Vår på hemmanet

 En humla kliver sömnigt i gräset.

 Knoppar och alpackor.

Saga & jag på ridtur bland blåsippor & vitsippor. (Bild tagen med min kassa dumbphone, men man anar det blå...)

 Parucha rullar sig – rätt på sin dotter!

 Husse & matte i Sawilas blick.

Sawila var rätt nipprig när hon kom till oss från en stor flock. Nu är hon tämligen cool och kan hon t o m gilla att bli kliad vid käken. En stund. Innan hon kommer ihåg att hon är en alpacka.

Kachita stjäl lite hö av Saga.

En sömnig Sawila och brudarna Bus!

På söndagen blev det ridträning som jag på något vis missat/glömt, men ett mail dök upp i mailboxen med tider, så det var ju bara att åka dit! Lyckades få hygglig fart på Saga och t o m några galoppsprång när vi lät henne kappas med Mökkvi. Det är inte lätt att få henne i galopp i ridhus/paddock. Men med lite träning ska väl det också gå!

Vi har liksom en liten ny uppgörelseperiod nu, Saga & jag, som blommat ut i och med att jag ställer högre krav. Hon försöker bestämma och jag måste visa att det inte går för sig. Än så länge vinner jag – och så ska det förbli! Men hon låter sig inte sättas på plats så lätt.

Vi grimtränar fölen då och då, och nu verkar Kachita fatta konceptet med att bli ledd. Särskilt om matte håller en godis... Hon brås definitivt på morsan vad gäller matmotivation.

På bara några dagar blev träden smågröna – nu är våren definitivt här!

Slitsamt med fritid!

 Finns det mer käk?

En blyg viol.

Igår blev det tidig morgon igen! För det var ridlektionsdags uppe i Sålanda. Denna gång gick det bättre med Sega Saga, även om jag fick jobba. Tränaren sa, att nästa gång kanske vi kan prova lite galopp! Hm – Saga och galopp i paddock blir en utmaning. Men det är ju bra att jag kommer att få hjälp med det! 

Hästarna lät sig lastas utan större problem. Mökkvi kan ju vara lite jobbig. Kruxet är att det kan gå hur bra som helst här hemma, men när man ska lasta på bortaplan, kan han plötsligt börja stura. Maken kan få honom att gå på helt själv här hemma! Så han är ju inte rädd för släpet. Djur är märkliga.

På eftermiddagen var vi båda tämligen trötta. Jag skötte deklaration för vår lilla alpacka-business, och tror nog jag gjort rätt. Men varför görs inte blanketter och förklaringar mer "användarvänliga"? Jag är en hyfsat begåvad människa, men att förstå logiken i de där blanketterna och hur man ska fylla i – ja, det kommer ju inte instinktivt precis...

Alpackautställning!

Suris!

Surivisning.

Österlen Alpacka vann många priser!

Sir Lancelot, vår lilla Kachitas pappa, blev Supreme Champion för andra året i rad!

Mat! Inte så långt från "Köttkulla". Man undrar ju var det namnet kommit ifrån...

Vi fick gå upp redan kl 07.00! Hästarna skulle matas och vi få vårt kaffe innan vi, ca 08.15, åkte iväg mot Tenhult sydöst om Jönköping, för att se på alpackautställning på Tenhult Naturbruksgymnasiums ridhus i Riddersberg. Bara att hitta dit var klurigt – eftersom adressen Tenhult Naturbruksgymnasium leder till en helt annan plats och byggnad – man måste vara noga med tillägget Riddersberg.

Väl där hittade vi snart vänner och bekanta! Vår "hovleverantör" av alpackor – Österlen Alpacka – var förstås där och ställde ut 25 alpackor! Med sig hade de "assistenter", folk vi träffat på kurserna på Österlen, som bor i närheten och intresserar sig för alpackor men av olika skäl inte kan ha egna hemma hos sig. Med så mycket djur, behövde de sina assistenter, för att kunna visa upp flera av sina djur i samma klass. Det var kul att träffa dem och andra alpackakompisar!

En enda domare, en brittisk kvinna, bedömde alla de 130 djuren på utställningen! Och hon verkade lika noggrann med alla! Måste varit jättejobbigt! En konferencier pratade lite allmänt om alpackor i pauserna, och nämnde att trots att det var 130 djur i ridhuset, var det ju tämligen tyst! Och det blir förstås så med alpackor som bara hummar lite lågt när de är oroliga! Eller är tysta. Trevliga djur!

Själva var vi lite tunt klädda för den lömska, råa ridhuskylan, och värmde oss ibland i fiket, där det matigaste som serverades var varm korv med bröd, samt kakor & bullar. Men som lunch dög det! Om man tog en eftermiddagsfika också, för att värma upp sig och fylla på energiförrådet.

Österlen Alpacka kammade hem massor av fina priser, och bl a blev Sir Lancelot, Kachitas pappa och pappan till Paruchas kommande föl, Supreme Champion! Men så är han ju fin, också! Kul att höra var när domaren förklarade varför en alpacka vann över en annan – kanske var lystern eller tätheten i ullen bättre på den ena än den andra – men alla var väldigt fina.

Lyckliga över Österlen Alpackas framgång (för vilken tur vi har som råkade vända oss till några så duktiga, seriösa och dessutom trevliga uppfödare) satte vi oss i bilen, och tinade sakta upp på hemvägen. Vi var väl hemma ca 21.30. En lång dag.

Det är en tokig (jobb)-värld!

Cool arbetstation!

Balance Board! Att stå på vid arbetsplatsen för att träna rygg och balans och motverka stelhet och ryggproblem. Faktiskt ganska kul att stå på!

På mitt tokiga jobb såg det ut som att jag skulle göra en 8-sidig broschyr på en arbetsdag (beräknad rimlig arbetstid för sagda broschyr 12-16 tim), så jag tog egen bil och betalade parkering till sent, för att kunna jobba över till jag kände mig tillräckligt klar, och ändå kunna ta mig hem. Gillar inte så snabba puckar – fast jag gillar att göra broschyrer!


Fast ADn var inte på plats och Kundén insåg att de inte kunde bestämma sig för vilket manér som skulle användas – så plötsligt var den inte alls bråttom längre!

Jag var förstås glad att slippa jobba över och slippa att stressa, men hade ju redan arbetat upp ett engagemang och skapat förutsättningar för övertid. Plötsligt hade jag istället ganska lite att göra! Jag hatar när det blir sådan "brännbollsplanering" på jobbet. Ena stunden ska man kuta benen av sig annars blir man bränd, sedan måste man stå still. Och man får själv få tillfällen att slå bollen.

Jag undrar vart vi är på väg – de flesta uppdrag jag får ska vara klara "idag" eller "igår" eller, om jag får gott om tid, i morgon. Fast sedan kan de gå i stå för att Kundén eller en kreatör inte hinner få fram underlag. Märkligt nog flyttas inte leveransdatum när jag behöver mera tid...

Detta verkar inte gälla bara på mitt jobb. Jag ser hur fler och fler människor, både kunder och på reklambyråerna, mår dåligt av stressen, många går i väggen, många klarar bara inte av arbetsbördan och får helt enkelt inte gjort saker. Snart får vi ha en tidsmaskin för att klara kortare leveranser. Alla tokstressar! Det kan ju inte gynna någon, det arbetsklimatet. 


Jag älskar ju att göra original! Men jag hatar tokstressen som bara eskalerar och den dåliga insikten och oförståelsen för att ett bra jobb tar tid! Kvalitet och toksnabbt funkar inte! Om alla hann andas och tänka efter, tror jag effektiviteten på arbetsplatserna skulle öka markant. För nu springer alla runt och stressar istället för att jobba. 

Det finns undersökningar som bevisar att kreativitet föds i de långsamma gamma-hjärnvågorna som uppstår vid t ex meditation, promenader, tandborstning men absolut inte i en stökig miljö med telefoner som ringer och miljoner bollar i luften samtidigt. Det vill säga den arbetsmiljö som är rådande på de flesta reklambyråer vars uppdrag är just – kreativitet!


Kan inte låta bli att tänka att arbetsmarknaden biter sig själv i svansen när för få människor tvingas göra för mycket på för kort tid. Själv mår jag dock ganska bra – kanske tack vare att jag bor på landet och har mina lediga måndagar, och inte låter jobbet ta min själ. För vem ligger på sin dödsbädd och ångrar att man inte tillbringade mer tid på kontoret?

Ljusa kvällar

 Mycket hår blir det ....

Stilton gillar "The Furminator".

Med maken på ridskolan blir det jag som sköter djuren. Nu är det rätt OK när det ännu är ljust på kvällen. För då ser man vad man gör ute, och kan göra den "enkla skötseln, kratsa hovar och borsta pållarna stående lösa ute, istället för att ta in dem i stallgången. Det har sina avgjorda fördelar så här års, när pållarna fäller löjliga mängder vinterpäls, som därmed inte behöver städas ur stallet!

När jag använt vår "furminator", en mycket effektiv metallkam med korta tänder, på pållarna testade jag på Stilton. Han gillade den! Och den gjorde sitt jobb! De lösa håren bara drällde av. Han kunde knappt få nog utan kom och strök sig och trängdes och ville bara ha mer och mer kamning! Han är en riktig gosing, Stilton!

Helg med gäster

Svåger & söner hälsar på Mökkvi.

I lördags kom Kanéli-kompisen med sambo och glada hunden Tiggva med de mjukaste öronen världsrymden känt, tror jag. Vi besökte förstås våra djur, men alpackorna var väldigt avogt inställda till hunden. Sedan åt vi och hade trevligt, medan Tiggva förstod av våra katters stirrande att de inte var intresserade av örontvätt av hund, så som Tiggvas kattkompisar där hemma. 

På söndagen hade vi försenat födelsedagsfirande för maken med hans släkt. Planen var att grilla ute så att barnen skulle kunna härja loss, men det regnade tidvis och var kallt, så efter att ha besökt djuren åt vi stekta korvar med bröd och potatismos inomhus innan tårtan serverades.

På eftermiddagen red vi ut och Saga går minsann bättre med sporrar, som jag blivit föreslagen att  använda på Saga nu när hon är så ovanligt sturig. De funkar! Jag kan mana på henne lite stillsammare och försiktigare istället för att ta i med skänklarna. Jag har liksom ett verktyg att förklara vem som bestämmer, när hon vill göra som hon själv vill! Jag henne dit jag vill, fast med mindre obehag för henne! Jag har själv alltid varit tveksam mot sporrar, men som ett verktyg att nå fram, så man sedan totalt får en bättre ridning, känns de rätt. Jag behöver därför bara använda dem sparsamt.


Senare på kvällen dök isis-grannen upp, med dottern och hennes sambo. Han hade inte sett alpackor förr, och så pratade vi lite om bete – de vill antagligen låna vår sommarhage i sommar! 

Idag har vi varit i Trollhättan och hämtat 150 kg Camelid-kraftfoder, varpå vi red ut på en  klätterrunda. Utan sporrar idag, men Saga var ändå lyhördare för skänkeln! Precis som det var tänkt att det skulle fungera! Väl hemma grimtränade vi fölen lite. Vi kan nu få på dem grimman utan större problem och leda dem runt oss med mutor. Men att få dem att promenera bredvid oss – det kommer tarva lite mera träning.

Fredagen den 13e...

 Maken chillar med alpackorna. Stilton är lite skeptisk...

Idissliskor.

Igår jobbade maken hemifrån för hovslagaren skulle komma och sko båda pållarna. Saga har tyvärr fortfarande en hålvägg som fick karvas upp ytterligare – men jag kan ju rida henne. Nu åkte dock snösulorna av så det blir lättare att hålla rent. Och nu har jag kommit på hur! Hovkratsar med borstar är för grova för att komma åt – så nu tar jag en liten målarpensel, halvhård, så jag kan borsta bort allt skräp ordentligt. Sedan doppar jag den i jodopax och "målar" hovarna på sulan, i hålväggarna och på sömhålen. Så hoppas vi att det hjälper!

Fredagen den 13e alltså. Jag skulle vara hos tandläkaren 9.10 vilket ju kändes som en bra tid! Skulle det bli ont om tid kunde ju maken köra mig närmre än mitt vanliga "avhoppningsställe". Vi kom iväg en smula sent – och nästan vid Älvängen inser maken att han glömt datorn hemma! Och den måste han ju ha! Men jag skulle ju passa en tandläkartid! DOOH! Maken googlade upp en buss från Älvängen till oss, så jag släppte honom i Älvängen, så fick han ta bussen hem, hämta datorn och ta Volvon in.

Jag fick hålla en något kreativ hastighet in mot sta'n, och när jag närmade mig sta'n såg prognosen bra ut,  även om vårt debacle på morgonen innebar att jag behövde hinna parkera bilen innan jag gick till "käftis". Vad händer då? Jo, då har inte mindre en två (2!) bilolyckor inträffat mellan Röde Orm och vår avfart! (inga allvarliga verkade det som, turligt nog) varmed endast en fil var framkomlig istället för tre! Jag hade inte tid med köööö! Parkerade på Hedens P längs med Engelbrektsgatan som jag brukar. Den är i ett märkligt läge av ombyggnad, så delen längst från Lasse på Heden är nu P-plats enbart för Hotell Lisebergs gäster, mittendelen är avstängd för något slags gatuarbete så blott den övre delen, samt den "tillfälliga julparkeringen" inne på själva gruset, är öppen för allmänheten. För att nå in på grusparkeringen måste man dock köra på gångbanan, som ju är trång och tidvis innehåller fotgängare, så man får planera så man inte får möte.


Parkerade bilen och gick ohyggligt raskt till tandläkaren, med mjölksyran stigande i benen medan jag ångade upp för alla trapporna upp till mottagningen. Väl där var tandläkaren och sköterskan (nya för mig) otroligt vänliga och mjuka i sättet. Fick en känsla av att de utvecklat detta för att lugna ner besökare som är rädda för tandläkaren, men det kändes lite överdrivet för mig.


Fick hur som helst beröm för mitt stora gap (!) och att jag öppnade det ordentligt. Och jag fick godkänt på tandskötseln. "Du använder väl tandtråd varje dag? Missar man två dagar är man tillbaka på ruta 1."


Oups – jag är ju lite periodare på det där med tandtråd...

<

Seeeeg Saga, stängsling & sol

Maken med en av sina favorit-brunetter.

Kachita-ull!

Jorå, längst där inne finns själva Miski.

Vi stängslade 100 meter idag!

Då förtjänar man att slappa i hagen hos alpackorna!

Vi fick gå upp otäckt tidigt för att pållarna skulle hinna få frukost innan det var dags att lasta dem. Vi tog god tid på oss, ifall de skulle krångla. Men det gick rätt smidigt och vi kom iväg till vår ridlektion 10 min bort.

Saga var sååå seg och ville inte lyssna på framåtdrivande hjälper. Jag fick tipset att släppa stigbyglarna, och då fick jag mer fart på henne, så bitvis gick hon riktigt bra! Men det tar på ljumskarna att rida så...

Det tog ett tag, men vi fick på pållarna på släpet hem också, och släppte dem i "belöningshagen", där de fick gå medan vi lastade ur sadlar och annat. Vi var ju rätt matta, för en ridlektion är en helt annan sak än att rida själv...

Efter lunch stängslade vi alpackastängsel – maken spänner stängslet med ett järnspett (vilket ser otroligt jobbigt ut) medan jag hamrar i märlorna. Vilket också är rätt jobbigt.


Så när vi väl gick in och det var "hopp & lek" – ja då blev det soffläge!

Faran med att injicera alpackor i motvind...

Fyra frukostsugna Felis catus.

Solbadande alpackor.

Snön smälte bort under dagen.

Nyvitaminiserade flickor.

Pållar på grönbete, som belöning för bra lastningsbeteende.

Det var ju typisk otur, att när maken och jag red ut, så tappade Mökkvi en sko! Och vi som ska på ridträning i morgon! Tur i oturen, är att maken fått hem sin EasyBoot, som är som en liten pjäxa man kan spänna på hoven utan sko. Så väl hemma fick Mökkvi ha den på några timmar i taget så att han skulle vänja sig. Den verkar lite smidigare att ta på än mina Old Macs "gympaskor" till Saga.


Så var det hög tid att ge alpackaflickorna vintersäsongens sista AD-vitamin-injektion. Det gick väll rätt så smidigt, men Sawila blev sur, lade sig ner och spottade rakt fram. Dvs inte på oss. Men... det blåste en stark motvind.... Det luktar INTE hallon,om man säger så...


De andra lätt sig injiceras ganska lätt, även om det är svårt att hitta Miski under hennes täta, långa ull. Så ska man ha tag i en hudflik att sätta sprutan i, men de är liksom lite spända i huden. Inget häng där inte. 


Vi avrundade med lite lastträning inför morgondagen. Mökkvi kan ju vara ganska omöjlig, men maken har tränat bra med honom i två veckor och han går på så fint. Idag utmanade vi ödet lite och kopplade på Volvon. För Mökkvi verkar minsann förstå att det inte är risk för några jobbiga utfärder, om bilen inte är påkopplad. Han blir mycket mer vaksam när bilen är kopplad. De har hjärnor i storlek av en valnöt, hästarna – men det är en listig valnöt!


Men vi kunde lasta dem utan större besvär, och körde dem 100 meter bort till en hage där det redan kommit lite grönt gräs. Så fick de mumsa gräs där i en kvart, så de ska koppla sina transportresor till något positivt.

Four seasons in one day

 Snöfallet börjar...

 1,5 tim senare...

Grillkväll?

Det regnade lite när vi gjorde i ordning hästarna, men var uppehåll när vi red till ridhuset. Turligt nog kom nästa skur när vi var därinne. Uppehåll när vi gick ut. Skur när vi ledde hästarna hem. Avrundades med hagel. Liten solglimt. Kort. Sedan snö!

Maken åkte på herrmiddag på Orust, med Volvon med dubbdäcken. Vad jag gjorde? Så lite som möjligt!

Ullkurs!

 Al Pacino – gillar att kicka boll!

Molly pratar om huacaya-ull...

 ...och Hermione om suri-ull.

 Suri-ull.

 Måste ju vara en halvsyster till Kachita – eller hur?

 Tur det inte var en riktig utställning, för vi hade ingen större koll på våra alpackor...(alpackorna skötte sin del bra – det var mest vi "förare" som vimsade....)

Man blir ju alldeles kär i denna suri-kille!

På fredagen tog jag ut en dags plus-tid från jobbet (mycket plus-tid blir det och ont om tillfällen att ta ut den), och maken var ledig likaså, så vi red, skötte djuren och förberedde för vår djurvakt, innan vi satte oss i bilen och åkte ned till Simrishamn. Väl framme på Bengtssons Loge där vi skulle bo, sprang vi på vårt värdpar på Österlen Alpacka, en kursdeltagare och våra två kursledare från Nya Zeeland. Fast vi hann bara säga hej innan de behövde gå hem och förbereda sig inför kursen.

Vi installerade oss, körde en sväng in till ett iskallt och tämligen dött Simrishamn, innan vi åkte tillbaka och drack öl och knaprade nachos på Bengtssons Loges pub.

Lördag och söndag blev vi fullmatade med information, om hur man bedömer djurens ull (både på huacaya oc suri – de två alpackaraserna), genetik, hur man ska tänka vid avel, hur man skall "rensa" en klippt fäll, hitta täckhår etc. Vi fick också lära oss hur man "städar" en alpacka inför en utställning, och hur man visar upp den. På utställningar ska alpackor vara i "paddock condition", dvs man får inte tvätta dem eller hålla på att jönsa med puder, pälsglans och annat. Tycker jag känns bra. Kan inte tro att det är nyttigt med alla preparat en del utställare har på sina hundar och katter på för att de ska se "finare" och fluffigare ut.


Så det var en nyttig och lärorik kurs! Det är som med allt annat – ju mer man lär sig, desto mer inser man hur mycket man inte kan och vet. Ännu. Fast det är ju kul förstås. Kan ge en ursäkt att gå fler kurser...


På lördagskvällen åt hela gänget (ca 20 pers) på Bellas Bistro, Sveriges minsta restaurang, vilket innebar att vi i princip hade hela stället för oss själva. Så tokgod mat! Med ett glas vin till och trevligt sällskap. Det är skönt att komma från väggarna hemma ibland och göra något annat än att sköta djuren om kvällarna.


På hemvägen var det ömsom kastvindar, regnstorm, sol med blå himmel, skurar, regnbågar, snöfall och på kvällen när vi kommit hem och skötte djuren – var det stjärnklart!