Spott-test och mur-bestyr mellan skurarna

K'achita kollar in kameran.

Medan maken gjorde rent murningsverktyg med vatteslangen, drog sig alpackorna stillsamt närmre och närmre. Och snart stod Sawila där, och trampade i vattenstrålen! Hon verkar gilla att duscha!

Hingstarna lastas på igen. Ingen tjej ville träffa dem denna gång.

Ett rödbent stinkfly.

Sötnosarna.

Murning under övervakning.

Mozzy förnekar all kännedom om tassavtrycken i bruket på trösklarna ... (Hon har gått på grund, kan man säga).

På fredagen hade maken hyrt en enkel brukblandare, så på lördagen skulle vi äntligen komma igång att mura grunden till alpackastallet. Maken och murbruket kom inte riktigt överens, och så var det lite för varmt också. Vi fick trots allt gjort en bra bit och det blev inte så tokigt. Man har två timmar på sig sedan bruket är blandat, och det är nog ett rätt lagom arbetspass.

Vi åt vår lunch, och därpå samlade vi in alpackorna i stallet igen: för snart kom P med alpackahingstarna igen, för att göra spott-test. Och både Parucha och Sawila visade med all önskvärd tydlighet att hingstarna inte var välkomna! De spottade rejält medan snälla Qhichincha bara försökte springa undan. Så nu vet vi – alla tre är dräktiga! Ser redan fram emot nästa års föl!

Därpå red vi ut på en klätterrunda. Bara efter 10 minuter började det regna! Fast vi insåg att det var rätt skönt, och de jobbiga bitande bromsarna försvann. Efter skuren kom solen igen, men det var friskare och svalare, så turen blev riktigt bra! Vi såg en stor älg glo på oss på hemvägen, men pållarna oroade sig inte – de hoppade däremot förskräckt till när maken plötsligt nös häftigt!

På söndagen blev det sovmorgon, murning och finridning i paddocken mellan skurarna. Maken började komma överens med murningen med "the Karo Method", för det är inte helt lätt att få bruket att "stanna kvar" på lecablockens sidor. På kvällen blev det en genomgång av två veckors räkningar.... Tur att lönen kom igår!

Måndagen på jobbet var stillsam men hela tiden med uppdrag. Vid 12.00 skulle det ju vara tyst minut för offren i de hemska terrordåden i Norge. Det var ju ganska lätt för mig att vara tyst. Nere på Avenyn märktes ingen större skillnad.

Väl hemma fann jag maken nere vid alpackastallet, som besatt av att mura. Han hade kommit jättelångt! Och idag samma sak! Min make är min hjälte! Verkar bra att jag jobbar på kontoret – maken får gjort så mycket jobbigt hemma då ....

Jag skötte djuren igår så att han skulle slippa, och så hjälptes vi åt med det sista av bruket i den batchen – makens 3e! Sedan fick jag hejda honom från att blanda mer, och så gick jag in och gjorde pizza åt oss istället. Idag var jag mera slapp så maken skötte allt! Så otroligt trött! Tror jag tok-behöver semester. Bara 6 arbetsdagar kvar...