Vådligt vidlyftig vinter

Här brukar vi sitta i skuggan om sommaren och dricka islatte. Denna aktivitet tedde sig inte lika lockande nu ...

Liten gran håller toppen ovan ytan.

Maken kommer hem.

The hemman.

Nyplogat! Dags att köra in undanstuvad bil.

Snön fortsätter falla ...

Som en service till mina läsare, som kanske inte vet detta, kan jag meddela att det är måttligt kul att köa på 45an! Gör inte det! Igår tog det 1 timma och 45 minuter att ta sig in! Idag, bara en och en halv timma! Snön i kombination med att 2 filer blir en vid Surte, är mindre gynnsam. Så redan denna dag på produktionsmötet på jobbet "varslade" jag om att jag tänkte jobba hemifrån på onsdagen – bättre att arbeta de där timmarna jag annars skulle stå i bilkö.

Då konstaterades också att jag hade mycket att göra på min agenda. Fast jag hade inte ett endaste underlag ... De kom under dagen, så jag fick med mig allt jag behövde när jag skulle ta bussen hem. Snön föll redan då, så jag tog en tidig buss för att säkert hinna hem till min ridlektion för M, medan maken gick sin ridlektion på ridskolan. Snö, snö, snö. Bussen innan min var en kvart sen, och eftersom den går samma väg som min, fast inte lika långt, åkte ju alla med den bussen, så att min blev ganska tom. Det är skönt.

Lite nervöst blev det när jag vid Älvängen hörde i bussens trafikradio att förarna uppmades lämna besked om väglaget bort mot vårt håll. Och en kort stund senare meddelade radion att väglaget var väldigt halt och att de förare som ville vända redan i Skepplanda, fick göra detta om de ville! Men jag ska ju längre ut! Jag och en liten kille i 11-årsåldern. Såg framför mig hur vi skulle sträva fram de sista 4 kilometrarna i snöyran på den smala landsvägen. Inget som lockade alls faktiskt. Och jag skulle nog inte hinna till min ridlekion.

Lättnadens suck! Föraren klev av vid vändplatsen bara för att rensa vindrutetorkarna från snö, och körde stoiskt vidare! Tack, kära busschaufför! Så jag hann i tid till ett väldigt bra ridpass. Träffade grannen efter lektionen, som frågade om vi ville få plogat vår uppfart. Och det ville vi ju! Han lovade komma lite senare på kvällen. Själv insåg jag först när jag kom hem med min häst hur löjligt mycket snö som fallit bara under min lektionstimme. Det var tvekamt om det är så mycket frigång på bilen att det ska gå att köra upp.

Jag skötte hästar och grävde bort den gamla plogvallen vid infarten när maken kom. Hade jag varit listig hade jag ringt, messat eller bara stoppat honom från att köra upp. Men det gick bra, fram till lilla backen. Den lilla onda backen, som ser snäll ut med är klurig att besegra i vinterväglag. Vi skottade och grävde och slet men bilen kom inte upp. Beslöt att backa tillbaka den och parkera intill infarten, så grannen skulle kunna komma förbi och in med plogen. Då ville den inte backa heller. Vi grävde och slet, maken grinig efter ett jobbigt ridpass på en av ridskolans svåraste hästar, hungriga båda två och snön bara föll och föll och föll. Till slut fick vi den på plats. Med lite vägpinnar runt, så den skulle synas bra, där den stod intill vägen.

Vi åt vår Lasagna framför House när vi hörde det välkomna ljudet av plogen! På 3 minuter var hela uppfarten och vägen mot stallet plogad! Underbara granne! Så vi gick ut och grävde fram vår Volvo, eftersom Forrrden skulle lämnas på service nästa morgon. Imponerande att den startade – den har nog stått en månad! Vi fick loss den, laddat batteriet och borstat bort värsta snön.

Vi gick och la oss med en seriös träningvärk!