Sol och Saga med lite öm rygg.

En sömnig flicka.

Och en misse som vill ha kel.

Saga på promenad.

Qhichincha vågar sig på att gå fram och nosa på mattes knä.

Qhichincha – före och efter.

När pållarna ätit sin lunch gjorde vi i ordning dem för en klätterrunda. Saga fäller fortfarande mycket, så jag tog vår "Fur-minator", vår metallkam med väldigt korta tänder, och drog av en mängder med hår. Jag tror Saga gillar det.

Men idag, när jag kammade på högra ryggfilén mot ländryggen, ryckte hon till i muskeln. Gång på gång, och sedan tog hon ett steg framåt. På anda sidan ryggraden reagerade hon inte alls. Så uppenbart var hon öm! Lilla Saga! Så jag vågade inte rida. När maken och Mökkvi red upp mot N-gården promenerade jag istället bredvid, med Saga i grimskaftet, så hon skulle få rört på sig lite ändå.

Tillbaka i paddocken lät jag henne trava några varv, men ser inte alls någon hälta. Det är bara rycket i ryggmuskeln och lite över skuldran, och att hon inte trampar under sig ordentligt om jag tar henne på en volt runt sig själv i vänster varv. Annars märks inget. Så jag antar att det inte är så farligt. Hoppas jag. Men hon är ju tyvärr benägen att dölja smärta.

Jag tränade istället lite klicker-övningar med henne, och då var hon genast med på noterna. Men hon är ju inte något godis-monster direkt, så hon ger lätt upp, om övningen inte är intressant nog. Hon gör liksom inte vad som helst för lite godis.Men hon fattar snabbt. Känner att jag själv får vara noga med vad jag vill åstadkomma och vad jag vill belöna.

När maken kom hem, hade han med sig en liten surpris! Saga tappade en av sina boots på frambenen när vi var ute och red härom dagen, och nu hade maken hittat den! Sådan himla flax!