Rid-dag!

Makens förnämliga app i iPhonen visar att vår första runda gick så här. Vid den södraste lilla utstickaren mötte vi M på hennes stiliga Sleipner, innan vi red Klätterrundan Extended Version.

K'achita med sina blå ögon!

Misk'i. Med buskiga ögonbryn.

Vi har länge diskuterat med en rid- och Facebook-kompis om hur man bäst tar sig från Sålanda-hållet över till vårt. Så vi hade bestämt att möta M på en särskild plats kl 13, på en väg hon kände till, så vi skulle kunna visa våra ridvägar här. Båda var lite försenade, så vi möttes nog rätt lagom...

Så red vi klätterrundan med lite avstickare och hamnade slutligen hos oss. Vi fick stolt visa upp våra söta alpackor som är så nyfikna att man kan komma ganska nära. Sedan fikade vi en god stund i solen, med uppsikt över Sleipner i paddocken. Han gnäggade lite otåligt, men var lugn och snäll. Solen var nästan för varm, så det var skönt när lite träd började skugga oss lite.

Efter en lång fika sadlade vi hästarna igen, och red bort mot isis-grannen och tittade på deras hästar som går i en hage vid vägen. Tyvärr måste stona gå med eksemtäcken (burka, som grannen säger), så man ser dem knappt, men fölen ser man! Och de är så söta och fina!

Väl uppe hos isis-grannen var de ute på sin altan, så vi red in på grusplan och hälsade på. De blev förvånade att se M och Sleipner här! Kul med en pratstund – snart nog red vi vidare för att se isis-grannens tvååriga valacker i en annan hage längs stigen. De kom och mötte oss nyfiket vid stängseltråden. Så red vi vidare och lämnade M där vi mötte henne i morse.

Pållarna fick sitt välfötjänta kraftfoder när vi var hemma igen, innan vi lasttränade, åter med bilen förspänd och alla yttre omständigheter lika de som när vi ska iväg på riktigt. Mökkvi tvekade 5 sekunder, sedan gick han på! Och jag lastade Saga utan problem, och maken behövde inte ens hålla upp linorna om henne. Gårdagens godis-bonanza i släpet verkar ha haft effekt! Vi stängde släpet om dem och maken körde iväg en bit nedför vår uppfart, där vi lastade av dem igen och lät dem beta en massa gott grönt gräs i en hage där.

Vi får väl fortsätta idag, men det ser hoppfullt ut inför onsdagen. Det är sååå jobbigt när de krånglar i lastningen.

Vi har insett att vår lilla K'achita har blå ögon! Tydligen är 85% av alla vita, blåögda alpackor döva! (Det där är märkligt – när jag var liten hade jag en blåögd vit katt som var döv.) Nu tror jag inte att K'achita är döv. Under en av hennes första levnadsdagar, innan lilla Misk'i var född, hoppade hon till förskräckt när en av hästarna plötsligt frustade. Hästarna står nu ganska långt från alpackorna, så det var knappast rörelsen hon reagerade på, utan måste ha varit det plötsliga ljudet. Och de vuxna alpackorna reagerade inte, för de är ju vana vid hästarnas frustanden. Så jag tror inte att hon är döv. Hon är hur som helst fantastiskt söt!