När man är uppsagd och letar jobb hamnar man i lite limbo. Man vet liksom inte vad som händer härnäst. Får jag nytt jobb nästa vecka? Eller om ett halvår? Det är bra att det i alla fall är en bra arbetstagarjul i år.
Och på kontoret är det lite svårt att känna engagemang inför framtiden, eftersom den ändå inte innefattar mig. Missförstå mig inte – jag vill att det går bra för företaget och mina arbetskamrater – men det jag kommer ju inte kunna påverka det så mycket.
Var på en intervju förra veckan ute på Hisingen. Mötte en bekant i dörren som precis varit på intervjun! Lite oväntat där ute på Hisingen! Men det blev inget "konstigt" utan ett kärt återseende – det första hon sa var att jag passade bättre för jobbet än hon! När intervjuaren kom blev han häpen att vi kände varandra, och så nämnde han att jag nog kände "R" också. Jag fick tänka en stund. R praktiserade på en arbetsplats jag var på för 17 år sedan! Han och hans medpraktikant var roliga killar, och de bildade t o m en fan-club för mig. Tror det var för att jag var vass på Photoshop, men vet inte riktigt. Hur som helst var det kul att återse R, för det var hans jobb jag skulle ta över, och han berättade faktiskt historien om fan-cluben för sin chef. Så det var ju kul.
Trodde nästan jag skulle få jobbet! Men det fick jag inte! Nå, det är säkert för att ödet har ett ännu bättre jobb i framtiden åt mig.
Jag har outat på Facebook att jag är uppsagd, så jag får diverse tips. I veckan ringde en kontakt hos vår IT-leverantör och sa hon skulle tipsa om mig till en annan kund som kanske behöver originalarhjälp! Och en tidigare kund självanmälde sig som referens!
Utanpå det får man mycket pepp på Facebook, och även bland mina nuvarande arbetskamrater. Lite lustigt att jag känner mig som mest uppskattad när jag är uppsagd! Men det är ju trevligt att man har ett nätverk som engagerar sig så! För lilla mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar