Grästrimmerpremiär!

Vädret under lördagen var något instabilt.

Häpp!

Man kan tro att vi redan fått hem lite kamelider...

Det ostadiga vädret föranledde ett ridpass i ridhuset. Och efter lunch var det dags. Karo skull lära sig använda grästrimmern. Vi hade alsickaklöver att betvinga, innan den börjar blomma ut för fullt!

Såg framför mig hur trimmern skulle få eget liv och dra iväg med mig över nejden. Men den var snäll och vänlig. Bara ett problem. Jag har för små händer! Medan maken med sin stora näve når om både Död Mans Grepp och gasreglage med själva handflatan, når jag det lite tröga gasreglaget endast med mitt pek- och mittenfinger! Och det är ju hur jobbigt som helst att hålla in gasreglaget då!

En spontan avstigning

Vacker blomma

Det är lite klurigt att ta fina blombilder när hela tiden en tok-kelig Stilton kommer och vill vara med.

Sagis

Grinden var nere. Den som Trista Grannen har stängd, så man inte kan rida förbi där, fastän det inte är deras mark och en alldeles allmän skogsväg. Och vi får rida där för ägaren. Så vi gav oss ut att hitta en ny väg. Som skulle koppla ihop denna stigen, med Stora Rundan. Trodde vi.

Our mission failed. Första biten gick ju bra. Men sedan kom vi ut till en äng. Knöligt att gå. Så kom vi till en bäck med ett träd över. Som vi bara kom under, om vi klev av. Så vi klev av. Och upp igen. Vidare på knöliga ängen, och bort till början av stigen vi trodde vi skulle hitta. Förmådde hästarna att kliva igenom en djup bäck. Men sedan blev det igenvuxet, geggigt och jobbigt. Så vi vände. Och stackars pållarna fick kliva över bäcken igen. Insåg att retur samma väg vi kommit var vår enda option. Så red vi där mitt på ängen. Som blev knöligare och knöligare. Så sjönk plötsligt Saga ner med framdelen och jag, jag gled sakta, sakta framåt och rullade av! Ner på de mjuka tuvorna. Ovanför det geggiga vattnet. Hur stillsamt som helst.

Oskadd och lite full i skratt reste jag mig och ledde Saga en bit, för vi var nästan framme vid nedfallna trädet igen. Upp igen och hemåt. Då hade trista grannen stängt grinden igen. Nå, de kan få ha sin väg – detta blir inte någon favoritvända!

Regn och rusk

Regnvåt smörblomma och kråkvicker (klicka för större bild).

Blåvinge (klicka för större bild).

På fredagskvällen var det tvunget att ta en ridtur. Trots regn. Pållarna fick ju vila i onsdags när vi var hos grannen, och i torsdags när svågern och svägerskan var här på snabbvisit. Två slappe-dagar! Så nu var pållarna pigga! På ett bra sätt! Vi red N-rundan, sedan upp för galoppbacken i full fart och vidare i trav, tölt och pass ända bort dit vägen tar slut. Absolut full fart! Blöta blev vi!

Efteråt fick Mökkvi bantas i paddocken ( han börjar redan lägga på sig) och Saga fick fin-beta på fikakullen bredvid. Intill varandra. Ca två timmar senare tog vi ut dem till sommarhagen. Och Saga vart alldeles nipprig! Redan när jag tog på grimman i fika-hagen gnäggade hon lågt i förväntningen inför mötet med Mökkvi, och när vi släppte dem tillsammans i hagen drog hon iväg i full galopp så jordkokorna yrde. Drog med sig Mökkvi så han också sprang runt. De jagade varandra, hon skuttade, stilade sig och sprang i alla gångarter och såg otroligt snygg ut! Så lycklig att vara i samma hage som Mökkvi igen!

På lördagsmorgonen vaknade jag av Zollys envisa jamande utanför ytterdörren och att den främre dörren på hästsläpet stod och slog. Kl 5 på morgonen! Så jag gick ut i nattsärken och stängde släpdörren, släppte in tjôt-misse och la mig igen. Och sov läääänge. En uteritt planerades. Men ...

En stygg motvind med regninslag mötte oss när vi gick ut till hästarna, och genast kändes ridhuset som ett bra alternativ! Vi red dit på hästar som var lite nippriga pga blåsten och tyckte de av vinden omkullvräkta soptunnorna vid utfarten verkade sååå farliga! Saga var lite seg på ridpasset, men travade bra, till slut även över det väldigt lilla hindret vi ställt fram. Fast hon ville gärna smita förbi, den filuren! På väg hem, var av någon anledning soptunnorna totalt ofarliga igen. Märkligt ...

Kräftor ...

Fina kor går nu i hagen mittemot vår infart. Med söta små nyfikna kalvar.

Stilton undkommer precis ett anfall från Ronja.

Ymniga på grannens köksbord.

Igår hade vi tagit ledigt! Dags att sko Saga igen och inte så hektiskt på kontoret. Saga gick ganska lätt att lasta, vi kom in med en gång och skoningen tog bara någon timme, med bedömningen att hovarna ser friska och fina ut och att ingen svamp eller annat styggt är på gång där. Underbart! Så snart nog lastade vi henne igen och åkte hem. Så geschwint! Så härligt att vara ledig.

På eftermiddagen blev det "fin-ridning" i ridhuset och Saga var faktiskt ganska på och framåt även där! Sedan gick maken på promenix och hörde ett vildsvin grymta i buskarna, medan jag satt hemma och ritade på alpackastall.

Såg en statusuppdatering på Facebook att grannen höll på att koka kräftor, varvid jag kommenterade att "Åh, så gott!". Varmed vi genast blev inbjudna på kräftor på onsdagskvällen! Så trevliga grannar har vi!

Så på onsdagen såg vi till att komma iväg från jobbet vid 16-snåret för att komma i någorlunda tid till kräftorna. Tji fick vi! Bilkö! I en och en halv timme! Frustration! När 45an är färdig ska vi köra där såå fort för att "köra in" all tid vi förlorat där under ombyggnaden! Eller nå't ...

Stackars grannen väntade snällt på oss, och när vi väl kom serverades vi massor med goda kräftor med bröd och smarrig aioli till. Det blev naturligtvis mycket prat om hästar och alpackor – med andra ord en bra kväll! Vi beundrade deras fina rabatt innan vi gick hem. De har bott här kortare tid än oss, men de har liksom lite blommor och ordning på sin trädgård. En damm med fiskar i, buskar etc. Det ser ju trevligt ut. Man borde ju göra nå't här hemma ...

Irrvägar

En pysslig granne har ordnat med ett litet konstverk längs ridstigen!

På väg hem.

Flicka med fart!

Flicka med festlig min.

På satellit-kartorna såg det så lätt ut. Att hitta en väg hem från Den Stora Vändan, så man slapp rida på vägen. Så vi red vändan baklänges. Men i verkligheten blev det fel på en gång. Så vi kom ut på vägen i alla fall. Provade alla stigar vi trodde skulle finnas, men de slutade bara ut i grönskan, och då blir det så himla lätt att rida vilse. Pållarna verkade bli trötta på vårt velande, och själv blev jag grinig. Det var varmt, jag var hungrig och fick huvudvärk och det var väl attan att stigarna skulle vara så svåra att finna! Till slut gav vi upp och red hem längs skogsdelen av Den Stora Vändan. Det är en bra stig, men det tar någon timme och jag var redan trött. När pållarna fattade att vi var på väg hem blev de dock pigga, och Saga pinnade raskt på!

Jag var sååå trött när vi kom hem! Lite mat, sedan gick maken ut och slog klöver medan jag började plugga på om idisslare och när och hur man får flytta dem, tillstånd för djurslag, förprövningar för stallbyggen etc. Och jag började göra en ritning på stallet, så vi vet hur mycket reglar, paneler, stöttor etc vi ska ha. Himla tur att jag har ritningarna från häststallet – där ser vi ju exakt hur man kan göra! Här ska det byggas på semestern!

Out there

Skulle ju gärna lyckas ta en bild på hans vita rival...

Zollybolly på topphumör igen efter grässtråincidenten.

Blomsterprakt på hemmanet ...

Idag var jag och två arbetskamrater på "medial grundkurs" i Lilla Edet! Det var inte så flummigt som det låter, mest intressant. Där var 5 totalt okända kvinnor med lite "issues" kändes det som, den jordnära kursledaren och så vi, som var där mest av nyfikenhet.

Vi fick göra lite olika övningar där vi försökte "känna av" andra personers föremål, och jag fick faktiskt förnimmelser av värme och färger som "stämde". Vid en övning höll vi i varsin snör-ände. Flera snören var hopbundna, så man visste inte vem som satt i andra änden. Jag blev förbryllad för ena stunden kände jag mig sval och skön, i nästa varm och lite stressad, för att sedan bli sval igen. Mörka och ljusa moln rullade inför mina slutna ögon, ena stunden var högersidan avspänd men vänstersidan stel, i nästa var det tvärtom. Så fick vi avrunda med att rita en symbol – en cirkel, en triangel eller en rektangel. Visade sig att alla hade ritat samma symboler som personen i andra änden av samma snöre! Och personen jag var länkad med, kände väldig obalans i livet. Väldigt intressant faktiskt.

Vi provade också, för skojs skull, att leta vatten med metallpinnar (istället för slagruta). Så jag gick där på gräsmattan och var synnerligen skeptisk, när pinnarna plötsligt började röra sig! Jag försökte hålla dem stilla, men det gick inte. På ett särskilt ställe, gav de utslag. Kursledaren försökte också, och fick utslag på samma ställe. Då kom hennes man ut och berättade att deras vattenledning går där! Bara för test lät vi min arbetskamrat, som inte sett det hela, komma och prova – och han fick utslag på samma ställe!

Ja, det var en intressant dag och när kursen var slut följde arbetskamraterna med hem till mig för att spana in pållarna, hemmanet, äta lite småplock och dricka rosé på vår ogräsiga uteplats. Himla trevligt!

Får träna på min kontakt med min "skyddsängel". Fast att den finns där, det vet jag nog. Och jag lyssnar faktiskt rätt bra på min intuition. Den brukar ha rätt.

En vända till veterinären

Detta grässtrå satt fast i Zollys strupe.

Sur Zolly gillar inte husarresten.

Det började redan på onsdagskvällen. Zolly verkade spak och låg mest bakom TVn. Kräktes lite. Men det gör de ju ibland. På torsdagsmorgonen såg jag henne dricka och hon åt godisar jag gav henne. Var det verkligen nå't? Vi åkte till jobbet, men när mina måsten där var klara kände jag att jag måste åka hem och se om hon mådde bra. Jag hade ju en känsla av att hon inte gjorde det. Maken skulle dessutom ut med jobbet på kvällen, så jag skulle ju ändå åka hem själv.

Väl hemma såg jag att hon liksom svalde hårt och var lite spak. Ringde veterinären som nästan omgående sa att antagligen hade ett grässtrå fastnat i strupen. Jag fick komma med en gång! Och väl på plats fick jag träffa veterinären med en gång! De tog in henne för narkos så de skulle kunna se vad hon hade i strupen, och jag åkte hem – utan katt! Blott en timme senare ringde de och sa att de plockat ut ett decimeterlångt strävt grässtrå ur svalget på henne! Hon hade omöjligen kunnat få ut det själv. Så det var ju tur jag var uppmärksam!

Zolly fick komma hem utan restriktioner, utom att hon fick ha husarrest till nästa morgon. Söta Zolly kände som sig bra igen, fortfarande med lite smärtstillande i kroppen, vart hon kaxig och tyckte att hon skulle gå ut. Det fick hon inte. Så istället vinglade hon surt in i köket och åt i stället. Narkosen hade inte släppt fullständigt ännu ...

Det är skönt med en pigg, hungrig och glad Zolly med svansen i topp! Jag som trodde det var bra att låta olika djurslag växelbeta ... ;-)