En spontan avstigning

Vacker blomma

Det är lite klurigt att ta fina blombilder när hela tiden en tok-kelig Stilton kommer och vill vara med.

Sagis

Grinden var nere. Den som Trista Grannen har stängd, så man inte kan rida förbi där, fastän det inte är deras mark och en alldeles allmän skogsväg. Och vi får rida där för ägaren. Så vi gav oss ut att hitta en ny väg. Som skulle koppla ihop denna stigen, med Stora Rundan. Trodde vi.

Our mission failed. Första biten gick ju bra. Men sedan kom vi ut till en äng. Knöligt att gå. Så kom vi till en bäck med ett träd över. Som vi bara kom under, om vi klev av. Så vi klev av. Och upp igen. Vidare på knöliga ängen, och bort till början av stigen vi trodde vi skulle hitta. Förmådde hästarna att kliva igenom en djup bäck. Men sedan blev det igenvuxet, geggigt och jobbigt. Så vi vände. Och stackars pållarna fick kliva över bäcken igen. Insåg att retur samma väg vi kommit var vår enda option. Så red vi där mitt på ängen. Som blev knöligare och knöligare. Så sjönk plötsligt Saga ner med framdelen och jag, jag gled sakta, sakta framåt och rullade av! Ner på de mjuka tuvorna. Ovanför det geggiga vattnet. Hur stillsamt som helst.

Oskadd och lite full i skratt reste jag mig och ledde Saga en bit, för vi var nästan framme vid nedfallna trädet igen. Upp igen och hemåt. Då hade trista grannen stängt grinden igen. Nå, de kan få ha sin väg – detta blir inte någon favoritvända!