söndag, maj 26, 2013

Ingen mera Miski.


Fredags kväll. Miski går självmant och äter hö och matte blir så lycklig!
Miski provade också på betet när hon blev störd av Tamya.
Kakan & Kolan håller utkik efter Zolly.

En pratstund hos grannen när man trodde allt skulle gå bra.
Vår käraste lilla Miski. Som vi miste lördagen den 25 maj.

I torsdags eftermiddags började Miski bli slö och dra sig undan de andra. Hon slutade äta och dricka, bara låg, och frös alldeles väldigt vid 4-snåret på morgonen. Temperaturen var 35 grader! Så på fredagsmorgonen ringde jag veterinären, som kom vid lunchtid. Då var det väldigt tyst på ena sidan magen. Miski fick värmande dropp, kramplösande och smärtstillande, och under eftermiddagen blev hon bättre och bättre. Hela tiden låg hon under hästäcken vi vikt flera gånger så hon skulle hålla värmen.

Framåt kvällen reste hon sig självmant och både åt och betade lite, och hade fått upp kroppsvärmen till 37,1. När jag skulle ge henne vätskeersättning försökte hon komma undan – ett bra tecken på att hon frisknat till! Allt verkade gå åt rätt håll!

På lördagsmorgonen när jag tittade ut låg hon med de andra ute i solen och jag tänkte att allt var bra igen. Men när vi tempade henne var hon nere på 34 grader och ville inte alls röra sig!

Veterinären kom och noterade att vi nog inte skulle kunna rädda henne. Då var hon nere i 33.8 i temp och våmmen helt tyst. Vi försökte med massa filtar och värmeflaskor, men två timmar senare såg hon sämre ut. Jag ringde veterinären igen för att komma och ta bort Miski, men Miski dog själv strax efter det samtalet.

Vi tog avsked av henne därinne i boxen. Det kändes så overkligt och så otroligt sorgligt! Sedan åkte vi till Skara och lämnade kroppen där för obduktion, så vi får veta vad det var. Det gav oss något att göra, men det var ingen musik i bilen, bara vi två så tysta som aldrig förr, och vår kära lilla Miski på ett hästtäcke i bakluckan.

Den preliminära teorin är att hon hade någon slags gaskolik på fredagen som symtom på något som redan pågick. Vi får se vad de kommer fram till i obduktionen.

Miski HAR varit slö tidvis innan under någon månad, men bara någon till några timmar i taget. Just som man tänkt att nåt nog är fel har hon piggnat till och varit som vanligt igen!

Idag har vi pysslat på gården och sysselsatt oss, men hela tiden med sorg i hjärtat. Vi saknar vår Miski så. Vår fina lilla bruna alpacka som var så otroligt snäll! 

1 kommentar:

illika sa...

Å, jag beklagar så oerhört! Det gör så ont när ens älskade går bort, vilken art de än är, särskilt när man inte vet varför, så jag är glad att ni vet varför nu, och att det inte gick att rädda henne. Hon kommer vara saknad!