Tove Janssons Hattifnattar. Elektriska. Som jag. Och Mozzy. Man kan säga, att det slår gnistor mellan oss.Vi skötte om pållarna innan det var dags att göra sig vacker, dvs duscha av sig hästlukten och reda ut spontana dreadlocks ur sitt vintertorra, elektriska hår, för att bli någorlunda socialt presentabel. Jo, det blev faktiskt en liten gnista när jag klappade Mozzy igår. Vi är lite elektriska hon och jag. Som hattifnattar.
Så vid 15-snåret bar det iväg till Svärfar och hans sambo. Makens bror var där med lille G och ännu lillare M. M såg förvånad ut som vanligt. Vi blev bjudna på en massa god mat. Svärfars sambo är en virtuos i köket! Synnerligen mätta satt vi och snackade, och eftersom det inte blir så ofta var det extra trevligt!
Stora Golden Retrievern Laban var så där stor och glad och vänlig som bara en Golden kan vara, och han var synnerligen förnöjd med att lille G "tappade" så många kex på golvet ...
När vi skulle åka hade något ljushuvud parkerat sitt åk precis bakom deras utfart, så jag fick lirka lite för att komma emellan. Det var inga större problem, men när jag backat igenom den trånga passagen mellan svärfars bil och ljushuvudets åk, så glömde jag trottoarkanten - och plötsligt "ramlade" Volvons front ner och fick fart ut mot ljushuvudets bil! I sista stund fick jag stopp. Så kan det gå, när man ropar hej för tidigt. Fast det gick ju bra tack vare mina blixtsnabba reflexer! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar