Snöhögarna från fredagsmorgonens ras.
Stalltakssnön kryper så sakteliga över kanten. Mökkvi har vett på att hålla sig på lite avstånd ...
Oups, snörasen har knyckt till övre lampskärmen. Men den är lätt att böja tillbaka. För maken. Som når.Sov länge som vanligt och vi åt hamburgare-brunch och läste tidningen nogsamt. Det är skönt nu när det är ljust lite längre. Kändes så stressigt när man var tvungen att rida ut kl 13 för att hinna hem innan mörkret.
Idag gick vi ut till pållarna ca 15.30 och hann ändå runt innan mörkret föll. En bit förbi ridhuset hörde vi någon vissla. Det var T på Eyglo som kom töltande ikapp. Vi pratade en god stund, innan maken och jag fortsatte på samma tur som vi red med T i söndags. Som tur är hade all snö på alla träd redan dröst ner, så vi riskerade inga snöhögar i huvudet. Det var ju inte lika vackert förstås, utom kanske när vi red över ett fält där dimman låg, och det genast blev lite trolskt. Saga sturade vid grinden och ville inte alls gå där hon gick förra veckan, men snart nog fick jag igenom henne och det gick utan incidenter.
Jösses vad det töar! Vårt tak är snart snöfritt och stallets med. Ser ut som taket på grannens ödelada rasat in, gaveln pekar väldigt upp mot himlen. I övrigt är man uppmärksam på takrasen när man rider. För när vi pillat ner snö har hästarna förskräckt sprungit iväg, och det är ju klokt av dem. Men man vill ju inte de ska rusa iväg när man sitter på, om ett snötäcke plötsligt rasar ner ...
Gillar ju inte tö medelst regn, särskilt inte som det ska bli kallare igen. Men det har sina fördelar. Hästarnas vatten fryser inte, utekranen vid stallet fungerar och man behöver inte ha ohyggliga mängder kläder på sig. 3 plugrader är ju rena värmeböljan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar