Det går utför ...

Man var inte lika kaxig, kl 08.00, som kvällen innan när vi "nybörjare" lovade M & A att vi skulle ses vid liften kl 09.00. Men vi gick upp. Jag först, och de andra en efter en. Vi mötte M & A i korridoren, kanske 09.30 och de såg synnerligen förvånade ut, att vi var uppe och redo!

Snart nog hade jag blivit utlurad i en blå backe. Med röda inslag. Ingen mjölksyra. Men muskler som skrek av smärta. Stackars A hade dåligt samvete för att ha lurat ut mig, men jag borde ju ha lärt mig vid det här laget. Jag ska vara i de gröna backarna. Nedfarten tog längre tid än under gårdagen. Och jag ramlade oftare. När jag vid ett tillfälle skulle resa mig, från min spontana sköldpadda-på-rygg -imitation, knyckte det till på sidan av högerknät och gjorde sååå ont!

Jag lyckades ta mig ned, men tog mig till hotellet, vilade fötterna från pjäxorna medan jag handlade lite, innan jag promenerade bort mot våffelstugan för att äta med de andra. Det var inga klena våfflor! Vi blev absolut tok-mätta! När vi ätit gick jag "hem" igen och tog ett åk i barnbacken. Men musklerna ömmade, och knät kändes konstigt, så jag lämnade helt sonika tillbaka skidorna till uthyrningen och gick upp på rummet och duschade och cocoonade lite. Hur skönt som helst.

Rumskamrater kom och gick, det dracks vin och åts snacks och slappades och slumrades seriöst. Märkligt nog hade jag inte så mycket träningsvärk. Var det Resorbens verk – den som jag tog för att motverka baksmälla? Lite fundersam är jag också över att jag hade så ont just när jag åkte. Jag minns inte att det var sååå obekvämt från tidigare skidresor. Börja undra om pjäxorna var fel för mig. Jag "somnade" lite på ena foten. Men jag är ju för oerfaren för att känna och fatta sådant i tid.

Vid 19-snåret började vi alla kvickna till, och vi åkte bandvagn upp till Toppstugan, vilket var en trång och skakig färd som en del uppfattade som läskig. Jag var mest orolig att bli åksjuk, men det gick bra. Däruppe åt vi en fantastisk köttfondue med löjligt god potatisgratäng, pepparsås och massa andra goda tillbehör, så vi blev alldeles sanslöst mätta. Jag nöjde mig med två dubbla espresso efter maten. Killarna på var sida om mig, beställde in var sin marängsviss. Det var gigantiska portioner! Så jag och en till fick hjälpa killarna att äta upp, och ändå lyckades vi inte klämma i oss allt.

Plötsligt började personalen sjunga "ja, må hon leva" för en tjej i paret vid bordet intill oss. Med en gång klämde alla vi 20 på jobbet i också – vi sjunger faktiskt väldigt bra ihop – så det blev en kraftfull kör och tjejen såg både glad, förlägen och lite förskräckt ut inför den mäktiga sången.

Så småningom åkte vi bandvagn tillbaka och irrade lite innan vi landade i hotellets bar. Jag var så toktrött att jag gick upp för att lägga mig, och just som jag hängde i stegen på väg upp till min överslaf, kom arbetskamraten in och hoppade till av förskräckelse – där "hängde ju nå't vitt i luften". Det var ju inte min mening. Men det var rätt kul. Tyckte vi båda.