En efterlängtad nykomling

Saga och jag!

Men ... det kommer ju en liten alpacka ur den stora alpackan!

Hela flocken är med vid födseln.

Qhichincha hälsar den nyfödde välkommen.

Vi slappade i alpackahagen länge den eftermiddagen, och njöt av våra små föl!

Lilla söta nyfödda ska vägas för första gången!
Lösögonfransar, månne?

Bus med K'achita!

På förmiddagen var vi på ridkurs och det gick bra till slut för oss båda tror jag. Men det är ju vitsen med träning! Tills det var dags att lasta dem på släpet inför hemfärden. Mökkvi envisades. Han skulle inte gå på släpet!

För två år sedan gick det ju inte alls att lasta honom. Sedan kämpade en Horsemanship-instruktör tappert med honom i flera timmar en het sommardag, och fick till slut hästskrället att gå på. Sedan tränade maken i flera månader, med att servera hö i släpet, lasta,ge godis .... Och sedan var det inga problem! Men nu har han börjat tramsa igen. Går på rampen. Men inte längre. Trots hot om enkel biljett till korv-fabriken ...

Maken blev så småningom frustrerad, trött och arg, och det är ju inget bra läge för lastning, så han gav upp och red hem, medan jag körde Saga hem. Hon var föredömligt lätt att lasta av även ensam. Jag lossade grimskaftet så hon stod lös, öppnade släpet och bommen medan jag bad henne stå stilla. Och hon backade inte ut förrän jag bad henne! Duktig tjej!

Jag pysslade lite med sommarhagen i väntan på maken, då grannens "svärson" kom körande på deras fyrhjuling med sin lille son. De ville kika på alpackorna. Vi pratade lite medan vi tittade på dem. Jag minns att jag reflekterade över att något var ovanligt med Sawila, men jag tänkte inte på det då. "Svärsonen" åkte iväg och jag fortsatte med min hage. När jag var klar och gick upp mot alpackahagen igen, behövde jag inte tveka.

Sawila var på väg att föda! Låg på marken och "klämde"! Jag var orolig att det skulle gå för fort, att maken inte skulle hinna se. Han har gått upp tidigt varenda morgon sedan K'achita föddes, för att säkert inte missa födseln! Turligt nog, kom han lagom till att det började komma igång ordentligt!

Snart hängde ett litet alpackahuvud och två ben ut ur Sawila! Det ser lite knepigt ut, men det är precis så det ska gå till. Snart nog "ramlade" den ur, och vi gick sakta fram för att se att den såg OK ut och kolla könet. Ett sto till! Stackarn sprattlade på marken som en blöt fisk på land, och lilla halsen orkade liksom inte hålla huvudet, utan hon "tappade" det gång på gång! Så hjälplös och liten och ynklig! Vi lämnade dem ifred och åt lunch vid köksfönstret, så vi hade koll medan nykomlingen gång på gång reste sig och ramlade, och så småningom letade efter mammas juver vid hennes bog på darriga ben.

Drygt två timmar sedan Sawila började föda, stod ungen upp och diade! Samma kväll sprang hon omkring med K'achita, om än inte lika fort och stadigt. Lilla fluffiga molnet K'achita älskar att springa omkring och har redan tröttat ut lek-tant Qhichincha. Så det blir bra med en lekkamrat!

Resten av dagen var vi bara lyckliga! Man blir det av alpackor!