Nervositet!

Sagis i väntan på att Mökkvi ska lastas.

Så mycket funderingar! Ska vi lyckas lasta båda hästarna? Blir det svårt att köra släpet med 800 kg last! Kommer vi göra bort oss? Kommer de tycka våra hästar är löjliga?

Sådana frågeställningar florerar i ens kola, när man ska åka på ridkurs på ridskolan – med sina egna hästar!

För mig, som också After Workat duktigt på jobbet på torsdagskvällen och lallat hem från bussen i månens sken vid 2- snåret på natten, fanns också frågeställningen – kommer den påfallande huvudvärken ge sig innan det är dags att åka?

Vi hade båda tagit ledigt denna fredag, rengjort sadlar och träns i veckan och maken hade smort dem, och våra ryktgrejor och lådor var tvättade, så nu var det bara att packa dem tillsammans med allt hö hästarna skulle behöva under det kommande dygnet, och kläder, lakan och maten jag lovat att jaga till fredagskvällen! Volvon blev knôkafull! Ca kl 14 var det dags att börja. Borsta hästarna, lasta dem båda (vilket vi aldrig gjort förut) och köra de 45 minutrarna till ridskolan, för att sedan ha lektion 17.30!

Min bakis-huvudvärk lade sig till precis kl 14.00! Och lastningen gick utan större problem! Maken, min hjälte, körde ekipaget så vi var framme ca 15.30. Då mötte våra ridkolelärare upp, visade var vi kunde ha hästarna, bjöd på fika och sedan visade ridskole-L oss var vi skulle bo. Vi installerade oss, inköpte bortglömd grädde till kvällens måltid, och sedan körde vi till ridskolan för att sadla våra hästar.

Vi var 7 deltagare, alla ur vår "vanliga" ridgrupp, men red i små grupper om 2-3 pers, så alla de andra hade redan ridit när det var min och makens tur. Därmed kunde de alla vara publik .... Ridskoleläraren ville mest se vad våra hästar kunde, och jag fick många bra tips på Saga, och vi fick prova att rida på rampen! Det är en lång träramp längs ridhusets ena sida. Fördelen med att rida på den är att man tydligt hör takten, så man kan höra om man töltar, travar, passar etc.

Man rider in på trärampen utifrån ridhusets ena gavel och ut genom den andra. Saga var nipprig av den nya miljön och blev än nipprigare när hennes älskade Mökkvi försvann ut ur ridhuset och hon inte fick följa med! Så snart han var tillbaka, lugnade hon sig lite. Men hon var spänd och inte så lyhörd. Men det gick rätt bra ändå. Jag som trodde hon skulle sega och stura – jag hade fullt sjå att hålla in henne så hon inte rusade iväg!

Efter lektionen "nattade" vi pållarna ock åkte iväg till stugan där vi skulle bo. Jag lagade lax med parmesantäcke, men eftersom laxfileérna inte hunnit tina ordentligt, tog det evinnerlig tid innan maten var färdig! Men det gjorde inget, vi käkade salta pinnar, drack vin och umgicks medan vi väntade. När vi satt och åt kompletterades sällskapet av vårt värdpar och en ridgrupp-tjej till. Så trevligt! Och de andra sa att jag och Saga passade så bra ihop! Kul att höra!