytte bara plats till några bord där det fanns utrymme för oss alla. En lagom ansträngning.

Tanken var att vi alla skulle laga mat på våra rum. Men då sa killarna, som alla bodde i samma rum, att de skulle laga all mat, och bjöd in oss att äta hos dem! Så vi fem töser på rummet tog en fördrink hos oss, innan vi gick till killarnas rum. De bjöd på (faktiskt) god tomatsoppa (det var mycket vitlök, chili, creme fraiche och annat i som stävjade den stygga tomatsmaken), och så var där stekta korvskivor; chorizo, merguez och annat. Hur gott som helst! Och trevligt!

Det minglades, pratades, skålades och dansades långt in på småtimmarna. De enda som verkade bli störda var några snubbar som knackade på och ville vara med på festen, men inte fick! Klockan 2 gick jag och la mig. Sååå trött.

torsdag, februari 04, 2010

Toksnabbt och trevligt

Denna dag var jag på betydligt bättre humör. Trots att förmiddagen var minst sagt hektisk! Och jag ohyggligt trött efter ca 3 timmars sömn. Men jag fick levererat allt jag skulle och Kundén blev väldigt nöjd och glad, och så hann vi med en snabb lunch innan avfärd. Från 100 till 0 på 2 minuter. Märkligt att gå från ena ytterligheten till den andra.

Vi satte oss alla i bussen, åt chips, drack vin, tjôtade och slumrade lite, så resan upp gick ganska geschwint, med klassiskt stopp i trista Grums. Som det brukar bli.

onsdag, februari 03, 2010

Ilsk!

Detta stiliga ekipage dök upp medan jag jobbade!

Stiligt ekipage igen!

Vy från fikakullen

Snö, snö, snö

Under onsdagen jobbade vi hemifrån för att slippa snö/ombyggnadsköerna. Men vi tog en sväng i arla morgonstund till verksta'n, eftersom Forrrden skulle servas. Moddigt var det, men vi kom fram.

Satte mig att jobba ca 8.30, som sig bör. Hade ca 13 "enheter" att jobba med sedan produktionsmötet igår, då vi alla insåg att jag inte hade några underlag. Det hade jag nu. Visade sig, att det var 14 timmars jobb! En arbetsdag är 8 timmar. Och eftersom en del underlag inte dök upp förrän under denna onsdag, som en annons som jag får underlag till samma dag som det är materialdag, kunde jag ju inte beta av dem i tur och ordning, Nej, man måste avbryta varje halvtimmesjobb för ett annat halvtimmesjobb, Instant Final Art, varmed allt tar ännu längre tid! Ett litet jobb fick jag göra fast jag inte hann, för att en arbetskamrat det legat hos i två dagar inte heller hann. Då kom det till mig. Varför får han "inte hinna" och inte jag?

Jag åt lunch på någon halvtimme, var ute och hämtade bilen från servicen under en halvtimme och var ute och njöt av snön i en kvart och åt kvällsmat under någon halvtimme innan jag fortsatte jobba – och ändå antyddes det att jag tog för många pauser!

Jag hade ju velat utnyttja lunchen till en ridtur på hemmanet i dagsljus och i alla härlig snö. Men det hanns ju inte med.

Är det jag som är galen? Är det normalt att man ska behöva göra sina jobb med vändande mail? Jag hatar denna kassa framförhållning, att ingen reagerar på hur stolligt det är. Jag ska leverera rätt och riktiga original av hög kvalitet, men hur ska jag kunna det om jag inte får rimlig tid på mig? Man gör inte ett halvtimmesjobb lika bra på en kvart, det säger sig självt! Hatar den attityden! Jag älskar att göra original! Jag älskar mitt jobb. Men jag verkligen tvärhatar den idiotstress som är förknippat med det. Som alla bara lallar med i. Ska det vara så här? Är det normalt? Jag tycker det är respektlöst, jag.


På sen kväll skötte jag min häst och NH-ade lite – jag skulle ju inte kunna träna henne på 4 dagar! Som väl är skötte maken alla "jobbiga" stallsysslor och hjälpte till med tvätt inför Sälen och allt möjligt, för han är bäst! Fortsatte sedan att jobba till 02.30, packade det sista inför Sälen-resan och lade mig kl 3.30 tvärförbannad och med god lust att inte alls åka till Sälen.

tisdag, februari 02, 2010

Vådligt vidlyftig vinter

Här brukar vi sitta i skuggan om sommaren och dricka islatte. Denna aktivitet tedde sig inte lika lockande nu ...

Liten gran håller toppen ovan ytan.

Maken kommer hem.

The hemman.

Nyplogat! Dags att köra in undanstuvad bil.

Snön fortsätter falla ...

Som en service till mina läsare, som kanske inte vet detta, kan jag meddela att det är måttligt kul att köa på 45an! Gör inte det! Igår tog det 1 timma och 45 minuter att ta sig in! Idag, bara en och en halv timma! Snön i kombination med att 2 filer blir en vid Surte, är mindre gynnsam. Så redan denna dag på produktionsmötet på jobbet "varslade" jag om att jag tänkte jobba hemifrån på onsdagen – bättre att arbeta de där timmarna jag annars skulle stå i bilkö.

Då konstaterades också att jag hade mycket att göra på min agenda. Fast jag hade inte ett endaste underlag ... De kom under dagen, så jag fick med mig allt jag behövde när jag skulle ta bussen hem. Snön föll redan då, så jag tog en tidig buss för att säkert hinna hem till min ridlektion för M, medan maken gick sin ridlektion på ridskolan. Snö, snö, snö. Bussen innan min var en kvart sen, och eftersom den går samma väg som min, fast inte lika långt, åkte ju alla med den bussen, så att min blev ganska tom. Det är skönt.

Lite nervöst blev det när jag vid Älvängen hörde i bussens trafikradio att förarna uppmades lämna besked om väglaget bort mot vårt håll. Och en kort stund senare meddelade radion att väglaget var väldigt halt och att de förare som ville vända redan i Skepplanda, fick göra detta om de ville! Men jag ska ju längre ut! Jag och en liten kille i 11-årsåldern. Såg framför mig hur vi skulle sträva fram de sista 4 kilometrarna i snöyran på den smala landsvägen. Inget som lockade alls faktiskt. Och jag skulle nog inte hinna till min ridlekion.

Lättnadens suck! Föraren klev av vid vändplatsen bara för att rensa vindrutetorkarna från snö, och körde stoiskt vidare! Tack, kära busschaufför! Så jag hann i tid till ett väldigt bra ridpass. Träffade grannen efter lektionen, som frågade om vi ville få plogat vår uppfart. Och det ville vi ju! Han lovade komma lite senare på kvällen. Själv insåg jag först när jag kom hem med min häst hur löjligt mycket snö som fallit bara under min lektionstimme. Det var tvekamt om det är så mycket frigång på bilen att det ska gå att köra upp.

Jag skötte hästar och grävde bort den gamla plogvallen vid infarten när maken kom. Hade jag varit listig hade jag ringt, messat eller bara stoppat honom från att köra upp. Men det gick bra, fram till lilla backen. Den lilla onda backen, som ser snäll ut med är klurig att besegra i vinterväglag. Vi skottade och grävde och slet men bilen kom inte upp. Beslöt att backa tillbaka den och parkera intill infarten, så grannen skulle kunna komma förbi och in med plogen. Då ville den inte backa heller. Vi grävde och slet, maken grinig efter ett jobbigt ridpass på en av ridskolans svåraste hästar, hungriga båda två och snön bara föll och föll och föll. Till slut fick vi den på plats. Med lite vägpinnar runt, så den skulle synas bra, där den stod intill vägen.

Vi åt vår Lasagna framför House när vi hörde det välkomna ljudet av plogen! På 3 minuter var hela uppfarten och vägen mot stallet plogad! Underbara granne! Så vi gick ut och grävde fram vår Volvo, eftersom Forrrden skulle lämnas på service nästa morgon. Imponerande att den startade – den har nog stått en månad!
Vi fick loss den, laddat batteriet och borstat bort värsta snön.

Vi gick och la oss med en seriös träningvärk!