Ardennerridning!

Carovill. Stor. Söt. Stark.

Maken och Amiralen

Liten näpen!

Ibland gör vi jobbiga saker på vår fritid. Som att stängsla.

Arbetskamraten hade föreslagit en turridning på Ardenner-hästar, och det blev ju maken & jag nyfikna på, så på söndagen hämtade vi upp arbetskamraten L i Kungälv och körde bort mot ett ställe i Svartedalen. 


Vi borstade de tokstora pållarna och jag kratsade även hovarna. men i en hov satt joxet så hårt att jag inte lyckades bända loss det, eftersom pållen vilade sin tunga, tunga hov i min hand utan att hjälpa till alls med att hålla den uppe. Så stalltjejen fick göra det ;-). Jag förstår de hovslagare som inte vill jobba med stora tunga arbetshästar...


En mycket glad och trevlig tjej red ut med oss upp och ned på branta leriga stigar upp i skogen. Jösses vad tungt hästarna går! Nu var de ju mycket "turrridningshästar" som har ovanor för sig som att försöka stanna och beta, gnubba sig mot en och i stort ta sig friheter, men de var stabila och trygga och aldrig elaka. Men vi hade fullt sjå! Min häst lyckades jag avhålla från att beta under själva ridningen, men när jag avklarat min första galopp på det stora djuret (jösses vad jag for upp och ned i sadeln!) väntade jag med arbetskamraten på en äng, medan maken fick hjälp att få sin häst i galopp. Och det gick bra! Trodde faktiskt hästarna skulle vara hetare. När vi väntade på ängen – DÅ ryckte pålle ner huvudet för att äta. Och jag hade inte mycket att sätta emot... 800 kg häst!


Efter turen fick vi god fika! Det var kul att prova, men jag känner att jag föredrar de små nätta, hälften så tunga, femväxlade islandshästarna! Och så inser jag att min pålla är rätt väluppfostrad ändå.


I kvällningen stängslade vi i stort sett färdigt utsidan av hagen denna sidan bäcken. Då får man sträcka stängslet med bilen, lagom hårt för att det ska bli sträckt och lagom löst så att man inte råkar dra med sig någon hörnstolpe,,, Men det blev bra till slut!