Bara vara med djuren!

Ronja på väg mot nya äventyr!

Maken får fart på Saga.

Med tanke på gårdagens tuffa ridpass, horsemanshippade och löslongerade vi bara en kort stund idag. Att få Saga att galoppera i paddocken har alltid varit omöjligt. Men nu går det bättre och bättre! Både för mig och maken. Hon har mycket egen vilja, den lilla, men det tar sig. När jag först fick henne, kunde jag inte longera henne alls!

Fördelen med helg är att man kan bara vara med hästarna. Sitta på pallen i paddocken och bli tvångsgosad av Zolly-katten, utan att göra någonting. Snart nog kommer pållarna fram och hälsar. Nosar och vill ha kel. Fast Mökkvi tycker förstås att det är han som ska ha kelet. Vi får inte ägna oss för mycket åt Saga! Då kommer han och kräver uppmärksamhet!

Vi skulle ju bara prova stigen ...

Jag och sömniga Saga

Så näpet när söta katt-nöss möts! (En nos – flera nöss)

Zolly ser skeptisk ut. Hon är bra på det.

Ridvägar ... på ett ungefär. Och idag hamnade vi på Den Stora Vändan (roströd)!
Vårt hemman är den lilla turkos rutan till vänster.
Blå linje - N-rundan. Gul linje - Grindrundan. Skär linje - klätterrundan.

Långhelg! Underbart! Vi beslöt att avrunda N-rundan med att prova om den leriga vägen till Stora Rundan gick att rida på nu. För två år sedan sjönk Sagas hela bakben ner, så vi har inte vågat rida där. Men vi hoppades, att marken kanske satt sig nu.

På den värsta delen låg nu gran- och tallkvistar, så det var snubbligt för pållarna att gå där, men inte geggigt. En bit efter kvistarna var det dock lera, om än inte så djup. Och när vi väl passerat den besvärliga delen, ville vi liksom inte vända tillbaka...

Så vi fortsatte. Och fortsatte, Och fortsatte. Och hade ingen aaaning om var vi var. När ridhusgrannen promenerade denna vändan med mig för 2 år sedan, visade hon en markering där vi skulle svänga av. Men vi såg liksom aldrig nå'n markering ...

Vi red och red och misströstade rejält så småningom. Vilket Saga nog kände, för hon blev liksom väldigt trött och tveksam. Och jag med. Men så såg vi ett hus på håll och skymtade en väg, så vi följde den allt smalare stigen ditåt. Då låg ett träd med en rejäl rotvälta över stigen. DOOH! Vi klev av för att låta hästarna vila lite. Några meter sannolikt blöt och kletig mark under det gula gräset skilde oss från vägen. Vi ville inte rida däröver utan ledde hästarna. Mökkvi först, och han tjompade rejält! Saga började få lite panik av att sjunka ner i leran, så jag vände och krånglade oss upp förbi det fallna trädet upp på stigen igen. Fast mark under fötterna! Saga blev lugn igen.

Så gick vi ut på vägen, och hittade turligt nog en gubbe som kunde bekräfta att vi kommit rätt och att vi var på väg åt rätt håll. Så ledde vi pållarna en bit till innan vi klev upp och red hem. En ganska lång bit längs asfalt, där folk tyvärr kör lite för fort. Hittade tillbaka till "vår skog" och kom hem drygt 3 timmar efter avfärd – väldigt lunchhungriga! Både vi och pållarna! Men det var en härlig tur, sådär med facit i hand!

Tror jag brutit kroppen ...

Något spolformad Mozzy ...

Olika sorters kissar...

Snygga killar

Islandshäst-grannarna häpnade när vi kom förbiridande redan vid lunchtid, för att tjôta lite och spana på deras bedårande små dvärggetter. En hona med unge. Så söta! Grannen vet, att vi sällan är i farten så tidigt om helgerna...

Mycket prat om getter och alpackor blev det, innan vi red vidare på Klätterrundan Extended. Pållarna verkar inte bli så andfådda nu, och de krånglade knappt alls vid geggiga bäcken. Så duktiga! Efter hemkomst och hovdisk, lastade vi Mökkvi igen, och maken körde en runda med honom och vände i Skepplanda. Vi lastade av här på tomten igen och lät honom beta som belöning för att han varit så duktig i transporten. Så skönt att han går att lasta och köra nu!

Så stängslade maken lite i sommarhagen medan jag rensade åkerfräken. Lite roligt är det att katterna gärna samlas runt en och "är med". Vår långritt, med lätt islagning av knä i oväntat träd, samt min dubbelvikta position vid fräken-renset har föranlett att jag nu känner mig som jag brutit kroppen. Ujujuj. Och så har jag lite ont i halsen också. Inge bra. Inge bra alls. Ska nog lägga mig nu. Men först – ska vi borsta tänderna på Mozzy! Får se ... var är hon nu?

Lyckad lastning av herr Mökkvi!

Korgen i bäcken ...

Bete en stund – belöningen för en lyckad lastning.

Sagis har bråttom att se att Mökkvi kommit hem ordentligt!

Sicken tur – där är han!

Det slet bra i tältduken, igår när vi var på kompisens 50-årsfirande i Alafors. Ett tält hade rasat tre gånger, innan de hade stagat upp det med sopkvastskaft och gå-stavar. Så nu höll det! Vi var ett tappert gäng som satt ute länge och väl i den soliga men kyliga kvällen, åt, pratade och drack vin.

Man skulle tro att jag skulle ha ont i håret i morse, när jag skulle ha hästtjänst Men jag mådde bra. Drömde visserligen att jag jobbade. Störigt, med tanke på att jag knappast får någon övertidsersättning för det...

Som en följd av gårdagens blåst, fick jag börja min hästtjänst med att leta upp de bortblåsta trädgårdskorgarna som vi brukar servera deras hö i. Hittade en spann i hagen. Och den ena korgen nere i bäcken. Det krävdes viss akrobatik för att kunna nå den torrskodd, men det gick.

Vi red ett pass i ridhuset idag, där jag tränade mycket enhandsfattning eller att rida utan att hålla i tygeln. Känns väldigt bra faktiskt. Känns som att jag rider bättre då. Fick bra fart på pållan idag! Det var skönt med ett bra ridhuspass, för förra gången var hon jätte-seg och sturig. Kan det vara att jag tränat horsemanship 2 ggr denna veckan, som gjort henne lydigare? Hon fäller fortfarande jättemycket, så det är knappast så att fälle-tröttheten kunnat ge med sig än. Eller?

Hos grannen finns nu ett väldigt sött och väldigt långbent föl. Så sött! Pållarna blev lite spralliga när vi passerade dem idag.

Så avrundade vi dagens hästträning med att lasta Mökkvi på släpet, maken körde iväg med honom ner mot vår postlåda, där han lastade av honom lugnt och stilla, och lät honom beta grönt gräs en stund som belöning. Känns bra. För ett år sedan kunde vi inte få på honom på släpet alls!

Saga gnäggade oroligt när maken körde iväg med Mökkvi, och när de kom tillbaka gnäggade hon välkomnande och galopperade omkring för att hitta bästa platsen att se honom ordentligt. Som om han hade varit borta i eoner istället för 10 minuter! Hon är så kär i Mökkvi!

Fågelskådning...eller?

Vad är det, där uppe i trädet?

Det satt något stort högt uppe i ett träd, såg maken när han kom hem igår. En uggla? Eller vad var det för en stor fågel? Fast – det var ju stolliga Ronja-katten! Hon tog sig ner helt själv. Det är vi tacksamma för.

På dagens uteritt fick vi syn på en älg som låg och slappade i grannens gamla fölhage. Pållarna stannade och ville inte riktigt gå. De glodde på älgen, som blev lite orolig av vår ankomst, reste sig och glodde tillbaka. Så började den springa iväg men stannade och glodde igen några gånger. Vi fick fram våra pållar, men vi var två ekipage som höll noga koll på älgen. Den var ändå relativt nära och verkade inte rädd – den skulle snabbt kunna springa fram till oss om den blev ilsk.

Vi passerade den på kanske 40 meters håll, och red vidare sjungande, för att alla vilda djur skulle höra oss och hålla sig undan. Det hjälpte föga. Vi mötte älgen igen på slutet av rundan. Stående uppe på en klippa som vi skulle vara tvungna att passera intill. Men den sprang när vi närmade oss. Skönt.

Vi avrundade med en fin galopp uppför en backe. När Saga kommit igång efter några jättesprång, är hennes galopp helt underbar!

Harmoni

Killarna slappar i hagen.

Åkerfräken. Den ska bort! (Inte bra för pållarna sägs det)

Stilton & Mozzy. Stilton står lite längre bort än Mozz – egentligen är han mycket större än hon, men det syns inte här.

Liten söt flicka som kanske blir vår...

Idag red vi klätterrundan, men tog en ny omväg maken hittat, en lång, smal stig genom en ung, tät björkskog. Lite trång men väldigt vacker. Har aldrig sett så mycket björk! Och avrundade med att hitta en väg från en ridväg till en annan, som vi anat finns men inte hittat tidigare. Den stigen var dock inte så upptrampad, eller i vart fall inte nyttjad i ryttarhöjd, för vi knäckte en hel del döda trägrenar på vår färd. Mycket bös föll ned i nacke och innanför kläderna. Trots säkerhetsvästar. Inte helt bekvämt...

Våra duktiga pållar tar sig fram överallt, över stock och sten i branta backar. De är bara lite motvilliga när det blir lerigt och tjompigt, men det kan jag förstå. Men fram gick de!

Maken lasttränade Mökkvi med bravur medan jag diskade Sagas hovar, så fick pållarna äta vår-gräs och slappa i solen medan vi åt en sen lunch vid grillen bestående av grillad karré och bakpotatis. Jag avrundade med en promenad upp på fikakullen, och se – jag fick sällskap av tre kattflickor, medan Stilton sällskapade maken nere vid huset. Det är så mysigt när katterna väljer att göra en sällskap på färden.

Vi har nu fått lite bilder på alpackor som är till salu. Några priser saknas på 1-åringarna, eftersom de ska klippas för första gången nu i dagarna, och ullkvaliteten vid analys avgör priset. Men det ser ut som att vi kan vara alpacka-ägare till hösten!

Otyglade pållar och en vit fasan

Hopp – utan tyglar!

Vitsippa!

Myrorna i full gång – och min stollige make stoppar frivilligt in fingret ibland dem så de får gå på hans händer! Tokstollen! Jag hatar att få dem på mig – de bara biter mig och myrsyrar mig de otäckingarna.

Maken sätter sig ner för en vilopaus.

Det är vår!

Det var mulet och blåsigt och jag kände mig frusen och inte alls på humör för ett ridpass. Men tog mig ut och byggde upp ett litet hinder med leca-block och la ut lite stängselstolpar som cavalettibommar, och se, när Saga var i ordninggjord och jag tog ut henne, sken solen! Jag arbetade henne lite från marken först så hon skulle bli lydig, sedan klev jag upp och knöt tyglarna så de låg kvar på halsen, även om jag inte höll i dem.

Så red jag. Ett vanligt problem bland ryttare är tydligen att de delvis håller balansen i tyglarna. Därför är sådana här övningar bra. Och att lära sig rida med bara sätet och skänklarna. När maken kom tillbaka från sin promenad gjorde han samma övning. Och se – det visar sig att vi inte alls håller balansen i tyglarna – och det är ju superbra!

Däremot var det lite klurigt att styra exakt som man ville. Men jag fick Saga att gå över hindret och trava över bommarna, även om hon inte alltid ville lyda min skänkel. Men jag kan ha varit otydlig också – så tygellös ridning kräver att man har lite koll på hur man sitter. Skoj var det i alla fall. Jag avrundade med en liten uteritt. Utan Mökkvi vill ju inte Saga gå hemifrån, men jag fick iväg henne och fick till en riktigt fin och energisk tölt igen! Hon har varit ovanligt sturig på sistone. Seg. Kanske för att hon tokfäller just nu? Kanske för att hon helt enkelt är sturig. Men ibland är hon jättebra! Det är mera dagsformen som avgör nu.

Efter ridandet gick vi en runda runt hemmanet för att se hur långt våren kommit. Så när vi gick uppför fikakullen, flaxade plötsligt en stor ljus fågel upp framför oss, med sitt för fasaner typiska SKRÄK (flaff, flaff med vingarna), snart följd av en normalfärgad fasan som också skräkade och flaffade. Igår när vi skulle rida i ridhuset träffade vi grannen som berättade att han sett en albino-fasan nere på deras åkrar, så det var nog den vi såg idag!