På träningen idag fick ekipaget maken/Mökkvi till en jättefin trav – och det är inte så lätt för Mökkvi!
Bus-studie: Tamya vs Kakaw.
Tamya gäspar så stort hon kan med sin lilla mun!
Tidig morgon med avfärd till dagens ridlektion för maken/Mökkvi. Den sista för säsongen – förhoppningsvis kan jag och Saga vara med igen till hösten.
Lektionen gick ju bra, men jag fick springa och sätta mig i bilen med jämna mellanrum, när regnskurarna kom. Mökkvi har ju varit duktig på att låta sig lastas på sistone. Men idag tvekade han. Det tog nog bara 10 minuter att få på honom, men det kändes som en evighet där jag stod utanför släpet i hällregnet och väntade på att kunna fästa upp bakre bommen bakom honom. Väl hemma var det bara att klä om helt.
Tog Saga på en kort promenad. Jag märker nu att hoven faktiskt har vuxit, för det börjar bli trångt mellan hovväggen och hålbandet som håller ihop skadan. Då blir det förstås lite klurigare att hålla rent. Men jag pysslar på, med borstar, en hästskosöm, såpabad, Hoof Disinfectant etc. Så hoppas vi att det funkar! Om en vecka ska hon skos om, fast hon får nog ha beslaget ca 6 veckor till.
På kvällen kom isis-grannarna, för att flytta över sina 5 ston till en annan grannes hage, eftersom vår börjar bli avbetad. Så vi tog varsin häst och ledde en bit på vägen och en bit i skogen – den kortaste vägen till nya hagen. Sist jag red där var det så torrt att en bred, grund bäck där torkat ut. Så var det inte längre. Alls. Den lilla skogsvägen var hur lerig och geggig som helst, så vi som hade gummistövlar var glada åt det, där vi plumsade fram i de djupa lerpölarna! Jag ledde en av ettåringarna, Krafla. Hon är snäll och go men förstås lite oerfaren och därmed ängslig. Hon var rädd att komma på efterkälken så hon ville gärna pinna på förbi mig, och i skogen ville de två åringarna inte gå över den breda bäcken. Krafla och jag tog en annan väg. Där var bäcken bara väldigt smal, fast djup. Så jag hoppade över före och lockade medan grannens T stod bakom och manade på. Till slut hoppade hon över, och till slut gick den andra åringen med på att gå över bäcken på det breda stället. Man får ju säga att de är snälla ändå – det gick ju att hantera dem fast de är så oerfarna och inte ledda så mycket.
Väl framme i hagen skulle jag vända Krafla mot mig för att vara beredd att ta av grimman samtidigt med de andra. Då löstes säkerhetslåset i mitt grimskaft ur! Krafla kände genast att hon var lös, och galopperade glatt iväg, och fick med sig Smaetla, vars grimskaft hängde kvar! Inte bra! Och hon lät sig inte fångas i brådrasket heller! Men till slut fick de tag på henne och fick av grimskaftet. Ingen skada var skedd. Jag kände på säkerhetslåset. Det var inte dåligt eller trasigt, snarare svårt att få upp det när jag försökte igen. Måste kommit åt grimman på något vis, för jag rörde det inte!
Tillbaka hos oss flyttade vi deras 2 valacker till vår hage på andra sidan bäcken. Medan vi fixade med vatten och grindar kom närmsta grannen med en väninna och kikade på alpackorna och pratade om hästarna. Hon är väldigt förtjust i dem, fast nu när de flyttats har hon dem inte så nära inpå längre. Det tycker hon nog är lite synd. Så när vi var klara med alla omplaceringar var vi 8 pers på gårdsplan! Innan var och en åkte hem till sig, och vi gick in – och maken lagade smarriga holländska "pannekoek met ham en kaas" och "speck en kaas". Mums!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar