Bröllop!

Den fantastiska frisyren!

Mor och dotter – brud och brudnäbb.

Maka och make.

Musikerna som kommit ända från Istanbul uppskattades av den dansande tärnan.

Brudgummens syster håller tal på Gästis i Eskilstuna.

Vi åkte upp under fredagen (lediga från jobbet) till Eskilstuna och åt hos "vår indier", en indisk restaurang som blivit vårt stamställe. De har en särskild rätt jag väljer var gång för den är så god. Särskilt samman med en 66 cl Kobra-öl...

Så kom den stora dagen! Vid 10-snåret, efter en monumental frukostbuffé på hotellet, gick jag till salongen där min gamla kompis sedan högstadiet fick satt upp sitt hår i en fantastisk frisyr. Vi var några tjejer där som var där och "fjollade" oss, drack kaffe, åt lite kaka och pratade. Minns när det var jag som satt hos frisören och fick håret uppsatt...

Det var en vacker brud som lämnade salongen medan jag hämtade maken och vi åt en snabb burgare innan vi letade upp den fina gamla kyrkan de skulle gifta sig i. Vi träffade förstås många gamla bekanta där, och kompisens mor, som jag bara träffat en gång tidigare, sedan det "begav sig" – när vi var tre gymnasietjejer som ständigt hängde ihop. Det var kul!

Själva ceremonin var förstås vacker, med en för hösten sällsynt sol som sken in på ett magisk sätt genom fönstret. Två musiker från Istanbul, vänner till bruden, med anknytning hit (de pratar bra svenska) hade kommit för att spela på hennes bröllop! Det ni!

Efter vigseln blev det förstås fotografering utanför kyrkan innan vi åkte till Gästis för bröllopsmottagningen. Det blev god middag, många bra tal, en tokstor våningstårta, magdans och vanlig dans innan vi gick hem vid midnatt, trötta i fötterna efter en lång dag i fina skor (= obekväma...)

På söndagen åt vi ännu en monumental frukost innan vi gick till ett fik vid 11-snåret. Där träffade vi de nygifta, och vi gäster kom och gick i omgångar, så bordet vi satt vid var hela tiden fullt fast av lite olika människor. Det var kul att träffas så här efter bröllopet och "runda av lite", innan vi satte oss i bilen hem. Känns som att helgen gått så fort! Och väl hemma var det bara att byta om till stallkläder och sköta djuren. Långt från all bröllopsyra.

Lastträning

Matte, Miski & Kachita

Vi har ju varit ute och promenerat med våra ettåringar Kachita & Miski ett antal gånger. Och nu – var det dags att träna lastning! Mellanväggen i släpet är ute sedan vi hämtade halm, så allt var liksom klart. Så maken gick på släpet med Miski. Utan problem. När han skulle ut igen började så hans värld att gunga – vi hade ju glömt sätta i stödbenen till släpet, så det började tippa!

Hur som helst satte vi ned stödbenet (det andra har fastnat....) och maken och Miski gick på igen utan större problem. Men när jag skulle ha med mig Kachita var hon mycket tveksam. Jag lockade och pockade och Miski fick gå vi och på igen, och till slut gick även Kachita på. Och sedan stod de där. Lugna som filbunkar! Så duktiga alpackor!

Knät är mycket bättre idag! Jag kan gå ganska bra, fast med väldigt rakt vänsterben... 

...och så blev matte halt!

Mökkvi i väntan på sin ringsko.

Matte och Tamya.

Chaska drar sig undan från Miski.

"Kakan" med mjölkmustach!

Parucha hoppas på pellets...

Rymlingar...

Mitt stackars knä!

Hästarna lät sig lastas utan större problem, så vi kom till veterinären i god tid igår. Kl 10.00 tittade veterinären på Saga, hur hon rörde sig och på hennes hosta som dykt upp i samband med att hon börjat få hö.... hon är nog lite känslig i luftvägarna! 

Så jag fick recept på slemlösande till Saga och hon blev noggrant omskodd av den duktige irländaren som jobbar där. Han skor snabbt och skorna sitter som gjutna! Mökkvi fick en ringsko på hoven som varit gipsad. Deras hovar är ju friska nu, men tyvärr växer de så långsamt, så båda hästarna får bara skrittas en skoningsperiod, fast Mökkvi får man i alla fall sitta på.

På kliniken var ridhusgrannens dotter vars häst varit stationerad där i några dagar efter en elak kolik. Så hon hade tagit ledigt från jobbet och varit på kliniken nästan hela dagarna för att promenera och sköta sin häst. Men denna dag fick vi veta att hästen skulle få komma hem! Så skönt när det går bra!

Väl hemma tog vi hand om alpackorna innan vi tog Volvon och släpet till "vår bonde" utanför Trollhättan. Idag fick vi komma till ett nytt ställe, där de byggt ett "Active stable" – ett lösdriftsystem med foderautomater. Vatten, mat och ligghall är oftast också placerade strategiskt så att hästarna får röra på sig så mycket som möjligt. Låter väldigt spännande!

Halmen låg lite undangömd bakom en stor lastvagn, och vi började bära balar och langa in i släpet. Bäst som jag gick där med en bal i var hand, snavade jag över en planka som låg dold i halmen, och ramlade med vänstra knäet rätt ned i betongen! OOOAAAAJJJ vad ont det gjorde! Framtill ramlade jag på en av halmbalarna, så där föll jag mjukt! Kroppsmorfinet kickade in så jag reste mig raskt och fortsatte lasta, och vår bonde kände sig dum för att den där plankan legat så dumt. 

När vi kom hem med vårt ekipage, stod ettåringarna Krafla och Hrisla på vår uppfart från stallet! Vår första tanke var att det var konstigt att grannens T skulle ha tagit ut dem att beta i trädgården, innan vi insåg att de hade rymt! Vi fick i alla fall fatt i dem lätt och gick iväg till hagen, och trodde vi skulle se ett stort hål i alpackastängslet. Men det satt som det skulle! Tråden ovanför hade dock dragits ned. Så vi insåg att pållarna hade hoppat över! Staketet där är minst 1.20 cm! Tokiga pållar! De är ju ändå bara små islandshästar!

Min knä var nu rejält blått och svullet och det gjorde vansinnigt ont att gå på, så jag gick in och smorde det med Hirudoid-kräm (superduper mot svullnader & blåmärken!) och satte mig i soffan, medans snälle maken fick sköta djuren! Men det var synd om mig – det värkte rejält i knät och det var svårt att gå.

Idag har knäet varit betydligt mindre svullet, och därmed har det varit lättare att gå! Efter frukosten kom grannarna och tog sina pållar till en annan grannes hage. Dels är den nog torrare än vår, dels har den nog mera gräs. För småflickornas rymningsbenägenhet kan ha att göra med att de är hungriga. När de gått iväg med hästarna, blev det alldeles tomt! Bara våra pållar kvar!

Planen hade varit att promenera pållarna idag, men jag gick ju inte så snabbt med mitt knä, så jag red på Mökkvi i skritt medan maken promenerade Saga. Så vi kom ut på en liten runda ändå! Det var inga större problem att rida med mitt ömma knä, eftersom det bara var skritt.

Cocktail hour och konsten att hitta ut från Älvängen C

Mint Julep – så god!

Kollegan och jag tog mycket av fikabrödet idag, så vi skulle stå oss när vi gick på Cocktail Hour – som två väninnor dragit ihop till. Man går till en bar och dricker drinkar. Varje gång har ett tema. Mint Julep var temat denna gång, med bourbon, socker, lite vatten och mynta. MUMS! Man helt enkelt träffas där och minglar. Himla nice. Ser redan fram emot nästa gång!

Efter 3 smarriga drinkar på lika många timmar var vi redo att åka hem. Jag trodde mig vara i extrem ofas med bussarna – och det var jag! Men jag hittade ett tåg (!) som skulle gå 22.10! Bussen ända hem tar 1 timme och snurrar runt på alla lokalbanor så man blir åksjuk. Snabba bussen direkt till Älvängen tar ca 30 minuter och den blir man lite åksjuk på. Men tåget – tar 24 minuter och man blir inte åksjuk alls!

Det var inte många som steg av i Älvängen. Det var alldeles mörkt och eftersom stationen inte är färdigbyggd ännu, var det inte solklart hur man kom ut... Träffade en annan kvinna som likt mig trodde vi skulle upp i hissen och på så sätt komma över spåren via den nybyggda gångbron – men där var det avspärrat! Bäst som vi vimsade där ringde maken som skulle hämta mig. Han såg oss irra där inne innanför glasväggarna, och lotsade oss rätt så vi äntligen hittade ut. 

Den nya stationen ligger en bra bit från den gamla, och den andra stackars kvinnan hade jobbat över och var trött och behövde komma till sin bil vid Älvängens busshållplats – en bra bit från stationen och över en lång ny viadukt, så här en mörk natt i regn. Så hon fick åka med oss och blev jätteglad för det. Skönt när man kan göra någon glad så lätt!

Hästar, hovar och en glömsk granne ;-)

 Grannarna med Hrisla och Krafla. Och maken t v.

 Kryp.

 Qhichincha värdar munnen efter att ha spottat. Spottandet uppkom när hon kivades med de andra om maten. Men när hon har spottat har hon så äcklig smak i munnen, att hon inte vill äta den där maten... Känns som en dålig plan...

Tamya. Rosa-nosad. Näpen. Oändligt snäll. Och oändligt mjuk...

Igår dök grannarna upp med sin dotter T när vi skötte alpackorna. De skulle ta bilder på sina hästar till en som var intresserad av att köpa en av dem. Vi kom på grannen L med att bara ha foppa-tofflor på vilket får ses som lite överoptimistiskt efter allt regn. Våra hagar är jätteblöta! Hon fick låna mina gummistövlar som verkade passa bra, och så gick vi ut i hagen tillsammans medan T red Keilir.

Efter lunch var maken redig och målade stallgaveln i falurött, och sågade upp dåliga lastpallar som vårt hösilage levererats på, medan jag först tog en kort promenad med Saga, och sedan tog på grimmor på alpackorna Miski och Kachita, och gick en promenix med dem! De är så stora nu, så jag fick ta på dem vuxengrimmorna för första gången! 

Jag gick med dem nedåt vägen där grannen byggt sig en stor fin paddock, och där red nu en annan granne medan mamman och systern tittade på. Jag blev lite nervös att hästen skulle bli rädd för alpackorna och frågade om det var OK att jag passerade. Ryttaren tyckte att det var lika bra att hästen vande sig. Först blev han lite stökig, men förstod snart att de nog var ofarliga ändå, de där konstiga djuren. Vi pratade lite, vilket var trevligt, innan jag insåg att jag nog behövde raska på lite om jag skulle hinna en sväng innan det blev mörkt. Alpackorna går ju inte på, på samma sätt som Saga. Så det blev en kort men trevlig tur, och sedan gjorde jag i ordning Saga för kvällen. 

När vi gjorde i ordning Mökkvis utesjukbox, delade maken av ligghallen med en skiljevägg vi har kvar sedan alpackorna delade ligghall med hästarna. Nu har vi gjort i ordning en liten bädd i den tredjedel av ligghallen som är kvar, till Saga. Hon kan också gå ut på den grusade ytan utanför ligghallen. Så varje afton får hon äta i en nyöppnad hage med gott gräs en stund. Då får hon väldigt rena hovar, som jag sedan desinficerar innan jag tar henne till hennes rasthage. På så viss får hon ha torra hovar hela natten och kan sällskapa Mökkvi. Två flugor i en smäll!

Idag hade jag just gått upp när grannens hovslagare kom körandes! Och snart också grannen L! Det var jag inte beredd på! Visade sig att det var inte L heller.... Hon hade väckts av hovslagaren som var på väg, fått skynda sig att plocka ihop de två hästar hon har hemma så han fick titta på dem, innan de åkte hit och han tittade på deras ettåringar med hålväggar. Hon hade helt glömt att han skulle komma, hihi.

Så berättade han att här på västkusten är det jättevanligt med hålväggar i hovarna! Men att om man bara kommer ut mot Borås eller ner mot Varberg, så existerar knappt hålväggar! Så fort det blir lite sand i jorden! Det är väl vår lömska lera som är boven! Man kanske borde flytta... Eller bli tokrik och dränera och sanda upp hagarna. Jag har jobbat länge på att bli tokrik, men det går vääääääldigt långsamt. Inte alls faktiskt. Fast man ska inte klaga. Jag har vad jag behöver och mer än det. Utom väldränerade hagar förstås...

När hovslagaren och grannen åkt, släppte jag ut Saga i trädgården i tron att hon i sakta mak skulle beta sig bort till goe-gräs-hagen, vilket skulle ge mig tid att gå före och stänga grinden bort mot vägen. Det började bra – till Saga fick ett ryck och drog iväg i full galopp, tog några ystra skutt och fortsatte i galopp! Turligt nog – in i goe-gräs-hagen! En kort sekund trodde jag nästan hon skulle fortsätta ut på vägen. Hon galopperade i alla fall fint! Uppenbarligen inga ömma fötter där inte!

Alpackaentusiaster på visit

Grannens T rider fina Keilir. Hon har inte suttit på honom många gånger (han är ju bara drygt 3 år och håller på att ridas in lite grand) och ändå är han så lugn. Ser ut som han alltid gått med ryttare!

Vid 14-snåret kom en tjej med sin kille, för de funderade på att skaffa gård och så småningom alpackor och ville gärna ha lite tips. De var väldigt glada att de fick komma och hade fikabröd med sig. Tjejen var pratsammast och blev överlycklig när vi också hade islandshästar! Hon hade ridit mycket i sin dag, men tyvärr gjorde en knäskada att hon inte kan rida mer.

Så när vi gick ned till stallet råkade vi gå in till Mökkvi i sin sjukbox istället, och hon fick kela och lukta på honom så hon blev alldeles lycklig!

Så småningom gick vi in till alpackorna som förstås kom springande och villigt lät sig matas. Tjejen fick till och med en lite nospuss av nyfikna Miski!
Vi stod därute och pratade länge i den råa vinden, och jag kände att jag började frysa rejält. Så vi gick in och fikade och de var himla trevliga!

Snart efter att de åkt kom grannens T och red på Keilir som hon precis börjat rida in lite grand. Det verkar gå riktigt bra, även om det är svårt att få till gångarterna. Men han är ju bara ung ännu. Det kommer säkert.

Vi blev aldrig riktigt varma efter vår sejour ute hos alpackorna. Så på kvällen tände maken höstens första brasa i kakelugnen. Myyys!

Alpacka-ålen och alla dessa fötter!

Tamyas bakben. Vi vet inte vad det är. Men det är nog inte skabb, för då hade de andra alpackorna drabbats. Och hon har inget vid munnen eller i armhålorna. 8 september och 20 september. Det går i alla fall åt rätt håll. Och hon är så himla snäll när vi tvättar och stökar med henne varje dag. Hon är nog världens snällaste alpacka!

Tog sig ut. Hon är nog världens busigaste alpacka!

Idag jobbade jag hemifrån eftersom veterinären skulle komma och vaccinera och chippa fölen. I god tid innan hon skulle komma, samlade jag sålunda alpackorna i sina fållor. För det måste ju vara det värsta med att vara veterinär – att komma till en gård där man får börja med att jaga djuren...

Nu dröjde det längre än väntat innan hon dök upp, så jag jobbade vid köksfönstret, och höll utkik efter hennes bil. När hon väl dök upp gick jag ut och vi gick tillsammans mot hagen.

Då ser jag det. Chaska springer lös, på fel sida stängslet! Djur! Och jag inser att enda sättet hon kan ha smitit på, är genom den lilla glipan på kanske 15 cm mellan marken och underkanten på lammstängslet, som fållorna står mot.

Veterinären började med de andra två fölen. Hon var ovan vid alpackor, och det är inte lätt att ge dem sprutor i skinnet för man ska igenom all ull, och så är skinnet ganska spänt – och så var de inte helt stilla heller. Men det gick till slut.

Hon kikade på Tamyas hudproblem på fötterna också, men hade ingen säker diagnos. Vår behandling med klorhexidin och 4S-salva tyckte hon var bra, men jag skulle få tips om något schampoo också, men hon skulle kolla upp vad det hette.

Så tittade hon på en förhårdnad på Sawilas överläpp, som jag tror beror på att en tand växer snett. Men så länge Sawila kan äta ordentligt och mår bra tyckte inte veterinären att vi skulle göra något – för OM vi gör det måste hon sederas och stressen kanske får henne att kasta sitt föl. Så vi avvaktar. 

Medan veterinären tittade på Sawila, gick jag för att försöka få tag på Chaska. Hon var ju lite stressad över att vara på fel sida. Jag fick faktiskt fatt i henne ganska fort, men hon lyckades slingra sig loss. Sedan fick jag nästan fatt i henne två gånger, men missade och hon skuttade iväg. Så försökte jag fösa henne längs stängslet så att hon skulle komma runt till grinden in till hennes hage. Men eftersom hon ville vara med de andra alpackorna, sprang hon tillbaka till dem hela tiden. På fel sida stängslet. Djur!

Just som jag gick där och försökte fånga den ständigt ivägskuttande Chaska kom värsta regnskuren! Det måste varit en syn! Alpackor springer fort...  

Till slut fick jag fatt henne och band snabbt ett "alpackasnöre" runt halsen på henne. Konstruktionen gör att att snaran om halsen inte dras åt när hon drar, så det inte finns risk för strypning. Men hon sprallade och ville förstås komma loss, och att leda henne i snöret var inte att tänka på! Kände mig elak mot Chaska, och lite stressad, eftersom veterinären fick vänta. Till slut kom jag på att jag kunde ha snöret bara för att kunna hålla henne nära mig, och så gå och knuffa på henne bakifrån, så jag fick henne bort från alpackorna, längs staketet bort till grinden. Slutligen kom vi in i rätt hage och kunde släppa henne i fållan där hennes mamma stod. Då blev hon genast trygg. Hon fick förstås också sin spruta och sitt chip, och snart åkte veterinären iväg.

En kort stund senare gick Chaska och betade som om inget hade hänt. Lite senare på dagen såg jag att hon hade smitit ut igen! Eftersom hon inte springer bort från de andra alpackorna, jobbade jag klart, för jag hade en sak jag måste leverera. När jag väl gick ut, hade hon minsann tagit sig tillbaka in i hagen! Chaska! Hon är definitivt busigast i hagen!

Så när maken kom hem var det första han fick göra, att gå runt och slå i våra stolpar ordentligt så att där inte finns någon glipa mer...

Och så avrundade vi vår djurskötseldag som varje djurskötseldag; med att klorhexidina och smörja Tamyas fötter, och desinficera alla hästhovar...