Stoinen i Surte! (bild snodd från GP)I morse var det ju jobbiga köer igen! Trots att det egentligen verkade vara mindre trafik än vanligt. Kö ända från Ale-krossen till Surte. Köerna brukar släppa efter det löjliga, fåniga och onödiga rödljuset i södra Bohus, som av någon anledning ofta slår om till rött fastän ingen ska ut på 45an, och ständigt stoppar upp trafikflödet rejält. Fattar inte att de inte stänger av det medan vägarbetena pågår. "Lyskrysset" i norra Bohus borde ju räcka.
Men idag fortsatte köandet! Lite sömnig blev man av att krypköra så långt, och kanske lite försjunken i tankar, men jag tyckte nog att det såg konstigt ut. Inte brukar väl berget gå så nära vägen? Snart nog gick filen ut på grusväg – vägen var alltså flyttad utanför asfalten. Så vilda brukar inte ens BanaVäg i Väst vara! Men på GP fanns förklaringen – en incident i sprängningsarbetena:
"– Ett stenblock på omkring 50 ton kanade ner och gled ut i norrgående körfält när vi skulle spränga. Det går inte att flytta undan med mindre än att man spränger isär det, säger Bo Larsson, projektchef på BanaVäg i Väst.", för att citera GP. Hoppsan! Läs mer om incidenten här!
Maken red på ridskolan så jag tog en tidig buss hem, studerade jättestenblocket på hemvägen, och gladdes åt att det skulle vara ljust ute länge! Jag red ut i våra sommarhagar med Saga, men det är lite blött och knöligt för att vara riktigt kul. Så red jag ut på vägen och töltade lite, och travade uppför galoppbacken – en nytillkommen sandlåda där brukar få Mökkvi att sprätta till, så jag ville ta det lugnt på Sagas sandlådepremiär. Just i backen, skötte hon sig exemplariskt! Men var lite hispig sedan. Träffade grannen O på vägen, som just sålt en landbit längst bort i backen till en familj! Han berättade att de var där på tomten, och skulle ha hästar, så jag red dit och hälsade på dem.
De verkade trevliga, och huset skulle antagligen börja byggas till sommaren. De hade en travare och skulle ha två ponnys till sina döttrar. Medan vi talade blev Saga mer och mer hispig och flåsig, så jag red hemåt, men hon blev bara nipprigare och nipprigare. Så jag klev av och ledde hem henne istället. Kanske var där nå'n älg? Hon brukar inte vara så nipprig nuförtiden.
Väl hemma fick jag för mig att lastträna henne ensam. Och då ville hon förstås inte gå på! Tokiga jag hade dessutom inga handskar, så jag brände mig lite när hon drog i repet och smet. Men med handskar på mig och repgrimma på henne fick jag in henne! Gav henne lite kraftfoder som belöning och då stod hon kvar självmant. Så jag fick aktivt backa ut henne. Precis som det ska vara! Det vore ju praktiskt att kunna lasta sin häst ensam! Hm. Jag undrar om det är tillgången på gräs, om än höstens, som gör pållarna så tramsiga.
PS: "Stoin" är Göinge-dialekt för sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar