Mamma och storasyster hälsar på nykomlingen.
På ostadiga ben.
Är man nyfödd behöver man en liten vilopaus.
Tamya med en klöver i munnen.
Tupaq är inte längre minst i hagen!
"Får du komma och leka med mig?"
Där satt jag och pysslade med mitt på förmiddagen, tittade ut och såg hur alla alpackorna nosade på något på marken. Kachitas föl hade äntligen kommit! Ett litet huacaya-sto, mellanbrun med en vit strumpa och vit stor stjärna i ansiktet. Hur söt som helst! Hon måste precis ha fötts, för hon hade inte kommit upp på benen än, men jobbade hårt på den biten. Det är inte så lätt när kärvänliga alpackor vill komma och lukta på en var gång man försöker resa sig! Efterbörden kom som den skulle när fölet redan var på benen, men jag märkte att hon inte fick dia! Mamma Kachita var väldigt mån om sin unge, men hos fick inte komma till att dia. Så snart nog samlade jag dem i sina fållor, och Kachita fick en spruta oxytocin och fjuppen lite nytinad, kroppsvarm råmjölk av ko. Det dröjde inte länge innan fölet fick komma till att dia, men det dröjde nog lite längre innan mjölken kom. Så jag flaskmatade fölet lite till, men snart var hon helt ointresserad. Jag masserade Kachitas juver med en handduk doppad i varmt vatten och på kvällen lyckades jag mjölka henne! Och först då kändes det som att allt var som det skulle. Särskilt när lilla bus började springa lite med Tupaq, även om hon inte orkar hålla på så länge åt gången. Ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar