söndag, september 30, 2012

Lastträning

Matte, Miski & Kachita


Vi har ju varit ute och promenerat med våra ettåringar Kachita & Miski ett antal gånger. Och nu – var det dags att träna lastning! Mellanväggen i släpet är ute sedan vi hämtade halm, så allt var liksom klart. Så maken gick på släpet med Miski. Utan problem. När han skulle ut igen började så hans värld att gunga – vi hade ju glömt sätta i stödbenen till släpet, så det började tippa!

Hur som helst satte vi ned stödbenet (det andra har fastnat....) och maken och Miski gick på igen utan större problem. Men när jag skulle ha med mig Kachita var hon mycket tveksam. Jag lockade och pockade och Miski fick gå vi och på igen, och till slut gick även Kachita på. Och sedan stod de där. Lugna som filbunkar! Så duktiga alpackor!

Knät är mycket bättre idag! Jag kan gå ganska bra, fast med väldigt rakt vänsterben..

lördag, september 29, 2012

...och så blev matte halt!

Mökkvi i väntan på sin ringsko.
Matte och Tamya.
Chaska drar sig undan från Miski.
"Kakan" med mjölkmustach!
Parucha hoppas på pellets...
Rymlingar...
Mitt stackars knä!

Hästarna lät sig lastas utan större problem, så vi kom till veterinären i god tid igår. Kl 10.00 tittade veterinären på Saga, hur hon rörde sig och på hennes hosta som dykt upp i samband med att hon börjat få hö.... hon är nog lite känslig i luftvägarna! 


Så jag fick recept på slemlösande till Saga och hon blev noggrant omskodd av den duktige irländaren som jobbar där. Han skor snabbt och skorna sitter som gjutna! Mökkvi fick en ringsko på hoven som varit gipsad. Deras hovar är ju friska nu, men tyvärr växer de så långsamt, så båda hästarna får bara skrittas en skoningsperiod, fast Mökkvi får man i alla fall sitta på.

På kliniken var ridhusgrannens dotter vars häst varit stationerad där i några dagar efter en elak kolik. Så hon hade tagit ledigt från jobbet och varit på kliniken nästan hela dagarna för att promenera och sköta sin häst. Men denna dag fick vi veta att hästen skulle få komma hem! Så skönt när det går bra!


Väl hemma tog vi hand om alpackorna innan vi tog Volvon och släpet till "vår bonde" utanför Trollhättan. Idag fick vi komma till ett nytt ställe, där de byggt ett "Active stable" – ett lösdriftsystem med foderautomater. Vatten, mat och ligghall är oftast också placerade strategiskt så att hästarna får röra på sig så mycket som möjligt. Låter väldigt spännande!

Halmen låg lite undangömd bakom en stor lastvagn, och vi började bära balar och langa in i släpet. Bäst som jag gick där med en bal i var hand, snavade jag över en planka som låg dold i halmen, och ramlade med vänstra knäet rätt ned i betongen! OOOAAAAJJJ vad ont det gjorde! Framtill ramlade jag på en av halmbalarna, så där föll jag mjukt! Kroppsmorfinet kickade in så jag reste mig raskt och fortsatte lasta, och vår bonde kände sig dum för att den där plankan legat så dumt. 

När vi kom hem med vårt ekipage, stod ettåringarna Krafla och Hrisla på vår uppfart från stallet! Vår första tanke var att det var konstigt att grannens T skulle ha tagit ut dem att beta i trädgården, innan vi insåg att de hade rymt! Vi fick i alla fall fatt i dem lätt och gick iväg till hagen, och trodde vi skulle se ett stort hål i alpackastängslet. Men det satt som det skulle! Tråden ovanför hade dock dragits ned. Så vi insåg att pållarna hade hoppat över! Staketet där är minst 1.20 cm! Tokiga pållar! De är ju ändå bara små islandshästar!

Min knä var nu rejält blått och svullet och det gjorde vansinnigt ont att gå på, så jag gick in och smorde det med Hirudoid-kräm (superduper mot svullnader & blåmärken!) och satte mig i soffan, medans snälle maken fick sköta djuren! Men det var synd om mig – det värkte rejält i knät och det var svårt att gå.

Idag har knäet varit betydligt mindre svullet, och därmed har det varit lättare att gå! Efter frukosten kom grannarna och tog sina pållar till en annan grannes hage. Dels är den nog torrare än vår, dels har den nog mera gräs. För småflickornas rymningsbenägenhet kan ha att göra med att de är hungriga. När de gått iväg med hästarna, blev det alldeles tomt! Bara våra pållar kvar!

Planen hade varit att promenera pållarna idag, men jag gick ju inte så snabbt med mitt knä, så jag red på Mökkvi i skritt medan maken promenerade Saga. Så vi kom ut på en liten runda ändå! Det var inga större problem att rida med mitt ömma knä, eftersom det bara var skritt.





onsdag, september 26, 2012

Cocktail hour och konsten att hitta ut från Älvängen C


Mint Julep – så god!

Kollegan och jag tog mycket av fikabrödet idag, så vi skulle stå oss när vi gick på Cocktail Hour – som två väninnor dragit ihop till. Man går till en bar och dricker drinkar. Varje gång har ett tema. Mint Julep var temat denna gång, med bourbon, socker, lite vatten och mynta. MUMS! Man helt enkelt träffas där och minglar. Himla nice. Ser redan fram emot nästa gång!

Efter 3 smarriga drinkar på lika många timmar var vi redo att åka hem. Jag trodde mig vara i extrem ofas med bussarna – och det var jag! Men jag hittade ett tåg (!) som skulle gå 22.10! Bussen ända hem tar 1 timme och snurrar runt på alla lokalbanor så man blir åksjuk. Snabba bussen direkt till Älvängen tar ca 30 minuter och den blir man lite åksjuk på. Men tåget – tar 24 minuter och man blir inte åksjuk alls!

Det var inte många som steg av i Älvängen. Det var alldeles mörkt och eftersom stationen inte är färdigbyggd ännu, var det inte solklart hur man kom ut... Träffade en annan kvinna som likt mig trodde vi skulle upp i hissen och på så sätt komma över spåren via den nybyggda gångbron – men där var det avspärrat! Bäst som vi vimsade där ringde maken som skulle hämta mig. Han såg oss irra där inne innanför glasväggarna, och lotsade oss rätt så vi äntligen hittade ut. 

Den nya stationen ligger en bra bit från den gamla, och den andra stackars kvinnan hade jobbat över och var trött och behövde komma till sin bil vid Älvängens busshållplats – en bra bit från stationen och över en lång ny viadukt, så här en mörk natt i regn. Så hon fick åka med oss och blev jätteglad för det. Skönt när man kan göra någon glad så lätt!

måndag, september 24, 2012

Hästar, hovar och en glömsk granne ;-)

 Grannarna med Hrisla och Krafla. Och maken t v.
 Kryp.
 Qhichincha värdar munnen efter att ha spottat. Spottandet uppkom när hon kivades med de andra om maten. Men när hon har spottat har hon så äcklig smak i munnen, att hon inte vill äta den där maten... Känns som en dålig plan...
Tamya. Rosa-nosad. Näpen. Oändligt snäll. Och oändligt mjuk...

Igår dök grannarna upp med sin dotter T när vi skötte alpackorna. De skulle ta bilder på sina hästar till en som var intresserad av att köpa en av dem. Vi kom på grannen L med att bara ha foppa-tofflor på vilket får ses som lite överoptimistiskt efter allt regn. Våra hagar är jätteblöta! Hon fick låna mina gummistövlar som verkade passa bra, och så gick vi ut i hagen tillsammans medan T red Keilir.

Efter lunch var maken redig och målade stallgaveln i falurött, och sågade upp dåliga lastpallar som vårt hösilage levererats på, medan jag först tog en kort promenad med Saga, och sedan tog på grimmor på alpackorna Miski och Kachita, och gick en promenix med dem! De är så stora nu, så jag fick ta på dem vuxengrimmorna för första gången! 


Jag gick med dem nedåt vägen där grannen byggt sig en stor fin paddock, och där red nu en annan granne medan mamman och systern tittade på. Jag blev lite nervös att hästen skulle bli rädd för alpackorna och frågade om det var OK att jag passerade. Ryttaren tyckte att det var lika bra att hästen vande sig. Först blev han lite stökig, men förstod snart att de nog var ofarliga ändå, de där konstiga djuren. Vi pratade lite, vilket var trevligt, innan jag insåg att jag nog behövde raska på lite om jag skulle hinna en sväng innan det blev mörkt. Alpackorna går ju inte på, på samma sätt som Saga. Så det blev en kort men trevlig tur, och sedan gjorde jag i ordning Saga för kvällen. 

När vi gjorde i ordning Mökkvis utesjukbox, delade maken av ligghallen med en skiljevägg vi har kvar sedan alpackorna delade ligghall med hästarna. Nu har vi gjort i ordning en liten bädd i den tredjedel av ligghallen som är kvar, till Saga. Hon kan också gå ut på den grusade ytan utanför ligghallen. Så varje afton får hon äta i en nyöppnad hage med gott gräs en stund. Då får hon väldigt rena hovar, som jag sedan desinficerar innan jag tar henne till hennes rasthage. På så viss får hon ha torra hovar hela natten och kan sällskapa Mökkvi. Två flugor i en smäll!

Idag hade jag just gått upp när grannens hovslagare kom körandes! Och snart också grannen L! Det var jag inte beredd på! Visade sig att det var inte L heller.... Hon hade väckts av hovslagaren som var på väg, fått skynda sig att plocka ihop de två hästar hon har hemma så han fick titta på dem, innan de åkte hit och han tittade på deras ettåringar med hålväggar. Hon hade helt glömt att han skulle komma, hihi.

Så berättade han att här på västkusten är det jättevanligt med hålväggar i hovarna! Men att om man bara kommer ut mot Borås eller ner mot Varberg, så existerar knappt hålväggar! Så fort det blir lite sand i jorden! Det är väl vår lömska lera som är boven! Man kanske borde flytta... Eller bli tokrik och dränera och sanda upp hagarna. Jag har jobbat länge på att bli tokrik, men det går vääääääldigt långsamt. Inte alls faktiskt. Fast man ska inte klaga. Jag har vad jag behöver och mer än det. Utom väldränerade hagar förstås...

När hovslagaren och grannen åkt, släppte jag ut Saga i trädgården i tron att hon i sakta mak skulle beta sig bort till goe-gräs-hagen, vilket skulle ge mig tid att gå före och stänga grinden bort mot vägen. Det började bra – till Saga fick ett ryck och drog iväg i full galopp, tog några ystra skutt och fortsatte i galopp! Turligt nog – in i goe-gräs-hagen! En kort sekund trodde jag nästan hon skulle fortsätta ut på vägen. Hon galopperade i alla fall fint! Uppenbarligen inga ömma fötter där inte!

lördag, september 22, 2012

Alpackaentusiaster på visit

Grannens T rider fina Keilir. Hon har inte suttit på honom många gånger (han är ju bara drygt 3 år och håller på att ridas in lite grand) och ändå är han så lugn. Ser ut som han alltid gått med ryttare!

Vid 14-snåret kom en tjej med sin kille, för de funderade på att skaffa gård och så småningom alpackor och ville gärna ha lite tips. De var väldigt glada att de fick komma och hade fikabröd med sig. Tjejen var pratsammast och blev överlycklig när vi också hade islandshästar! Hon hade ridit mycket i sin dag, men tyvärr gjorde en knäskada att hon inte kan rida mer.

Så när vi gick ned till stallet råkade vi gå in till Mökkvi i sin sjukbox istället, och hon fick kela och lukta på honom så hon blev alldeles lycklig!

Så småningom gick vi in till alpackorna som förstås kom springande och villigt lät sig matas. Tjejen fick till och med en lite nospuss av nyfikna Miski!
Vi stod därute och pratade länge i den råa vinden, och jag kände att jag började frysa rejält. Så vi gick in och fikade och de var himla trevliga!


Snart efter att de åkt kom grannens T och red på Keilir som hon precis börjat rida in lite grand. Det verkar gå riktigt bra, även om det är svårt att få till gångarterna. Men han är ju bara ung ännu. Det kommer säkert.

Vi blev aldrig riktigt varma efter vår sejour ute hos alpackorna. Så på kvällen tände maken höstens första brasa i kakelugnen. Myyys!

torsdag, september 20, 2012

Alpacka-ålen och alla dessa fötter!

Tamyas bakben. Vi vet inte vad det är. Men det är nog inte skabb, för då hade de andra alpackorna drabbats. Och hon har inget vid munnen eller i armhålorna. 8 september och 20 september. Det går i alla fall åt rätt håll. Och hon är så himla snäll när vi tvättar och stökar med henne varje dag. Hon är nog världens snällaste alpacka!

Tog sig ut. Hon är nog världens busigaste alpacka!

Idag jobbade jag hemifrån eftersom veterinären skulle komma och vaccinera och chippa fölen. I god tid innan hon skulle komma, samlade jag sålunda alpackorna i sina fållor. För det måste ju vara det värsta med att vara veterinär – att komma till en gård där man får börja med att jaga djuren...



Nu dröjde det längre än väntat innan hon dök upp, så jag jobbade vid köksfönstret, och höll utkik efter hennes bil. När hon väl dök upp gick jag ut och vi gick tillsammans mot hagen.

Då ser jag det. Chaska springer lös, på fel sida stängslet! Djur! Och jag inser att enda sättet hon kan ha smitit på, är genom den lilla glipan på kanske 15 cm mellan marken och underkanten på lammstängslet, som fållorna står mot.


Veterinären började med de andra två fölen. Hon var ovan vid alpackor, och det är inte lätt att ge dem sprutor i skinnet för man ska igenom all ull, och så är skinnet ganska spänt – och så var de inte helt stilla heller. Men det gick till slut.


Hon kikade på Tamyas hudproblem på fötterna också, men hade ingen säker diagnos. Vår behandling med klorhexidin och 4S-salva tyckte hon var bra, men jag skulle få tips om något schampoo också, men hon skulle kolla upp vad det hette.


Så tittade hon på en förhårdnad på Sawilas överläpp, som jag tror beror på att en tand växer snett. Men så länge Sawila kan äta ordentligt och mår bra tyckte inte veterinären att vi skulle göra något – för OM vi gör det måste hon sederas och stressen kanske får henne att kasta sitt föl. Så vi avvaktar. 

Medan veterinären tittade på Sawila, gick jag för att försöka få tag på Chaska. Hon var ju lite stressad över att vara på fel sida. Jag fick faktiskt fatt i henne ganska fort, men hon lyckades slingra sig loss. Sedan fick jag nästan fatt i henne två gånger, men missade och hon skuttade iväg. Så försökte jag fösa henne längs stängslet så att hon skulle komma runt till grinden in till hennes hage. Men eftersom hon ville vara med de andra alpackorna, sprang hon tillbaka till dem hela tiden. På fel sida stängslet. Djur!


Just som jag gick där och försökte fånga den ständigt ivägskuttande Chaska kom värsta regnskuren! Det måste varit en syn! Alpackor springer fort...  

Till slut fick jag fatt henne och band snabbt ett "alpackasnöre" runt halsen på henne. Konstruktionen gör att att snaran om halsen inte dras åt när hon drar, så det inte finns risk för strypning. Men hon sprallade och ville förstås komma loss, och att leda henne i snöret var inte att tänka på! Kände mig elak mot Chaska, och lite stressad, eftersom veterinären fick vänta. Till slut kom jag på att jag kunde ha snöret bara för att kunna hålla henne nära mig, och så gå och knuffa på henne bakifrån, så jag fick henne bort från alpackorna, längs staketet bort till grinden. Slutligen kom vi in i rätt hage och kunde släppa henne i fållan där hennes mamma stod. Då blev hon genast trygg. Hon fick förstås också sin spruta och sitt chip, och snart åkte veterinären iväg.

En kort stund senare gick Chaska och betade som om inget hade hänt. Lite senare på dagen såg jag att hon hade smitit ut igen! Eftersom hon inte springer bort från de andra alpackorna, jobbade jag klart, för jag hade en sak jag måste leverera. När jag väl gick ut, hade hon minsann tagit sig tillbaka in i hagen! Chaska! Hon är definitivt busigast i hagen!

Så när maken kom hem var det första han fick göra, att gå runt och slå i våra stolpar ordentligt så att där inte finns någon glipa mer...

Och så avrundade vi vår djurskötseldag som varje djurskötseldag; med att klorhexidina och smörja Tamyas fötter, och desinficera alla hästhovar...

måndag, september 17, 2012

Förvirring på kliniken!

Coolt camouflagefärgat bandage!

 Mökkvi i sin torra utebox.

Ett kryp.

När Mökkvi skoddes sist, påpekade hovslagaren att han hade en hålvägg som var så pass stor att hon inte vågade öppna upp hela. Så idag åkte vi till Ale-kliniken med Mökkvi för att undersöka det hela. Vi är ju välkända ansikten där eftersom jag varit där så mycket med Saga. Så idag blev de förvirrade när vi var där igen, med en mörk islandshäst – fast "fel" häst!

Egentligen skulle Saga varit där idag, men hennes skor sitter så pass bra, så jag vågar mig på att låta henne gå med dem de två veckor det är kvar till nästa helskoning. Så hoven ska hinna växa ut mer. Hoppas på att få börja rida henne igen efter nästa skoning!

Mökkvi röntgades och undersöktes och hade mycket riktigt en hålvägg som de fick skala ur och gipsa. Så väl hemkomna gjorde maken i ordning två tredjedelar av ligghallen till en utebox. Då kan Mökkvi se vad som händer runt omkring, men ändå stå torrt med sitt gips. Vi har ju lite rutin på det här med gipsade pållar nu...

Fredagen den 28 är det dags för återbesök, och förhoppningsvis får Mökkvi en sko då. Hans hålvägg var inte alls lika illa som Sagas!

På eftermiddagen hade vi bokat in Distriktsveterinären för att vaccinera och chippa alpackafölen. Men de fick in ett akutfall och kunde inte komma. Istället bokades torsdagen in – det blir till att jobba hemifrån då.

söndag, september 16, 2012

Ridkurs dag 2!

 Mökkvi måste ju vara ryktad och fin på kurs!

 Ekipage i väntan på sin tur.

 Tölt!

Efter ett arbetssamt ridpass måste man rulla sig ordentligt!

Denna gång red inte maken förrän 10.30, så vi behövde bara gå upp tämligen tidigt. Idag var en av våra ridgruppkamrater där och tittade på och skötte fikaförsäljningen på läktaren. Så vi kunde sällskapa varandra när maken red. Det är som sagt trevligt med lite sällskap.

Det blev ett ridpass på eftermiddagen också, så det blev en ganska lång dag. Men mycket kunskap för maken som var glad och nöjd. Mökkvi gick så fint så!

lördag, september 15, 2012

Ridkurs dag 1 och hemmaliv

5-faldige världsmästaren Stian Pedersen rider makens Mökkvi!

Instruktioner.

 
Alpackapromenad!

Hrisla!

Keilir.

Två av mina favvokillar!

Vi hade båda anmält oss till en kurs på vår ridskola med världsmästaren Stian Pedersen som instruktör. Men eftersom vi var lite sena med att anmäla oss, var kursen full. För mig var det lika bra – Saga får ju inte ridas än – men jag hade hoppats att hon skulle vara ridbar nu, då när vi anmälde oss. 

Men så kom det ett återbud till kursen! Och eftersom maken och Mökkvi är igång med sin ridning, var det självklart att de skulle gå kursen!

Så tidigt på lördagsmorgonen lastade vi Mökkvi och åkte, så vi var vid stallet 7.30! Det är tidigt! Snart kom vår instruktör och maken fick sin lektion. Stian började med att provrida Mökkvi. Alltid kul att se duktiga människor rida våra hästar!

Två gamla ridgruppskamrater kom och tittade (trots att det var så tidigt!). Vi har inte setts på ett bra tag, så det var himla trevligt, Vi hann knappt titta på maken och hans lektion!

Efter lektionen åkte vi hem, skötte djuren och njöt av det fina vädret. Vi gick en promenad med alpackorna bort mot ridhuset, där vi vände. På tillbakavägen stod ett gäng människor och spanade på en fastighet som är till salu. En dam verkade berätta om den för de andra, som en och en tappade uppmärksamheten när vi kom gående med våra alpackor!

De blev alldeles förtjusta och frågade om dem och bedårades av dem. "Tänk att bli grannar med en alpackagård", sa damen som verkade guida dem. Så kanske är det nya grannar på gång?

måndag, september 10, 2012

Ledig måndag med badsugna flickor...

 Matte fick en nospuss av Chaska!
 Samling framför duschen.
 Mökkvi får pedikyr. (Notera hängläpp.)
Systrar som slappar.

Det var tämligen varmt idag. Vilket jag särskilt erfor när jag bytte vatten till alpackorna. Medan jag fyllde på deras vattentråg, samlades de bakom och runt mig. Kachita började trampa i vattnet med sin smutsiga fot så vattnet blev alldeles grusigt och jordigt! Så det var ju tydligt vad de ville – matte skulle duscha dem! Sagt och gjort – jag duschade dem och de trampade omkring i vattenstrålen, Qhichincha drack ur den och de njöt i fulla drag. De ser alltid lite besvikna ut när jag slutar duscha dem.

Men sedan kunde jag i alla byta vatten till dem igen och fylla på nytt utan att Kachita kom och trampade i det.

lördag, september 08, 2012

Stängsling!

 Alpackabus!
Runway!

Idag stänglade vi färdigt vår "runway" – via vilken alpackorna ska kunna komma till sin ligghall, oavsett vilken sommarhage de betar i för tillfället.

Nästa år är nämligen tanken att vi ska ha fyra hagar där vi först släpper på alpackorna som får beta av det värsta, innan vi släpper på hästarna som ju helst ska ha sparsamt bete. Då blir det växelbete – vilket medför bättre avbetning, mindre parasittryck och mindre söndertrampade hagar!

måndag, september 03, 2012

Slitsam söndag/Matthetsbringande måndag


 Högtryckstvättat stall!

 Tjohoo!

Hittade en sko Saga tappat i hagen. Och här kan man se hur en del av hoven slitits med!
Så många skor de tappat i hagen – och vi har bara hittat en bråkdel...

 Affe & Keilir sällskapade mig gärna när jag fäste änden på lammstängslet.

Chaska.


På söndagen plockade jag ut resterna av den gamla bädden ur Sagas box, medan maken finborstade resten av stallet, och så dammsög vi upp all gammal kalk. Medan maken sedan högtryckstvättade stallet, asade jag under mycken möda och hällregn ut en 60 kg tung rulle med 100 m lammstängsel genom ca 120 m knögglig blöt hage. Sedan blev det  – soffan! Det förtjänade vi!
 
I måndags skoddes Mökkvi. När hovslagaren var färdig åkte vi till vår hö-bonde utanför Trollhättan och hämtade 56 balar ängshö till alpackorna! De föredrar det lite finare höet. Förra året när de fick grövre hö, lämnade de hälften! Men detta verkar de gilla! Så vi lastade, lossade och plockade in drygt 500 kg hö... Det känns lite i kropperten, även om det går ganska fort.

Så avrundade vi dagen med 70 meter stängsling. Medan Mökkvi skoddes hade jag fäst lammstängslet i bortre änden av hagen, ivrigt påhejad av Affe och Keilir som gärna nosade nyfiket och försökte vara i vägen. Tur de var på andra sidan stängslet! Men söta är de och det var mysigt med deras sällskap.

På aftonen klubbade sålunda maken ned stolparna ordentligt och vi fäste upp stängsel så att alpackorna nu inte längre kan smita in till pållarna!

Det tar på krafterna med helg!

lördag, september 01, 2012

Ridlektion och födelsedagsfiranden!



Vacker morgon – maken tog bilderna när han hämtade morgontidningen!

 
Maken och Mökkvi passar bra ihop!

Tamya!

"Krammonstret" i farten. Svärfar tog bilden.

Efter makens ridlektion blev det en snabb och lätt lunch innan vi åkte in till sta'n på en trevlig bjudning hos svärfar med sambo och alla söner, de flesta med familj. Både svärfar och sambo har nyligen fyllt år! Ett par har en 2-åring (?) och en nyfödd, och makens äldste nevö är väldigt förtjust i dem, barnvaktar 2-åringen och leker med honom. Det är förfärligt gulligt! Sedan måste det ju lekas "Krammonster". Jag är Krammonstret och fångar små pojkar och kramar dem. För att bara be om en vanlig kram går ju inte .... Nu blir det en blandad lek av jaga och kram – en perfekt kombination! Fast monstret är lite slött, så efter en kort stunds riktigt jagande, sätter Krammonstret sig helst bara i sin stol och fångar in de pojkar som råkar passera...

Efter massa god mat och trevligt sällskap åkte vi hem igen och såg om djuren.