Gräsänka, påskhosta och vårens första älgar!

En liten sopran sjunger violens lov?

Qhichincha visar upp sin formidabla rumpa!

Parucha låtsas förströdd när hon grunnar över mattes vattenpåfyllningslösning.

Katter.

En påsklilja lagom till påsk!

Tidigt på torsdagsmorgonen tog maken bussen in till sta'n för att sedan ta tåget till bror och mor i Gävle. Själv matade jag djur och sov mycket. Ingen nästäppa denna dag! Men trött! Så jag orkade inte ens rida ut, utan skötte bara djuren och tog det lugnt. Dessutom var jag ju "nysig i näsan", så var gång jag gick ut i det starka solljuset, så nös jag! Det blev till att hålla sig inne i möjligaste mån!

På fredagen satt jag i soffan och Facebookade när T ringde! Visade sig att hon var ute på promenad med sin hund och sin dräktiga Eyglo-häst, i varsitt grimskaft. De tittade på alpackorna,och vovven verkade tycka de var lite märkliga. Eyglo var mest intresserad av att äta ogräs på grusplan – och det är ju vi tacksamma för!

På kvällen red jag N-rundan Extended med Saga, och hon gick som en Saga! Var lydig och framåt och avrundade med en fin samlad galopp uppför galopp-backen! Utan draghjälp! Fina Saga!

På lördagen red jag den vanliga N-rundan på Mökkvi mitt i värsta middagsvärmen. Men jag ville inte vänta till kvällen ifall det skulle smälla påsksmällare då. Han är så annorlunda att rida! Men han var snäll och go och galopperade också fint uppför backen, fast inte med samma samling som Saga.

Så denna påsk har jag mest ägnat åt att hosta och slappa – och faktiskt sammanställt och försökt bokföra alla transaktioner jag gjort angående alpackorna! Och jag tror jag fattar principen! Så det var riktigt kul! Hur osexigt är det inte att tycka bokföring är kul? Fast ... jag vet ju inte om jag gjort rätt ännu ... Om det är fel är det ju inget kul, ju...

På söndagen sanerade jag hemmet lite från alla mina pappersnäsdukssoppåsar och annat jag drällt, så det skulle vara någorlunda fräscht när maken kom. Jag hämtade honom 17.14 i Älvängen. Och nu kände han sig också krasslig! Men vi gav oss ut på en klätterrunda ändå!

Plötsligt frös Saga i steget! Och jag hann se en älg springa bortåt på kalhygget där vi var. Vi fortsatte framåt och såg snart hur älgen stod på en klipphäll och glodde på oss. På behörigt avstånd, turligt nog. Jag tittade mot älgen några gånger. För jag tyckte den hade stora horn, men när jag tittade igen såg jag bara ett par stora öron! Och när jag tittade igen var den plötsligt liten! Det var maken som konstaterade att det var TRE älgar! Som stod likadant, på varsin likadan klipphäll, och glodde på oss i kvällssolen. Vi tog den korta vägen för att undvika att genskjuta dem, men plötsligt hade vi dem bredvid oss, kanske en 20-30 meter bort! Förföljde de oss?

Det gjorde de inte. Som tur var. Men det blev en bra tur som avrundades med en rejält snabb kapplöpningsgalopp uppför backen! Jösses vad hon kan springa när hon vill, Saga!