skip to main |
skip to sidebar
Barnen ryktar Saga
Fastän vi åkt lite tidigare från jobbet, var svågern med två av sina tre barn redan framme hos oss, och tittade på djuren. De små hjälpte mig rykta Saga när vi skulle se om djuren, sedan gick vi in och åt köttfärs med spaghetti. Alltid populärt bland barnen! Så avrundade vi kvällen i "salongen" med en liten whiskypinne. Bara mot vår envisa hosta förstås! Vad annars!
Bastardsvärmare.
Stilton.
Så jag åkte iväg efter min lunch. Jagade Bankomat och fann en i Lilla Edet. Varför har de inte Bankomat-skyltar vid vägarna? Massa små hålor längs vägen, som verkar sakna Bankomat.
När jag hämtat fodret och skulle på Shopping Spree i Trollhättan (Granngården) blandade jag ihop köpcentret på andra sidan bron med Centrum. Så jag kom ju fel och irrade runt i de tusen rondeller som finns i Trollhättan. Varje gång vi åker dit, finns där en ny rondell! Några är riktiga, några är gigantiska, några så små att man knappt märker dem, och några tillfälliga i och med arbetena på 45an. Däremellan finns ett otal trafikljus. Till slut kom jag rätt, och köpte hästprylar och bunkrade mat på ett gigantiskt ICA Maxi. Viss trötthet infann sig...
På aftonen höll maken lektion med mig på Mökkvi i vår paddock. Det gick bra! Medan vi höll på kom en kille och presenterade sig som arvinge till en bortgången granne. Han berättade att de höll på att göra i ordning farbroderns tomter och ställde frågor om våra tomtgränser och om våra "knepiga djur". Men han verkade trevlig och gullade lite både med Mökkvi och katterna.
Saga i sin "burka".
Misk'i är nyfiken på syrran.
Fluffiga Molnet.
Glad syster yster!
När jag sedan gick ur släpet för att sätta upp bommen bakom henne, blev hon orolig och backade ut, och lyckades rycka sönder grimskaftet, så hon stod där lös på gårdsplan. Fast det är ju bra att grimskaftet gick sönder, så hon inte fick panik.
Bara att prova igen. Då blev hon besvärligare med att gå på rampen. Jag hörde klappret av Mökkvis hovar på håll och insåg att jag absolut inte skulle lyckas om Mökkvi kom under lastträningen, så jag blev mer bestämd och fick på henne! Överröste med godis och beröm och backade ut henne på MITT kommande, så gick jag med henne till gräsmattan så hon fick mumsa lite grönt till Mökkvi kom.
Jag brukar vara sparsam med täckesanvändning, men åker man till tropikerna får man ofta rekommendationen att ha långbyxor och långärmat för att skydda sig mot diverse bitande kryp. Så idag fick Saga ha sin "tropikkostym" så hon ska skyddas mot äckliga bromsar, blinningar och hästflugor.På kvällen kom syster igen och fick se på när vi samlade och bodyscorade alla alpackorna, innan vi åt kvällsmat och avrundade med kaffe ute på uteplatsen – sval och härlig kl 22.30!
Igår var det min födelsedag. Och maken och jag låg hemma sjukskrivna och var trötta, hängiga och hostiga. Inte så trivsamt. Jag gjorde inte många knop.Och eftersom vi varit krassliga, hade vi inte mycket födelsedagsfirarmat hemma och inte heller mycket ork att tillreda sådan. Men käre maken lyckades i alla fall samla kraft att åka och köpa lite vardagsmat och – varsin bakelse till kaffet! Och i posten hade det kommit små paket från föräldrarna och min systers familj. Så lite mys blev det mellan snorandet och hostandet. 46 år. Närmare 50 än 40. Men jag har inte så ont av att bli äldre – alternativet är ju tristare och man är inte äldre än man gör sig. Så jag vantrivs inte med att bli 46!
Vantrivs gör jag med värmeböljan som plågar oss nu. Uppåt 30 grader, kvalmigt och otäckt. På fredagen satt jag och surade i soffan. För pigg för att sova. Då tänkte jag att eftersom jag ändå var för varm, svettig och äcklig där jag satt overksam och uttråkad i soffan, och inte kunde gå ut för där blir man uppäten av blinningar, bromsar och episkt stora hästflugor, så kunde jag lika gärna vara varm, svettig och äcklig och ägna mig åt tråkig städning inomhus istället. Så nu är hela huset städat och fint! Och på kvällen blev det äntligen lite svalt ute.
Jag hatar verkligen sommarvärme! Den är som ett fängelse man inte kan ta sig ur. Och det finns ingen klädsel som passar. Inte om man toksvettas så man nästan mår illa fastän man är helt passiv, nästan utan kläder, i svalaste rummet. Och djuren orkar inget och plågas av påstridiga kryp. Så uppenbart osunt väder! Hat!
Man får droga sig, så man orkar...
Maken var också dålig, och vi var två ynklingar som hängde framför TVn och sov om vartannat. Denna kväll var det ju ridkurs. Och med våra förkylningar borde vi ju inte rida alls! Men man måste ju vara ett visst antal för att det ska löna sig för instruktören att komma ända hit från Uddevalla. Och man vill ju inte ställa till så kursen inte blir av för alla de andra. Och inte hade jag hunnit få tag på någon hovslagare...
Skam den som ger sig. Kl 17.00 gick vi ut, preppade med TREO, Berocca och Esberitox ,och därmed någorlunda pigga, och lastade utrustning och hästar. Vår lastträning har gett resultat – Mökkvi krånglade bara lite och Saga gick rätt på! Utan linor! Saga fick ha sin boot, sin"gymnastiksko" på, istället för sin tappsko. Och det gick riktigt bra! Sist jag använde en sådan blev hon lite snubblig, men jag kanske lyckades få på den bättre denna gång.
Så vår lektion gick riktigt bra, och vi fick båda beröm! Men i slutet tappade jag orken och instruktören märkte det, så vi avrundade när jag gjort en sista kraftansträngning och fått det rätt en gång till. Hon hade fått veta att vi var krassliga och hettan tar ju på både folk och fä, så det var väl läge att ta det lite lugnt. Och lektionen var ju ändå slut då.
Lastningen hem stötte på lite motstånd, men bara lite. På 5 minuter var hästarna lastade och vi körde hem och släppte dem på goa, gröna hagen, så de ska koppla ihop släp-åk med trevligheter. Lite djurskötsel senare sjönk vi ned helt utmattade i soffan framför Midsomer Murders. Man märker att man inget orkar när man är krasslig. Men vi klarade vår ridkurs! Men det var nog bara för att vi sovit och vilat hela dagen! När vi nu "sänkte garden" framför TVn, överrumplades vi åter av matthet.
Coldplay, Azaleadalen.
Coldplay, Azaleadalen.
Coldplay, Azaleadalen.
För biljetterna kan ej återlösas eller säljas vidare. Så då fick vi ju gå! Jag ville hinna till The Ark kl 17.00 och var vid Slottskogen ca 17.15. Men där är ju oändliga, långa, vindlande gångar som var dåligt uppmärkta, så jag råkade nog ta en omväg till själva festivalområdet, och hann bara se den sista kvarten med The Ark. Ola Salo i guld-dräkt med enorm fjäderkrage! Glammigt värre! Och bra! Maken dök upp medan jag var där.
I pausen köpte vi oss lite dyr thai-mat och satte oss på gräset för att på lite avstånd lyssna på Glasvegas. Vi såg rätt bra från vår gräsplätt, i alla fall på de stora monitorerna. Jag har haft lite dålig koll på Glasvegas, men de har lite U2, Simple Minds, The Mission-stuk, så man kanske får köpa sig en CD. Under tiden njöt vi tok-goda och tok-dyra latte.
Och livet var rätt OK! För solen började gå ner, skuggorna svalka och vi var preppade med allehanda mediciner. Vid 21.30 kom huvudnumret – Coldplay – och det blev fullt framför scen. De var ju bra. Riktigt bra. Fast det lyfte inte riktigt förrän till extranumren. Kanske för att jag var lite avslagen av min förkylning i vardande. Tyvärr kunde jag inte sjunga med i allsången, eftersom rösten inte höll. Och jag kunde inte hoppa och dansa och vara hängivet fan, för jag var för trött. Och ändå, när konserten var slut var jag väldigt hes.
Men arrangemanget var bra. Banden höll sina tider, inga långa köer till biljett/armbandsbytet, till entrén, till Bajamajorna. Lite lång kö till maten, men ändå OK. Såg ingen som var för full och det var i stort sett ordning och reda. Men så var där många poliser och vakter. Tror jag börjar bli gammal, när jag nu uppskattar sådant....
Kom hem nöjda, glada, men otroligt trötta och halsontiga. Det blev en snabb djurtillsyn innan vi gick och la oss...
Barnen ryktar Saga
