Slitsam söndag

Dags att börja spika vinklar igen.

Maken är flink med måttband och cirkelsåg!

Sawila häpnar. Eller nå't.

Oj, vad vi tänkte. Googlade. Tänkte. Ändrade oss. Funderade. Och samtidigt stekte en outhärdlig sol – eller ja – vi härdade ju ut, men tokjobbigt var det! Men så småningom hade vi klurat ut hur höga våra reglar skulle bli och hur vi skulle fördela tvärgående reglar på höjden, och så började vi spika!

Och det tar mig tillbaka till när vi skulle bygga hästarnas stall. Det låg virke som ett tusenbitarspussel i vår paddock. En märklig gubbe kom och hjälpte oss resa stommen och sortera ut vad som var vad, och jag som skulle vara hantlangare (att en kvinna var hantlangare var nästan obegripligt för gubben) fick spika. 400 spik! Jag som knappt slagit i en spik i mitt liv. Men sedan dess – är jag en hejare på det! Och känner snabbt igen ömheten i handleden när man spikat för många...

Regeln är – när man slår i spikarna snett och blir grinig är det dags för fika!