Rivstart och lite sol!

Kachita – vår lilla "blondin".

Mamma Parucha idisslar.

Saga undrar när lunchen kommer.

Grimträning med de små. maken tränade Kachita och jag Miski. De är rätt coola med grimman på. Trots att vi tränat pyttelite!

I tisdags var min första jobbdag och jag väntade mig en massa i inkorgen i mailen. Men där var knappt något! Hela tisdagen och halva onsdagen gick och jag hade bara småsaker att göra. Så rasslade det till i mailboxen och plötsligt hade jag för mycket att göra, och fick jobba över! Känns ju lite fånigt. Varför jobbar alla så ad hoc? Med så korta puckar måste man göra någon besviken, för jag kan bara göra ett 1-timmesjobb på 60 minuter. Inte tre 1-timmesjobb under samma 60 minuter. Jag vill gärna, men det går liksom inte.

Jag hann dock med mitt. Men Kundén hann inte med sitt, så vissa saker kunde jag inte göra klara ändå... Så uppenbarligen funkar inte ad hoc-lösningen för andra heller. Varför finns det ingen insikt om att bra jobb måste få ta tid och att man kan behöva avsluta en sak innan man kan börja med en annan? Solklart tycker jag. Men alla bara rusar på utan att tänka efter. Fort ska det gå!

Jag tror det är nästa svåra puck att lösa i arbetslivet, generellt. Ge de anställda arbetsro. Tänk så mycket som skulle bli gjort då! Så mycket pengar som skulle sparas för att folk kunde jobba koncentrerat och göra rätt saker och hinna med, istället för att rusa runt och hatta med saker, och därmed stressa bort sin arbetstid! För så här verkar det vara på alla arbetsplatser. Inte bara hos oss. Hur som helst är det roliga jobb jag gör nu, och jag har ju haft en bra julledighet, så jag överlever lite övertid!

Idag sken solen! Landskapet täckt av vacker vit frost (och möjligen en smula snö). Så vi red N-rundan extended och solen sken på våra näsor och hästarna var torra och härligt lurviga! Jag hade inte ens träningsvärk, fastän jag red barbacka igår, för första gången på länge! Varmt och gott om rumpen...

Vi passade också på att grim-träna alpackafölen i det finna vädret. De är så duktiga! När grimman väl är på, verkar de inte besväras av den. Och de är rätt lugna även i själva ögonblicket då vi tar på grimman! Och av den. Försökte leda Miski lite. Hon fattade nog lite grand. Med lite godis ska jag nog snart få henne att förstå vad ledandet går ut på. Tänk – en dag kan man kanske ta dem på promenad i grannskapet. Torde väcka en del munterhet...