Skara t o r i studiesyfte.

Sollebrunn heter SolleBRUNN av en anledning! :-)

Mysigt fik i Sollebrunn!

Vi var några i bussen som blev lite nervösa när guiden bad busschauffören stanna på spåret. "Här går inga tåg nu", sa han. Och vi såg ju faktiskt inga.

Skara Domskyrka.

Fönsterdetalj.

Kolla krokodilerna i nederkant. Gör de ... fler krokodiler?

I mittskeppet.

Soopska gravpalatset från 1637.

I en trädgården på ett B&B vi besökte.

Värden på B&B:t hade gjort denna fina intarsia-tavla.

Alla djuren tittade åt samma håll. Då vet man att det är något oknytt på ängarna. Eller som här – en dovhjort.

Tjo!

Under våren har jag deltagit i en kurs för att utveckla turismen i kommunen. Den riktade sig främst till folk som vill starta Bed & Breakfast, eftersom det är ont om boende för turister i kommunen. Jag har mest deltagit för att jag funderar på att starta en besöksverksamhet kring alpackorna. Men då behöver ju mina besökare boende!

Vi har fått möta andra B&B-ägare, träffat kommunfolk med bra info om tillstånd etc, fått lära oss att räkna på lönsamhet etc. Och så har vi haft himla trevligt och nätverkat!

Samtidigt pågår en utbyggnad av pilgrimsleden. Den har varit färdig från Lödöse till Skara innan, men nu är den klar från Gamlestan i Göteborg upp till Lödöse, och passerar bara några km härifrån! Så småningom är nog tanken att man ska kunna pilgrimsvandra ända från Nidaros (Trondheim) i Norge till Santiago de Compostela i Spanien, dit det ju är populärt att vandra nu! Därför är det än mera angeläget att dessa pilgrimer kan ha någonstans att bo. Och vem vet – kanske vill de ta en paus och hälsa på alpackor på vägen?

Därför ordnade Studieförbundet Vuxenskolan en aktivitet då vi fick åka buss längs pilgremsleden (den går förstås oftast en bit från bilvägarna, men vi vet ungefär hur den går), och vi kikade på lite sevärdheter på vägen. Vår kunnige guide hade en anekdot om varje lokalt ortsnamn och varje kurva, hus och backe. Vi körde till Ersta kyrka, Gräfsnäs Slottsruin & Park, och fikade i Sollebrunn innan vi åkte till Skara. Där träffade vi en kommundam som varit inblandad i pilgrimsleden-arbetet runt Skara. 

Efter lunch fick vi besöka ett fint vandrarhem ute på vischan, blev bjudna på fika med hemgjorda kokostoppar och fick veta hur de hade gjort, fick en massa tips och idéer. Det var himla mysigt där, och visar att det kan funka att ha verksamhet ute på landet också!

Sedan åkte vi ganska så raka vägen hem. Tyvärr blev det mycket sightseeing från bussfönstret och inte så mycket att faktiskt gå in på sevärdheterna, men man kanske gör en egen tur dit en dag! Fast själv vandrar jag ju nog inte...

Alpackabus!

 Tupaq tycker det är en bra idé att kliva över mamma.

 Puss, puss.

 Taruka är nyfiken på kameran.

 Kolan på bushumör!

 Qhichincha jagar Tupaq.

 Man kan busa med sin dotter Kakan också!

 Taruka funderar på vad för bus som ska hittas på härnäst.

 Stolta packor!

Tjejerna samlas i baren!

Tupaq!

"Conquer your fears"

Mökkvi redo för lektion.

Saga står och kikar på stilige Strekkur i boxen bredvid.

Uppvärmning.

Och lektion.

Lunch.

Bus!

Vår lille fjuppis. Tupaq ska han heta. Efter Inka-hövdingarna. Inte efter någon trist rappare.

Saga har gjort sig väl förtjänt av en massa grönt gräs!

Systrar i solen.

Zolly i solnedgång.

På förmiddagen hade vi sits- och balansträning på kursen. Min sits är ganska ok, men det är märkligt att jag har så svårt att hålla armarna rätt, och händerna stilla. Men jag fick bra tips.

Lunch åt vi på Lysegårdens golfklubb, innan det var dags för eftermiddagspasset med ridning på rampen. Och ovalbanan.... Jag vet ju i huvudet att ovalbanan gått bra alla tidigare gånger och att jag inte behöver vara så rädd. Men min kropp minns att jag ramlade av och slog mig sist jag red i pass utomhus. 

Vår första vända, med Mökkvi som "draghjälp" blev således lite läskig. Jag berättade för ridläraren varför, och sedan fick jag rida banan ensam. Och jag märkte att det gick bra. Jag kunde hålla Saga precis i den fart jag ville, och vågade öka. För man får inte fega ur! Man måste trotsa sina rädslor. Och det gick bra! Efter några varv övade vi lite till på rampen. Och sedan var det slut på ridkursen!

Varje år planerar vi så länge i förväg, och pusslar med datum, och så plötsligt är det dags för den efterlängtade kursen, och då går allt så fort!

Lite nervös, fortsatt, var jag för färden hem. Sist vi körde från Lysegården, sparkade ju Saga upp små sår vid hoven igen. Men denna gång, hela hemvägen, även när vi var stillastående vid rödljus, så stod hon helt lugnt! Tricket är helt uppenbart att lasta henne till vänster i transporten!

Så väl hemma hade jag övervunnit två "fears", och kunde nöjd med mig själv gå och beundra vår lilla fjuppis, numera namnad Tupaq (arbetsnamn var "Fall Out Boy" eftersom pappan heter Atomic, men skämtet är väldigt smalt och förstås kanske endast av en av makens kompisar...).

En seriös träningsvärk gjorde dagens mockning till ett oerhört tungt jobb, och jag sov hur gott som helst när jag slutligen "fick" gå och lägga mig!

En ny alpacka – innan ridkursen!

En liten nyfödd!

På benen.

En kille med stolt hållning.

En timma gammal. Tjo!

Bilen tok-packad inför ridkursen.

"Fjuppisen" fick täcke på innan vi åkte. Då blev alla kompisarna nyfikna.

Lille fjuppisen.

Jag och Saga. I pass. På rampen.

Maken var uppe vid 6-snåret, men såg ingen nyfödd alpacka. Parucha har varit så rund så länge att hon MÅSTE få fölet snart! Och det fick hon! Vid 8-snåret gick maken ut igen och såg hur alla alpackorna samlats runt något på marken – en nyfödd alpacka!

Han var nog bara 10 minuter gammal när vi hittade honom. Vi åt vår frukost på verandan i väntan på efterbörden.... (man får inte vara känslig om man är alpackabonde). Den kom som den skulle, fölet var uppe på benen när han skulle, och lyckades slutligen hitta rätt till "mjölkbaren" och maken hörde honom smacka ljudligt. Allt hade gått bra! Då kändes det OK att några timmar senare åka till vår stundande ridkurs med våra ridgruppskompisar. Grannarna hade lovat att titta till dem när de ändå var ute med sina djur, så fölet var inte helt utan tillsyn.

Vid 14-snåret åkte vi iväg, med Volvon fylld av sadlar, vojlockar, träns, boots, spön, hjälmar, säkerhetsväst, täcken, ryktdon, hovkratsar, en dygnsranson hö till hästarna, mat till aftonen, sängkläder, handdukar, och lite klädombyte. Och så hästarna i släpet. Som vanligt körde maken medan jag satt bredvid och höll andan. Men det blev inget stök i släpet! Väl framme lastade vi av hästarna, och de fick stå i två boxar nära ridhuset. Och jag drog en suck av lättnad. Resan dit hade gått bra!

På kvällen red maken i en grupp och jag i en. Tanken var att jag skulle kunna studera maken och Mökkvi och filma lite, men vi var några som kom att prata så mycket, så jag hann aldrig titta på innan det var dags att göra i ordning min egen häst... Vi fick träna tölt och pass på trärampen. Så kul och så nyttigt - man hör takten så bra och hör själv när det blir rätt. Jag fick till en riktigt bra pass på sluttampen, med god hjälp av vår ridlärare!

Sedan åkte vi till det lilla huset där vi skulle bo, åt ungsstekt kyckling som jag marinerat, med en smarrig sås gjord på marinaden som blev kvar i formen under tillagningen. Till detta avorioris med parmesan i. Därpå min traditionsenliga chokladpudding som jag fått särskild "beställning" på!  :-)

Det blev en trevlig kväll med mat, vin och massa prat. Våra ridlärare kom efter maten och pratade och drack vin de med. På det hela taget väldigt trevligt och det blev allt lite småsent i säng och ganska mycket vin – och vi som skulle vara awesome på ridpassen nästa dag...

Rymling!

 Kolan på rymmen!

 Tokslappt i hagarna.

Oväder på väg.

 
Matte slarvade med att stänga alpackagrinden. Då smet Kolan ut! Tauka var nära att hänga på, men då upptäckte jag deras förehavanden och kunde stoppa henne. Bus-Kolan verkade tycka det var kul att vara på äventyr, men till slut lyckades jag försiktigt mota henne mot en grind där jag kunde släppa in henne utan att de andra smet ut. Den lilla filuran!

På kvällen var jag på en utbildning i Nol. När vi satt där åskade det rejält utanför, när jag åkte hem var det ömsom sol, ömsom hällregn, och när jag körde upp för vår gata möttes jag av hotfulla moln... Men det blev aldrig så farligt!

Djurliv

Grannens fina pålla har fått ett litet föl. En helt bedårande liten pojke.
Och jag tror att Saga vill adoptera honom.

 Maken och Mökkvi på språngmarch!

 Saga får komma till det frodiga betet! Tjohoo!

 Kakan.

 Saga var ganska duktig på vårt ridpass i grannens fina paddock.

 Man måste ta paus för lite kattkel ibland.

 Bus i alpackahagen.

Mökkvi smilar.
 

På söndagen skulle vi på ridträning 10 minuter härifrån. Efter att Saga började sparka och hispa i transporten är jag alltid orolig att hon skall börja igen. Och eftersom jag ramlat av tre gånger nära varandra, och blivit tämligen mörbultad två av dem, så är jag faktiskt lite rädd för ridningen också.  

Första avramlingen blev hon skrämd, andra halkade hon. Det är normalt. Men varför jag ramlade av den tredje gången vet jag inte, det bara hände. Och kanske just därför är jag nu ännu mera rädd, och ängslas för minsta lilla orolighet hos Saga. Hon har varit lite nipprig igen på sistone. Törhända gör jag henne nipprig. Eller så brunstar hon. 

Så inför söndagens träning var jag rejält nervös. Vi provade vårt nya trick och lastade Saga till vänster i släpet, istället för till höger som vi brukar. (Den tyngsta hästen skall helst lastas till höger, men sådan enorm viktskillnad är det nog inte på Saga och Mökkvi. 50 kg kanske.)

Saga var lugn i tarnsporten både dit och hem, och själva träningen gick också bra! Så jag var glad och nöjd när vi åkte hem!

Det gäller att "conquer your fears". Ännu viktigare eftersom vi nästa helg ska på kurs på Lysegården!