Snö, slit och släp

Besökare

Jag tyckte nog det såg hemskt disigt ut när jag vaknade på morgonen för att gå ut och fodra hästar. Det var inte dis. Det var snö. Vilket jag inte räknat med. Vi skulle ju med Saga till hovslagaren, och då vill man ha ett bra och säkert väglag. Inte mera snö.

Jag jobbade mellan 8-10, och hade jobbat några timmar på måndagkvällen för att kompensera min bortovaro mitt på dagen. Vill ju inte ta ut all min ledighet för att sko Saga. Så det är fiffigt att man kan jobba hemifrån! Hann precis ladda ner mina färdiga original till jobbet igen, innan det var dags att åka. Maken körde ner ekipaget till vägen. Jag kom efter med Saga som lät sig lastas ganska lätt, och så gav vi oss av. Inga problem så långt. Hovslagaren var lite sen, men när han kom var det vår tur, så det blev inte någon förfärligt lång väntan som vi befarat. Snön fortsatte falla. Sagas hovar såg fina ut sa hovslagaren, och hålväggarna läker bra – värsting-hålet är nästan helt läkt! Saga lät sig lastas lätt igen och vi åkte vi hem, glada åt att allt gått så geschwint!

Men. Så kom vi till vår grusväg. Med massa snö på. Och grus på. Trodde man. Men det var en synvilla. Gruset hade sjunkit ner i snön och fått en fin ishinna på sig. Hal. Väldigt hal. Farten var lite för låg, så hela vårt ekipage blev stående i den lilla uppförsbacken. Maken backade lite för att få bättre väggrepp. Då åkte släpet in lite i en snödriva vid vägkanten. Och vi satt ohjälpligt fast! Kom varken fram eller tillbaka. Jobbigt nog.

Då blev det ännu jobbigare. För Post-bilen kom och kunde inte köra ut från området. Snart kom en bil till med grannens barn. Och bakom den en stor hästtransport. Så där stod tre fordon som inte kunde komma ut för att vi blockerade! Stön! Jag gick ur bilen och höll på att halka omkull på den hala vägbanan, snubblade bort till fordonen och förklarade vårt problem, varpå vi lastade av Saga i förhoppningen att det skulle gå att köra ekipaget utan hennes tyngd. Men – nej.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Kände oss så dumma! Korkade sta'-bor! Ut och köra släp utan dubbdäck! Och där stod jag med en häst att hålla reda på. Då kom den. En stor traktor, med snökedjor på däcken. Vår okände räddare i nöden! Jag kunde ju inte göra så mycket, så jag gick hemåt med Saga och förklarade för alla väntande ekipage att vi hade fortsatta problem. Får säga att alla log glatt och vänligt, var väldigt förstående och erbjöd sin hjälp! Så'na rara människor!

Grannarna vid vägskälet studerade intresserat utvecklingen, och deras hästar i hagen intill vägen galopperade runt som galna så Saga började konstra och ville hänga på. Jag fick dock hem henne och släppt henne i hagen, hämtade en snöskyffel och handduk (den senare har visat sig användbar vid slirande däck) och återvände till min stackars övergivne man.

Och då var både traktor och vårt ekipage redan på väg upp för vägen! Traktorsnubben hade helt sonika lyft hästsläpet ur snön med sin framgaffel, maken hade backat ut från vägen och släppt fram alla, och så var problemet löst! Men så'n tur att traktorn dök upp precis då! Hela incidenten tog kanske 20 minuter!

Vi åt lunch, maken red iväg i stilig tölt medan jag jobbade vidare. Vid 17.30 åkte jag till ridskolan för ett riktigt bra ridpass på en trevlig häst! Hon kan vara lite egensinnig och envis, men är en lätt match om man är van vid sturiga Saga!

Jag körde hem försiktigt i ett ymnigt snöfall, och möttes i dörren av den underbaraste doften av nygräddade raggmunkar! Och de var sååå fantastiskt goda! Min man är helt enkelt bäst!