En vända till veterinären

Detta grässtrå satt fast i Zollys strupe.

Sur Zolly gillar inte husarresten.

Det började redan på onsdagskvällen. Zolly verkade spak och låg mest bakom TVn. Kräktes lite. Men det gör de ju ibland. På torsdagsmorgonen såg jag henne dricka och hon åt godisar jag gav henne. Var det verkligen nå't? Vi åkte till jobbet, men när mina måsten där var klara kände jag att jag måste åka hem och se om hon mådde bra. Jag hade ju en känsla av att hon inte gjorde det. Maken skulle dessutom ut med jobbet på kvällen, så jag skulle ju ändå åka hem själv.

Väl hemma såg jag att hon liksom svalde hårt och var lite spak. Ringde veterinären som nästan omgående sa att antagligen hade ett grässtrå fastnat i strupen. Jag fick komma med en gång! Och väl på plats fick jag träffa veterinären med en gång! De tog in henne för narkos så de skulle kunna se vad hon hade i strupen, och jag åkte hem – utan katt! Blott en timme senare ringde de och sa att de plockat ut ett decimeterlångt strävt grässtrå ur svalget på henne! Hon hade omöjligen kunnat få ut det själv. Så det var ju tur jag var uppmärksam!

Zolly fick komma hem utan restriktioner, utom att hon fick ha husarrest till nästa morgon. Söta Zolly kände som sig bra igen, fortfarande med lite smärtstillande i kroppen, vart hon kaxig och tyckte att hon skulle gå ut. Det fick hon inte. Så istället vinglade hon surt in i köket och åt i stället. Narkosen hade inte släppt fullständigt ännu ...

Det är skönt med en pigg, hungrig och glad Zolly med svansen i topp! Jag som trodde det var bra att låta olika djurslag växelbeta ... ;-)