Stilton. En morgon hoppade han på tre ben! Men stödde ibland på det fjärde, så vi förstod att det inte var brutet. Eftersom han var pigg i övrigt tog vi honom inte till veterinären. Två dagar senare gick han som vanligt! Under de två dagarna fick han inte gå ut, vilket han tyckte var synnerligen orättvist. Men vi lade en badrumsmatta på golvet så han skulle ha någon mysig stans att ligga utan att behöva hoppa med sitt ömma ben. Den gillade han! Och vi gillar att gosa med den där magen. Och det bästa är – att det får vi!
Sawila. Lägger sig ibland vid hantering. En vanlig stressreaktion hos alpackor. Fast man undrar hur stressad hon var, för det var minsann inga problem att äta kraftfoder... Fördelen med en lång hals – att kunna äta liggande! Ibland betar de så!
Miski och maken!
Qhichincha – med foten i matskålen!
Miski – med matte i blick. Om man tittar noga.
Kl 11 ringde mobilen och vi fick veta att vårt besök kört tämligen för långt förbi avfarten upp till oss... Men de dök upp ett gott tag senare, tjejen som funderade på att skaffa alpackor, hennes mamma och två välartade barn. De fick mata alpackorna med lucernpellets, då kommer de alltid nära. Snart blev det lite kallt så vi gick in och fikade och de ställde frågor. För bara 2-3 år sedan var det vi som inte hade en aning! Känns kul att kunna hjälpa till!
När de åkt red vi ut i det underbara solskenet. Kylan gjorde marken hård och mindre lerig. Vid ett vägskäl i skogen där man kan ta en extra vända, tog Saga upp diskussionen om att vi nog inte alls borde ta den längre vägen hem, utan försökte gå den kortare. Hon har aldrig vunnit de där diskussionerna, men hon försöker gång på gång. Så går det när man har ett sturigt sto. Jag vann förstås.
Alpackorna får sitt kraftfoder i sina fållor numera, när vi har möjlighet att fodra dem i dagsljus, så kivas de inte lika mycket. Och feta Qhichincha stjäl inte lika lätt från den magrare Sawila. Det ger också tillfälle att pyssla om dem och vänja dem vid hantering. Och är så mysigt! Man blir lycklig av alpackor!
Vi var klara med djurskötseln när kylan började krypa in på skinnet, så det var skönt att komma in, äta lunch och sedan knö med maken i soffan framför brasan i kakelunen, med en varm och go Ronja-katt i knät. Idag har hon legat i mitt knä så länge att jag börjat oroa mig för att vi en dag ska smälta samman till en individ!
Egentligen behöver vi en ny soffa. Den vi har är tämligen nedsutten, solblekt och sönderklöst. En soffa vi båda får plats i och som har så pass höga ben att Trilobit-dammsugaren kommer under. Med höga armstöd som kan användas som ryggstöd. Och den får inte vara för bred och klumpig. Tyvärr är de flesta soffor så stora och klumpiga nuförti'n att man behöver ett vardagsrum på en halv hektar för att rymma dem utan att de totalt dominerar rummet. Jag gillar de lite smäckrare och elegantare. Får se när vi hittar en. Tips mottages gärna. Ska ju helst inte vara tokdyr heller...
3 kommentarer:
Håller med om att storleken på nya soffor idag är grotesk. Obekväma är de också. På Blocket finns en uppsjö soffor i alla modeller. Köp en som är bekväm och byt ut benen mot långa ben (sängben finns ofta i olika längder att köpa separat). /Vev
Visst är det konstigt att det ska gå MODE i soffor, plötsligt går det bara att köpa såna som är helt lika...
Miski och Erik verkar ha tycke för varandra!
Så kan man ju göra Vev. Bara vi inte får tag på en annan solblekt, nedsutten sak ;-)
Ylle – Miski är så härligt orädd med oss, fast har ändå respekt. Hon är så lätt att hantera och nospussar oss allt som oftast! Och alpackapussar blir man ju lycklig av!
Skicka en kommentar