Alpackautställning!

Suris!

Surivisning.

Österlen Alpacka vann många priser!

Sir Lancelot, vår lilla Kachitas pappa, blev Supreme Champion för andra året i rad!

Mat! Inte så långt från "Köttkulla". Man undrar ju var det namnet kommit ifrån...

Vi fick gå upp redan kl 07.00! Hästarna skulle matas och vi få vårt kaffe innan vi, ca 08.15, åkte iväg mot Tenhult sydöst om Jönköping, för att se på alpackautställning på Tenhult Naturbruksgymnasiums ridhus i Riddersberg. Bara att hitta dit var klurigt – eftersom adressen Tenhult Naturbruksgymnasium leder till en helt annan plats och byggnad – man måste vara noga med tillägget Riddersberg.

Väl där hittade vi snart vänner och bekanta! Vår "hovleverantör" av alpackor – Österlen Alpacka – var förstås där och ställde ut 25 alpackor! Med sig hade de "assistenter", folk vi träffat på kurserna på Österlen, som bor i närheten och intresserar sig för alpackor men av olika skäl inte kan ha egna hemma hos sig. Med så mycket djur, behövde de sina assistenter, för att kunna visa upp flera av sina djur i samma klass. Det var kul att träffa dem och andra alpackakompisar!

En enda domare, en brittisk kvinna, bedömde alla de 130 djuren på utställningen! Och hon verkade lika noggrann med alla! Måste varit jättejobbigt! En konferencier pratade lite allmänt om alpackor i pauserna, och nämnde att trots att det var 130 djur i ridhuset, var det ju tämligen tyst! Och det blir förstås så med alpackor som bara hummar lite lågt när de är oroliga! Eller är tysta. Trevliga djur!

Själva var vi lite tunt klädda för den lömska, råa ridhuskylan, och värmde oss ibland i fiket, där det matigaste som serverades var varm korv med bröd, samt kakor & bullar. Men som lunch dög det! Om man tog en eftermiddagsfika också, för att värma upp sig och fylla på energiförrådet.

Österlen Alpacka kammade hem massor av fina priser, och bl a blev Sir Lancelot, Kachitas pappa och pappan till Paruchas kommande föl, Supreme Champion! Men så är han ju fin, också! Kul att höra var när domaren förklarade varför en alpacka vann över en annan – kanske var lystern eller tätheten i ullen bättre på den ena än den andra – men alla var väldigt fina.

Lyckliga över Österlen Alpackas framgång (för vilken tur vi har som råkade vända oss till några så duktiga, seriösa och dessutom trevliga uppfödare) satte vi oss i bilen, och tinade sakta upp på hemvägen. Vi var väl hemma ca 21.30. En lång dag.