Och plötsligt stod hon där!

På långa ostadiga ben.

Tjohoo!

Va? Ska du väga mig?

Hon har lite grand samma ansiktsuttryck som Maggie Smith.

Lilla fölet hälsas välkommen av flocken.

Jag skulle ju bara "se om något var på gång" hos våra högdräktiga alpackor, innan jag åkte till jobbet. Då såg jag den där, ensam i hagen! En alldeles, alldeles ny liten vit alpacka! Snart dök mamma Paruchas huvud fram från bakom ligghallen och alla de vuxna kom ut.

Jag rusade in och ropade på maken som snart stod bredvid mig när vi lyckligt betraktade den lilla fölungen! Så söt! Och så kavat och skuttig, om än på ostadiga ben. Fortfarande fuktig sedan födseln. Mor och barn mådde bra, och slutligen fick jag slita mig för att åka till jobbet, medan maken, som bara skulle jobba halvdag, jobbade hemifrån och var "barnvakt" med vissa koncentrationsproblem...

Väl hemma igen efter en hektisk arbetsdag, tog vi oss en ridtur och snokade på grannens nya hästföl – ett litet ljusbrunt sto med stjärn. Hur söt som helst och hur kavat som helst. Galopperar omkring som en tokig i hagen så mamma Eyglò har fullt sjå att springa efter och hålla reda på henne.

På kvällen vägde vi vår lilla alpacka och konstaterade glatt att det var ett stoföl! Parucha kluckade lugnande åt fölet när vi vägde henne, men verkade inte så bekymrad av att vi höll på med fölet. Så mjukt! Så fluffigt! Hon ser ut som ett litet sommarmoln!

Det är mycket föl i sockna nu!