Stockholm, Solna och Simple Minds!

Simple Minds – jag har varit hängivet fan sedan 1980, ca!

En hektisk förmiddag på jobbet. Med backupstrul och massa jobb. Kom iväg till tåget så jag hann få i mig en burgare på vägen. Åkte X2000. Jag glömmer det alltid. Hur sunkigt man mår på X2000. Vid beställning kan man välja om man vill sitta vid fönstret eller vid gången, om man vill ha Internetuppkoppling eller ej, men man kan inte välja om man vill åka framlänges! Jag skulle gärna valt att åka framlänges. Nu fick jag en baklängesplats och mådde tjyvtjockt hela vägen.

Att komma fram till Stockholm Central lyfter inte ens själ, men jag gick raskt bort till hotellet. Det hade stått att det låg 5 min från Centralen. Snarare 20 min. Räknar de kanske med att man åker bil? Jag fick mitt rum och hämtade mig någorlunda från min unkighet. Men tiden gick så jag fick ta mig några snabba McNuggets på McDonalds innan jag gick till T-centralen, låååångt mer i underjorden till tåg 11 mot Akalla, till Solna Central. Väl där följde jag med spridda och lätt desorienterade mäniskogrupper mot Solnahallen där Simple Minds skulle spela.

Rökig ytterlokal där de hade garderob! (Har inte rökförbudet nått Stockholm/Solna?) Väl inne i hallen, blev man än mer skeptisk. Det är ju bara som en handbollsplan ungefär. Så trist som bara en sporthall kan vara. Kanske ett 30-tal människor framför scen. Gles publik på läktarna. Jag anade oråd – hur skulle detta kunna bli bra? Men vi stod där och väntade någon halvtimme medan scenpersonalen stämde gitarrer, fixade mixerbord och ställde fram vatten till bandet. Så vände jag mig om, där jag stod 5-10 m från scen. Fullt av folk! Och alla var på! Klappade och jublade för att locka fram bandet. Så kom de upp på scen! Och alla jublade unisont!

Det var fullt ös från första början! Dans, handklapp, allsång! Kanske en liten svacka i mitten, men jag tror det berodde på att alla vi fans var i 40-årsåldern och vi orkar inte hoppa två timmar i sträck längre. Inte Jim Kerr heller ... han som brukade vara så hoppig.

Simple Minds-publiken är nämligen ganska unison. 35-50 år med undantag av några ungdomar vars föräldrar platsade i den förra gruppen ... Alla någorlunda stillsamma – de dansar med hänsyn till övrig publik, vilket säkert är en mognadssak - så var det inte på deras arenakonserter på 90-talet. 80 procent killar – kortare än de som går på U2 men längre än de som går på Robbie Williams. Märkligt, det där. Klicka här och se alla hängivna fans!
(Det kan vara mina händer som man ser klappar bara vartannat taktslag, när videon står på 3.37. Det pirrar så läbbigt i händerna om man klappar för mycket tycker jag ...)

Så att lokalen var ful och ljudet inte perfekt gjorde inte så mycket, för både publik och band var lyckliga, och i slutlåtarna stod alla på läktarna också upp och klappade, dansade och sjöng! Så det blev en bra konsert! Vad jag förstår är Simple Minds förfärligt täta nuförtiden, så de behöver inte göra album och turnera. Så de måste ju göra det för att de tycker det är kul? De tackade oss flera gånger för att vi ville komma och lyssna. Och det är ju snällt. Det är ju inte så att de marknadsför ihjäl sig precis. Det var en slump som gjorde att jag hittade senaste skivan, och en slump att jag hittade konserten. Och eftersom fansen är så mogna och snälla så blev det inget armbågande i garderobskön efter konserten utan allt gick smidigt och snabbt.

Tog mig mot hotellet men kom fel i matplaneringen, så när jag var hungrig kl 23.10, så fanns ingen mat att få tag på! I centrala Stockholm! Och jag fick leta som en gnu efter en bankomat! Stockholm är ett U-land! Det är så bedrägligt vackert när man kommer dit med tåg och ser allt vatten i sta'n, men så i själva sta'n finns ändå inte bättre service än i Göteborg. Då ska ju ändå Stockholm vara en huvudstad/storstad! Blir besviken varenda gång. Så det är sant som de säger. Det bästa med Stockholm är tåget till Göteborg!

Så min nattamat blev en tidigare inköpt Mars Bar, en påse grillchips från minibaren och lite pulverkaffe. Tjohoo!