Djurliv

Grannens fina pålla har fått ett litet föl. En helt bedårande liten pojke.
Och jag tror att Saga vill adoptera honom.

 Maken och Mökkvi på språngmarch!

 Saga får komma till det frodiga betet! Tjohoo!

 Kakan.

 Saga var ganska duktig på vårt ridpass i grannens fina paddock.

 Man måste ta paus för lite kattkel ibland.

 Bus i alpackahagen.

Mökkvi smilar.
 

På söndagen skulle vi på ridträning 10 minuter härifrån. Efter att Saga började sparka och hispa i transporten är jag alltid orolig att hon skall börja igen. Och eftersom jag ramlat av tre gånger nära varandra, och blivit tämligen mörbultad två av dem, så är jag faktiskt lite rädd för ridningen också.  

Första avramlingen blev hon skrämd, andra halkade hon. Det är normalt. Men varför jag ramlade av den tredje gången vet jag inte, det bara hände. Och kanske just därför är jag nu ännu mera rädd, och ängslas för minsta lilla orolighet hos Saga. Hon har varit lite nipprig igen på sistone. Törhända gör jag henne nipprig. Eller så brunstar hon. 

Så inför söndagens träning var jag rejält nervös. Vi provade vårt nya trick och lastade Saga till vänster i släpet, istället för till höger som vi brukar. (Den tyngsta hästen skall helst lastas till höger, men sådan enorm viktskillnad är det nog inte på Saga och Mökkvi. 50 kg kanske.)

Saga var lugn i tarnsporten både dit och hem, och själva träningen gick också bra! Så jag var glad och nöjd när vi åkte hem!

Det gäller att "conquer your fears". Ännu viktigare eftersom vi nästa helg ska på kurs på Lysegården!