Dagen som gick lite fel.

Jag råkade sova länge, så jag tänkte att efter en sen brunch och lite pyssel är det lagom att hämta maken. Hans tåg skulle komma in 15.16. Men så fick jag ett SMS att han var sen men åkte hem med en kompis istället.

Regnet hängde i luften, men jag hade fått intrycket av att det skulle lätta, så maken och jag skulle få en fin aftontur på pållarna. När klockan var 18.34 ringde maken och sa att han satt på bussen.

Vid detta laget hade jag märkt att vår Stilton småkräktes mycket och svalde hårt. Precis samma symtom som Zolly i början på sommaren när hon svalt ett grässtrå... DOOH! Men jag satte mig i bilen för att hämta maken. Då klonkade den, jättehögt. Ska det bli fel på bilen nu med? Men jag bromsade hårt några gånger, så lossnade det. Beläggning på bromsarna tror jag. Nå, den ska på service snart.

Så hämtade jag min make i värsta hällregnet. Ridtur stod inte längre på agendan, så maken såg bara till att de mådde bra när han föste dem från deras 1,5-timmars pass i den gräsymniga hagen till den betesmagra hagen. Stilton blev sämre så det var bara att konstatera – vi skulle inte komma iväg på vår minibilsemester på måndagsmorgonen. Försökte ringa och boka om vårt boende, men fick inget svar.

Vi bilfärden märkte jag att jag mådde lite små-illa. anade oråd. Jag hade ätit av en potatissallad, som visserligen inte alls var utgången och luktade bra, men ändå gav en känsla av att nå't var fel. Så som tur var åt jag inte upp den. Och som tur var blev jag inte sämre än det där illamåendet. Men det visste jag ju inte då.

Visade sig att maken glömt sin tågbiljett på hotellrummet och missat tåget, och i bilen var det några som kände folk på hemvägen, så det blev små, visserligen trevliga, avstickare som gjorde att hemfärden tog lång tid. Men det var ju tur han kunde åka med.