Vårgårda t o r.

 Fawniga flickor.

 Maken är flink med kärran.

Mozz gör det hon är bäst på – slappar och är söt.

På något märkligt vis måste vi ha tänkt fel. Vi insåg att vårt hösilage inte skulle räcka så länge som vi önskat. Kanske för att det var torrt i år och vi fick börja ge hö tidigare än vanligt. För hur det var så märkte vi att alpackorna blev tunnare, och höet de fick var från förra året, så det hade kanske inte så mycket i sig. Nu får de av det nya "fin-höet" och lägger på sig igen.

Så maken beställde mer hösilage, men för att slippa dyr transportavgift, åkte vi igår och hämtade själva, i Vårgårda-trakten. Och det gick faktiskt ganska geschwint! Särskilt som vi bara har en kärra, så bara en av oss kunde lasta (dvs maken, och då kunde jag stå och slappa.) ...

100-årskalas och frostnätter

 Kolan!

 Lunchbuffén är populär!

 Sawila och Quillur.

 Taruka.

Frostnupen Saga.

I veckan var jag hos min bokföringstjej som just skaffat en valp! Blott åtta veckor och så otroligt söt! Han busade en del som valpar gör, men var vänligheten själv. Vid något tillfälle tuggade han lätt på min tå, försiktigt. Men sådant får han ju inte lära sig, så vi distraherade honom med en leksak istället. Hennes katt kom och lade sig på soffryggen bakom mig, och så tok-kelade vi! (Obs – hon hade kollat med mig innan att det gick bra att ha djuren där).

I torsdags var jag på uppdragsintervju, (håller tummar), lunchade med några arbetskamrater och hämtad ut min nya iPhone! Men nu måste jag vänta på SIM-kortet innan jag kan börja "leka" med den... DOOH!

I lördags var vi på ridlektion 10 minuter bort. Själva lektionspasset gick ganska bra, men när vi körde hem stökade hästarna så i släpet! Vi stannade för att se varför, men såg inget. Men när vi lastade ur dem såg vi att de båda var hetsiga, Saga lutade sig mot mellanväggen och hon hade tappat en bak-sko! Antagligen hade skon bara lossnat lite först, så att hon inte ville ställa ned hoven platt, men då fick hon ju svårt att hålla balansen i släpet när vi körde! Säkert därför hon stod och sparkade och blev lite skrämd. Men hoven var oskadd! Vi tog på en boot och jag skrittade av henne länge. Får nog träna att lasta henne snart, så hon inte skrämts.

På kvällen tog vi buss och tåg in till Centralen, promenerade över Göta Älvbron bort till "Bryggan under bron", ett jättefint ställe invid en liten marina (men i skumma hamnkvarter) där en kompis och hans kamrat hade 100-årskalas, dvs de fyllde 50 år var! Det blev en trevlig fest med god mat och trevliga människor, både några av våra gamla kompisar och några nya bekantskaper. När vi gick av bussen här hemma igen, låg dimman så tät under halvmånens sken, att grusvägen från busshållplatsen såg ut att bara leda rätt ut i tomma intet, fastän vi vet att där finns ett stort hus! Trolskt!

Ny huv och killar i tyll

 Qhichincha!

 Killar i kalsipper och tyll.

 "Blondinerna."

 Nya huven på bilen är bara en nyans ljusare än den gamla.

En enkel kompressor att luftpumpa bildäck med. Sätts i bilens cigarett-tändaruttag. Så fiffig! Och faktiskt bättre än de kassa tryckluftsprylarna på Statoil i Älvängen.

I veckan fick jag OK av Arbetsförmedlingen med att starta eget! Underbart! Så nu blir det till att köpa ny dator med moderna programversioner, en iPhone och tok-ragga kunder. Nå, jag får i alla fall en trevlig chef! ;-)

Det är mycket som ska göras: visitkort och andra accidenser, En hemsida och Facebook-sida. Registrera sig hos Bolagsverket och skaffa sig en domän för hemsida och mail. Har hittat en tjej i det kvinnliga nätverket här i kommunen som ska hjälpa mig med bokföringen. Hon verkar skärpt, så det blir nog bra. Förfärligt läskigt och förfärligt spännande på en gång!

I onsdags var det sista gången på spinnkursen. Vi grämde oss för detta, men så beslöt vi att ses igen den 5 mars! Och sitta och spinna tillsammans! Och så var vår lärare så hygglig att hon lånade ut en spinnrock till mig, till den 5 mars! Så ohyggligt hyggligt!

Mera tragiskt var det att gå på begravning i fredags. En kamrat jag umgicks med mycket för ca 20 år sedan, kanske mest för att vi var i samma gäng, men ändå. Dog 45 år gammal, men hade väl inte skött sig så bra. Kändes konstigt. Han var den förste av oss alla att gå bort.

Jag har nu fått en ny huv på bilen, från en annan begagnad bil. Blir nog både billigare och snyggare än att banka ut den gamla. I vissa vinklar ser man knappt att huven är en nyans ljusare. Får väl skaffa ett par mjukistärningar och en Wunderbaum att ha hängande i backspegeln – det börjar bli en riktig raggarbil nu!

Idag fick jag ett samtal av en granne vars son med kompisgäng höll på att göra en kalender till förmån för en förening de är med i. Han frågade om de kunde komma och ta några bilder med alpackorna i bakgrunden, och det fick de förstås! Så snart kom en hel delegation med unga killar, sonen, hans pappa och syster. Jag lockade ut alpackorna i deras sommarhage så omgivningen skulle bli fin, och så ställde de sig där: fem unga killar iklädda endast kalsipper och hemmagjorda tyllkjolar, i balettposer, i alpackahagen! Det blev nog bra bilder! Roliga och gulliga. Efter plåtningen matade en av killarna en av alpackorna, och man såg hur de fick kontakt. Det var både roande och rörande. Situationen var så fin, och så hade killen så stollig klädsel.

Man vet att man börjar bli gammal när man fokuserar mer på att killarna måste frysa, än att det faktiskt står fem halvnakna unga män i hagen!

En stund senare kom en annan granne gående med sin kille och de passade på att spana in alpackorna. Och grämde sig för att de precis missat tyllkillarna som vi självklart berättade om. Och snart dök svärfar upp, så vi gick in och tog en trevlig fika. Vi har inte träffat honom sedan i somras, så det var på tiden!

Pigg pålla och en liten ommöblering hos alpackorna.

 Premiärbuffé

Tossig Taruka hoppar i höet!

I helgen rengjorde vi (mest maken faktiskt) noga alpackornas ligghall och möblerade om lite, så att foderborden nu står mitt emot varandra istället för mot varsin vägg. På ena sidan borden lade vi ut halmbädd för alpackorna att vila på, och ställde deras "toalett" på andra sidan. Smart, tyckte vi. Men alpackorna tyckte bättre om bädden som toalett... Djur!

Vi red klätterrundan idag, där tyvärr en del ridstigar nu mera är som små bäckar. Saga var ovanligt pigg. Det gick med en himla fart uppför galoppbacken, som vi avrundade vår tur med. Men det var lite kallt idag, så kanske var det därför. 

Idag fick alpackorna sina AD-vitamin-sprutor, 2a gången denna vintersäsongen. De är faktiskt tämligen snälla när ja sticker dem. Men man får se att man inte bara sticker rätt igenom hudvecket, utan att vitaminerna faktiskt hamnar innanför huden. Man får också se till att inte sticka sig själv...

Kanske lite FÖR äventyrligt...

"Blir det frukost snart?"

 Dimmig morgon.

 Tamya.

Bilen efteråt...

I tisdags körde jag iväg i regnet och mörkret för att delta i en Starta Eget-aktivitet. En svart katt gick över vägen som ett omen, men jag tyckte jag hade tur som såg den i tid och inte körde på den. Men så plötsligt hördes ett FLONKK! Det blev becksvart! Det tog några sekunder innan jag insåg att huven på Volvon flugit upp och liksom lagt sig mot vindrutan! Turligt nog var jag ensam på vägen, så jag kunde stanna och stänga till luckan så jag i alla fall såg att jag inte körde på någon, när jag svängde in på busshållplatsen som låg lämpligt till, för att närmare inspektera skadorna. 

Lite lätt panik när jag inte hittade knappen till varningsblinkern! På Forrrrden är det en stor och trygg varningstriangel på en rejäl knapp, som inte går att missa. Nu fick jag i kupéns svaga ljus försöka läsa instruktionsboken, vilket inte är helt lätt när man börjat bli lite åldersöversynt... Men jag hittade knappen, väl gömd bakom ratten, och några bilar passerade försiktigt förbi utan incidenter, så jag kom undan med blotta förskräckelsen. 

Huven gick dock inte att stänga helt, så jag vågade inte köra vidare till aktiviteten, utan körde sakta och försiktigt hem igen. Puh, så läskigt! Sådan tur att jag bara kunde stanna när det hände! Både verksta'n och försäkringsbolaget blev förvånade att vindrutan  och taket ovanför fortfarande var hela. Antagligen för att jag körde så stillsamt och kontrollerat (De finns de som insinuerar att jag är lite tung på gaspedalsfoten...) Vindrutan och taket brukar tydligen gå sönder vid sådana här tillfällen. Jag har nu förstått att det är relativt vanligt att detta händer... Så kolla era huvar – att de är stängda ordentligt!

Eftersom Volvon är indisponibel kör jag nu maken till tåget var morgon, eftersom jag själv haft fullt av aktiviteter i veckan och därmed behövt Forrrden: lunch med vårt nätverk av kvinnliga företagare, spinnkurs, möte med banken, försäkringsbolaget och en rådgivande jurist inför min företagsstart!

Slitsamma dagar med många guldkorn

 Missar som vill in.

 Lördag. Maken dammsugar stallet.

 Stilton sliter inte ut sig direkt.

Uteritt genomförd.

Taruka är en duktig tjej – lugn ändå fast det är första gången med grimma på!

Quillur är en duktig kille – lugn ändå fast det är första gången med grimma på!

Maken och Kolan på promenix.

Regnväder på gång.

Tidigt på lördagsmorgonen åkte vi på ridlektion i Sålanda. Jösses vad vi fick jobba! Både maken, jag och våra pållar! Men vi nådde resultat. Jag fick Saga att fatta galopp flera gånger i paddocken, och det brukar inte funka. Fick också till en fin tölt till slut. Så jag var nöjd. Svettig. Och väldigt, väldigt trött i musklerna. Och det redan INNAN lunch...

Efter lunch städade maken stallet. Gammal bädd togs ut, golv och väggar dammsugades, skrubbades och torkades rena.

Under tiden grävde jag små kanaler för att leda bort vatten som gärna samlar sig i paddocken och på andra ställen. Det tog på ryggen kan jag säga, så jag slutade när det började kännas för jobbigt. Vill ju inte ha ryggskott! Istället skötte jag alpackorna och plockade ned 240 kg halm från tältet med vår kärra som kan ta 3 balar åt gången. Det tog på krafterna, så något grinig och med värkande kropp gick jag in en stund och stärkte mig med en stunds vila, lite jordnötter, en huvudvärkstablett samt masserade rygg och ryggslut med Voltaren-gel. Så efter ett tag repade jag mig, och kunde gå ut igen och rengöra hästhovar inför kvällens avstängning av den lite blöta hagen – om natten får de nu hålla till godo med paddocken, för att skydda hovarna. Maken var då klar med allt skölj så medan han dammsugade upp vattnet i stallet, gjorde jag i ordning ligghallen med fin ny bädd!

Vi hade ju hållit på sedan 8.00 på morgonen då vi gick ut för att lasta hästar, till 19 på kvällen då allt städ och ligghall var klart, och under tiden hade vi bara 2 timmars lunch och en kort fikapaus. Min kropp var sååå trött! Voltaren-gelen var min räddare!

Då var det vilsammare på söndagen när vi åkte in till Cafe Ritazza på Centralen och blev bjudna på goe-kaffe av kompisen, som vunnit en väldig massa koppar kaffe där i en utlottning. Men hans vinst var bara giltig någon månad till, så han samlade en massa kompisar där, och vi hade storfika på ca 18 personer! Så trevligt! Medan vi satt där såg vi att kravallstaket sattes upp vid en perrong och en massa tonårstjejer samlades. Var det en kändis på gång? Jodå, så småningom jublade flickorna, trängseln var stor och vi anade två kepsar tillhörande en halva av popgruppen The Fooo, som tydligen nyligen blivit tok-populära över internet. Tur en del av kompisarna hade barnen med sig, som naturligtvis hade koll på detta! Vi vuxna hade ingen aaaning!

Efter fikat blev det shopping spree på hästtillbehörsaffärer och IKEA där det blev akut angeläget med lunch. IKEA är bra på att ta hand om barnen åt kunderna. Men kunde inte restaurangen ha en barnfri del? För hur det nu är så låter de ALLTID och MYCKET, vare sig de är glada eller ledsna. Och volymen inne på IKEAs matsal är hög nog ändå. 

Idag red vi klätterrundan i strålande sol! När jag skulle hämta Saga fick hon ett busanfall och galopperade iväg, sparkade bakut och lekte rodeohäst. Men jag fick snart fatt i henne och vi red ut. Först var hon lite nipprig, men fokuserade sedan på ridstigen och gick på bra. Verkade så pigg idag! kanske var det blåsten, kanske det kalla vädret. Men idag var hon inte all seg. Vi avrundade med en galopp uppför backen och Saga satte iväg som ett spjut. Jösses vad snabb hon är! Men det är inga problem att få stopp på henne, så ovanför backen klev vi av, som belöning till pållarna, och gick hem med dem.

Efter lunch skötte vi djuren och passade på att gå promenad med Kolan och Kakan. Vi gick bort mot vägskälet där grannens Berner Sennen-valp kom springande. Alpackorna var för spännande för att han skulle lyssna på matte. Och alpackorna blev rädda, de har stark instinkt att försöka undkomma rovdjur som hundar. Men vi lyckades hålla dem och valpen försökte aldrig skada dem. Vi var lite oroliga att alpackorna sa bli rädda att promenera framöver. Men så tänker jag att det kanske är en bra miljöträning. Hunden skadade dem inte, lärde de ju sig. Och de lärde sig också att de läskiga bilarna som försiktigt passerade inte heller skadade dem. Miljöträning. Fast den hade kunnat vara lite lugnare. Vi gick upp på vår fikakulle med dem sedan och mutade dem med godis, så det är nog ingen fara.