Denna bilden togs på nougatflickan igår. En till synes pigg och frisk liten alpacka.
Jag vid ingången till vår stubbe.
Vår uteplats.
Man kan bo i svampen också. Med bäddar i hatten...
God mat i Norrqvarn.
Abborre....
...och en smarrig harsyrasorbet.
En promenad längs Göta Kanal...
...i vackert kvällsljus.
En blåklocka växte mellan stenblocken vid slussen.
Ett träd som varit med om lite.
Ännu en sluss.
Vid huvudhuset fanns en liten park med en mini-Göta Kanal, med modeller av befintliga slussar, hus och...
...broar
I ingångsstubben fanns även toaletterna.
När jag gick ut för att fodra djuren på morgonen märkte jag att Kachita klagade högljutt, Imilla låg en bit ifrån henne och alla de andra alpackorna var på väg ut i hagen. Och jag anade genast att något var fel! Och snart såg jag henne, en alldeles för stilla liten nougatflicka! Rusade in i hagen för att se om jag kunde rädda henne, men hon låg där redan död och stel. Vår kära, fina nougatflicka, vårt första suristo med sin fina färg! Det fick ju inte ske! Men hade skett och vi och Kachita sörjde. Fick tag på veterinär för att får remiss för en obduktion i Skara, men eftersom de numera bara tar emot döda djur när de har öppet, var vi tvungna att bevara det lilla fölet till måndagen, helst i en frys.
Vi åt snabb frukost med våra gäster och tog ett hastigt farväl för att åka och snabbköpa en billig frys, men ingen lämplig fanns att hitta, så vi åkte hem i oförrättat ärende och rensade ut kylen istället. Och där fick vi stoppa in vårt lilla föl, väl inpackad i påsar. Lite bisarrt, men det fanns inget annat att göra.
Jag hade ju redan bokat rum på en överraskningsdestination för maken, och det hade inte funnits många andra datum kvar att boka då, så vi åkte på semestertur som planerat ändå, fast några timmar senare än tänkt. Med tunga hjärtan.
Men turen var nog precis vad vi behövde. Tid att tänka på färden och tid att distraheras när vi var framme. Jag körde och vi kom så småningom till Lyrestad, där vi körde lite fel, innan vi kom på rätt väg och jag så småningom svängde runt en kulle med mystiska stora svampar och stubbar....
Jag visste att vi skulle bo där, men det visste inte maken, så när receptionisten sa att hon skulle visa oss "vår stubbe" såg han genast brydd ut. Snart nog stod vi utanför vår stubbe och undersökte alla dess vrår. Den var lite trång men man kunde se att de jobbat mycket med den, även om jag inte riktigt fick den där hobbit-känslan jag väntat mig.
Vi åt gott på restaurangen där i Norrqvarn, där båtarna som åker på Göta Kanal kan duscha, sköta båten, äta och bo om de vill.
Efter maten gick vi en promenad i den vackra kvällsolen längs kanalen, och förundrades över allt arbete som lagts ned för att gräva ut kanalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar