Kattkompisar

Mozzy & Stilton

Vi har ju fyra katter. Tre kullsyskon Brittisk Korthår med ost-namn och en "bastard" med gröna ögon och för många tår. Dessa brukar som mest tolerera och acceptera varandra. De tvättar aldrig varandra. Ibland jagar de varandra – för det mesta är det nog på lek, men det skulle de aldrig erkänna.

Så döm om min förvåning när jag satt i soffan och i ögonvrån tyckte att katten på soffryggen hade två (2) huvuden – med det var ju Mozzarella & Stilton som låg spegelvända mot varandra! I full harmoni! Fast redan när de var små verkade de gilla varandra. Hur som helst är de väldigt söta!

Tre meters alpackapromenix!

Mökkvi. Tycker att lunchserveringspersonalen är lite långsam.

Mökkvi med matte i ögat.

 Qhichincha är duktig med att låta oss ta på henne grimman.

På begäran-bild: Maken omringad av fem söta tjejer!


Missarna väntar ut något litet fly som vaknat till liv.

En Michelingubbe verkade kanske vara ute på ridstigarna idag, men det var bara jag i full vintermundering (och maken förstås) på ridtur i skogen. Bäst som vi red där kom en stor vacker röd räv farande nedför en slänt, tvärstannade 4 meter från oss när han insåg att han skulle korsa vår väg, och rusade iväg åt ett annat håll. En kort stund senare såg jag en dovhjort smälta bort i omgivningarna. En bra ritt, helt enkelt.


Så grimtränade vi fölen. Och började träna att leda dem. Med hjälp av lite godis fick jag snabbt Kachita att låta sig ledas, även om hon inte helt förstått att hon ska gå även om jag inte ger godis... Men det var ju första gången jag ledde henne! Miski verkade liksom inte redo att bli ledd, så vi satte en grimma på Qhichincha, och så ledde vi dem båda på promenad! Visserligen bara 3-4 m, men vi vill börja försiktigt!Och det gick ju bra!

Två minus blir till ett plus...

Maken & Mökkvi på väg hem från söndagens ridpass i ridhuset.

Flickor i snöfall.

Miski!

Ibland händer märkliga saker. I lördags ramlade jag ju av Saga när hon snubblade. Väl hemma hoppade av hästarna vid vår infart och ledde dem sista biten, som vi ofta gör, för att stretcha både deras och våra muskler lite kravlöst. Då kände jag mig öm i höger höft. Fast jag slagit i den vänstra... Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.


Igår var det ju yoga. Sedan en incident i somras när jag trodde jag klev ned för det sista steget på stegen, fast det i själva verket var tre steg kvar, ramlade jag liksom ned den lilla sista biten mot stegen. Tänkte inte så mycket på det då, men sedan dess, hela hösten på yogan, så har det varit som att höger ben har varit "fel instucket" och jag har inte alls kunnat slappna av i den höften, den har känts låst. Men se, idag på yogan – var den höften olåst! Den kunde inte slappnas riktigt av som den vänstra höften, men var betydligt mjukare! Och det måste ju vara avramlingen som "rättade till" mig. Märkligt så det kan bli. Ibland är det tydligen bra att ramla av hästen!


Tyvärr blir väl min familj lite nervös när de läser detta inlägg om mitt äventyrliga liv...Men det blev ju bra till slut!

Ryss-vintern är här!

Jag kunde ju konstatera i morse att jag inte behövde oroa mig för att bli svettig under morgonfodringen av djuren...

Frostmorgon.

Thermobaren gör sitt jobb – och ångan skapar vackra kristaller på insidan.

Killar med frost i mustascherna.

Qhichincha ser förvånad ut.

Kachita nosar på husse.

Stilton.

Jag är liksom inte beredd. För en månad sedan hade jag sommarjacka fortfarande. Jag har liksom ingen rutin på att klä mig i långkallingar, mössa, varma strumpor etc, varmed jag blivit tämligen kall tidvis i veckan som gick... Men jag klagar inte. Älskar detta vädret med snö, kyla och sol!

Men imorse när temperaturen var 21 minusgrader – då tog jag på mig ordentligt. En liten arktisk vind blåste över nejden och bet mig i kinden. Vårt hemman är ganska väl skyddat från den elaka sydvästen, men vindar från nordost har fritt fram – och det är väl därifrån de arktiska vindarna kommer.

Det blev en sagolikt vacker ridtur idag på klätterrundan. Träffade isis-grannarna och pratade lite. Så red vi vidare. Jag satt och var ouppmärksam och Saga såg nog inte hur djup snön var just där, för när vi red över ett stengärde, så snubblade hon – och jag föll av! Landade med höften mot en sten, vilket smärtade lite, men i övrigt klarade vi oss bra. Kruxet är att komma upp igen. Hennes sadel glider så lätt åt sidan så jag får den "i famnen" så snart jag försöker kliva upp, och hon är inte helt lätt att ställa upp längs en sten eller något. Så stackars maken fick kliva av och hålla emot min sadel – då kom jag upp! Känns fånigt! Hans häst har i ett sidledes perspektiv ett utmärkt sadelläge, för den glider knappt av fastän sadelgjorden inte är riktigt åtdragen!

Väl hemma kände vi på alpackornas hull och konstaterade att den feta gått ner lite och den magra gått upp lite, så allt går åt rätt håll.

Det har varit en intensiv vecka på jobbet, men igår kom jag plötsligt ikapp! Känns bra inför en ledig måndag. Kan bara konstatera att jag jobbar snabbt!

Sol, snö och sötnosar. Och kanske solstormar?

Sötnos Qhichincha. Tämligen trind.

Sötnos Kachita. Den blåögda.

Det är nice att rida en vända i snöskogen, medan solen tittar fram då och då. Kan inte förstå folk som föredrar "gröna vintrar" – som ju innebär regn, blask och blåst i ett evinnerligt mörker. Men nu! Torrt! Ljust! Vackert! Jag hade blivit olycklig om det inte blivit någon vinter alls i år! Men nu ska det vara kallt i två veckor ser det ut som. Tack Kung Bore, för att du inte övergav oss i år.

Har läst att det ska bli mycket solaktivitet i år. Då borde det finnas chans att se norrsken! Vi såg ju norrsken här hemmavid för bara några månader sedan! Det är så vackert!

En intensiv vecka!

Filmfestivaldags på...

... biografen Draken. Naturligtvis!

Fest på Clarion Hotel Post – notera TOKSTOR discokula!

Uteritt i skogen!

Upp och nedvända världen! I måndags var maken ledig – och jag jobbade! Det var dock beslutat sedan länge, då jag visste att jag skulle ha mycket att göra den dagen! Och jag hade fullt upp! Trodde veckan därmed skulle kännas lång, men oj, så fort den gick! Mycket jobb! Mycket möten (mot vad jag är van vid). Mycket fest...

I torsdags var det fest på kontoret för kunder & leverantörer. Och vi höll ett Casino Macau-tema, så vi tjejer var alla klädda lite asien-inspirerat och arbetskamraten fixade håret på oss allihopa! Herrarna var klädda i kostym eller t o m smoking. Det blev en kul fest och jag minglade rätt duktigt! Vid midnatt fick jag gå för att ta sista bussen hem. Insåg att jag allt var lite rund under fötterna...

Maken hämtade en inte bara sömndrucken fru i Skepplanda. På fredagsmorgonen vaknade jag med en huvudvärk av episka proportioner...

Men jag tog mig igenom min arbetsdag och jobbade rätt koncentrerat, allt eftersom huvudvärken sakta släppte. Efter en hamburgarlunch med top-shopping inför kvällens fest, drabbades jag istället av den stora sömningheten!

På fredagens kväll var det ju invigningsdags för Göteborg Film Festival! Jag kom lite sent till Draken, där det bjöds frikostigt på snittar och bubbel. (Fast jag avstod lätt från bubblet – var inte så sugen sedan gårdagens fest...så hade jag ju också lovat maken att vara chaufför på hemvägen.) Efter insläpp hölls de sedvanliga talen, prisutdelningarna etc, och det tog ju ett tag. Måste säga att jag gillar Anneli Hulthéns avväpnande vardagliga rättframhet! Får dock tillstå att jag hade svårt att hålla mig vaken under kulturministerns tal, om än välformulerat... Fast sedan kvicknade jag till när filmerna började. Förstod mig inte riktigt på filmen (Avalon), men skådisarna var bra! På väg från bion fick vi goodie-bags med Erik Lallerstedt-sås och dressing! Samma såser hade omnämnts i filmen - tänka sig!

Efter filmen gick bussar till festen på Clarion Hotel Post, det nyöppnade hotellet i Posthusets vackra gamla lokaler på Drottningtorget här i Göteborg. Minns i min ungdom hur det kändes som att man inte borde gå in där om man inte var uppklädd!

Varje år är det samma krux. Man kommer ut från filmen, hungrig, nödig och festsugen! Men bussarna till festlokalen går lite glest! När man väl är framme vid festlokalen, får man köa för att komma in. Och köa till garderoben. Och det hade ju gått att leva med. Om man inte var nödig. Och vrålhungrig. Och vis av erfarenheten att trots att man kommit direkt från filmen, kan maten på VIP-festen ta slut! Det fick inte ske!

Men vi hade tur! Vi kom fram lagom för att få två av de tre sista mattallrikarna! Lite underlig, fast god, asieninspirerad mat, om än ej särskilt mättande. Kanske hade folk tagit två tallrikar var? För jag kan förstå om maten tar slut på en vanlig buffé. Men har man färdiga fat borde det ju vara lätt att få maten att räcka – eftersom de måste veta hur många VIP-gäster som bjudits. Eller? Vinet som ingick var slut och bestick saknades. Men jag gick bakom borden där jag nog inte hörde hemma och hittade lite rena bestick i en plastlåda varmed flera andra förvirrande gäster tog samma initiativ. Trots mycken personal som dukade av var där ingen som lade fram bestick!

Först efter maten hade jag således tid att ägna mig åt pockande naturbehov. Platserna för detta var dåligt skyltade, och jag insåg att för att komma dit skulle jag vara tvungen att från fel håll trotsa en kompakt massa av påstridiga köande människor som ville in men hölls i schack av stränga ordningsvakter. Så jag tog ett djärvt steg över en glasvas lite avsides, som fungerade som avspärrning. Trodde bergis någon vakt skulle skälla på mig, men jag kom undan! Hehe. Bra tant reder sig själv!

Åter i festlokalen träffade vi på bekanta som vi talade med mellan scenuppträdanden av Göteborgs Balett och diverse dansare och gycklare, som var duktiga, fast lite svåra att se. Vår teori var att den alltför höga musiken skulle hindra oss från att tala, så att vi skulle vi dricka mer. Men att beställa i baren var ju bara att glömma när tre lager folk stod som en ogenomtränglig vägg runt baren! Vi försökte sedan gå "husesyn" på hotellet men mycket var tyvärr avspärrat. Träffade dock på en gammal kompis som ledde oss till våra andra gamla kompisar i den stillsammare bar-delen på hotellet. Med sköna soffor, schyssta fåtöljer och en lite mer påhittig och varierande inredning än man är van vid på hotell! Så det var skoj att träffa dem en stund, innan det var dags att åka hem och sköta våra djur!

I natt, och i förmiddags amorterade vi duktigt på våra sömnskulder! Blev nästan lite stressigt att hinna ut och rida innan mörkret föll! Fast – nu är kvällarna ljusa betydligt längre! Särskilt med all den vackra vita snön som lyser upp! Så vi hann med en trippel-extended klätterunda, och kom hem med avspända hästar. Nästan var gång vi ridit klätterrundan går Saga i låg form med mjuk nacke och tuggar på bettet (vilket är önskvärt) alldeles av sig själv. Sedan blir hon sömnig och slapp i stallgången!

Alpackagos i härlig vinterdag!

Endelig! Vinter!

Som synes håller jag inte särskilt hårt i Kachita. Ibland när jag pysslar med henne tittar hon upp på mig med sina stora blå ögon som att hon försöker säga att: "Jag kan väl lita på dig, matte?". Och då blir man ju alldeles varm i hjärtetrakten!

Grimträning av fölisar. De bryr sig inte så mycket om grimmorna när de är på. Snart får vi börja träna dem i att bli ledda.

Sötnosar mumsar kraftfoder...

Saga idag. Mindre snö i manen. Idag i prickigt täcke.

Det är ju lite jobbigt att brodda pållarna. Faktiskt väldigt jobbigt. Hålen för broddarna var igenproppade av is och jord och tog ett tag att rensa ur, och pållan ville inte stå stilla så länge som jag behövde joxa. Men till slut fick jag på dem. Och snösulorna gjorde sitt jobb idag, när vi red N-rundan extended! Inget halkande alls! Med snön på alla träd och kvistar är det som att rida i ett julkort! Det här är perfekt vinterväder! (Kunde vara lite kallare, för jag hörde att det töade lite).

Alpackafölen grimtränades idag och vi pysslade lite med dem. Så härligt att de verkar lita på oss, de visar ändå vederbörlig respekt och närmar sig försiktigt utan att tränga sig på.