Söt konvalescent. Som tur är är Saga lätt att lasta! Hon gick på med en gång, så vi blev tidiga till veterinären! De gjorde en noggrann undersökning. Jag fick longera henne på volten, och sedan springa fram och tillbaka med henne så att veterinären skulle se hur hon rörde sig. Så gjordes böjprov på varje ben, och för varje ben fick jag springa med henne i trav både före och efter böjandet. Och hon har ju 4 ben, så det blev många vändor!
Så bedövades hon på vissa punkter och proceduren med böjproven och mina springvändor före och efter upprepades. Dagen var varm, så jag blev precis blöt av svett! Det är ju lite si och så med kondisen ...
Saga fick en lugnande spruta och så röntgades hon. Stackarn vinglade lite av sederingen, men höll sig på benen. Visade sig att hon hade en hovböld som man inte kunde se alls med hästskon på! Och den var rätt liten, men djup. Visar sig att hon har problem med alla hovarna, sannolikt ett resultat av vår elaka alsickeklöver! Och vi som rensat så! Inte tillräckligt, uppenbarligen! Övervikt kunde också vara en orsak. Övervikt! Saga! Jag som trodde hon var tunn! Fast hon har lagt på sig den senaste veckan när hon varit på vila...
Först pratade veterinären om fång och spatt och annat och vi blev oroliga, men Saga hade bara liknande sådana problem. Med rätt diet, lite specialskoning och verkning kommer hon att bli helt bra inom några veckor!
De verkade framhovarna, klippte upp hovbölden och dränerade den, varpå båda hovarna gipsades. Så nu måste hon stå torrt i box, alternativt torr liten rasthage. Bara äta hö och mineraler.
Fick veta att Saga nog haft bölden minst en månad, allstå minst sedan förra hältan. Kände mig som en ond matte för att inte ha upptäckt hältan, men veterinären sa att det inte var så konstigt. Att antagligen fanns ett "dräneringshål" i hoven kvar, så varet kunde komma ut och trycket av bölden släppte, och då försvann hältan. Så täpptes väl hålet igen och bölden växte och ömmade igen. Och så visade hon ju faktiskt inte så mycket hälta. Veterinären var imponerad av Sagas lugn och tålighet. Trots hovbölden markerade hon väldigt lite hälta.
En så tuff häst! utbrast han flera gånger, beundrande. För att hon tolererade smärtan så. Men jag vet inte om jag tycker det är så bra. Hade hon inte varit så tuff, hade jag ju märkt det tidigare. Men det är en gammal instinkt, att inte visa rovdjuren att man är skadad ...
Hon var lätt att lasta hemåt också. Efter 5 timmar hos veterinären på en liten frukost, var vi båda vådligt hungriga. Så jag ställde Saga i vår rasthage och tänkte gå in och laga lunch, när jag insåg att regnet hängde i luften... Så jag fick snabbt göra i ordning hennes rena box med kalk och halmbädd och ta in henne. Hennes hovar får ju inte bli blöta! Och tur att jag gjorde det, för när vi väl satte oss att äta, vräkte regnet ner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar