tisdag, december 02, 2008

Fantastisk flax för förfärligt förvirrad fru

Idag var det dags igen. För tisdagsrutinen. Volvon till Älvängen. Vi samåker till sta'n. Och på hemväg - maken åker till ridskolan, jag tar bussen till Älvängen. Tar Volvon där. Eftersom så få bussar går ända ut till oss. Ganska simpelt, helt enkelt.

Så idag satt jag där på bussen, på hemväg. Föraren körde lite livligt och lyssnade på tyska schlagers. Han tog en till synes helt stollig väg, men jag märkte att han nogsamt undvek diverse köer på 45an medelst lokalbanor och ett kreativt vägval, allt medan jag stöttade mig duktigt med både händer och fötter i ett antal stolpar till tonerna av Petula Clarks "Downtown" på tyska!

Han tillämpade inte taktiken att bromsa innan kurvan och gasa ur den. Det är annars ett bra koncept. Sådant är inte gynnsamt för mitt känsliga balanssinne, men jag klarade mig rätt bra.

Så satt jag där. Och kom till insikt! Bilnyckeln! Volvo-nyckeln hänger inte på min vanliga knippa. Jag hade glömt den i min låda på jobbet! Och nästa stopp? Nol! Insåg genast att en retur till jobbet skulle bli ohyggligt omständig. Och neslig. Jag som jämt berömmer mig om att aldrig glömmer mina nycklar ...

Nå, tur i oturen så var just denna turen en sådan där bussen går längre än till Älvängen, varför jag såg fram emot en 4 kilometers promenad hemåt i en plusgrad och snöblandat regn, istället för en 10 kilometers promenad hemåt i en plusgrad och snöblandat regn. Man får vara glad för det lilla.

Tur också att jag insåg detta redan på bussen och satt kvar. För det hade varit synnerligen störigt att ha kommit till bilen och upptäcka det först då! Så jag satt kvar i bussen, sneglandes på min Volvo på pendelparkeringen, medan bussen styrde norrut. Nu med ny chaufför som försäkrade att eftersom denna bussen var försenad fanns det inte en chans att jag skulle hinna med någon anslutning ända hem! Dessa köer på 45an!

Jag kände mig, trots min tur, måttlig sugen på den där 4 kilometers promenaden i en plusgrad och snöblandat regn, men fick ju kliva av vid ändstationen. Där stod jag ensam. På torget. Nästa buss ända hem, skulle gå först om en timme! Bara en sak att göra. Traska!

Men då - svängde en buss in med rätt destination på fronten! Han stannade och jag galopperade fram. Jomän, det var bussen ända hem! Också försenad av köerna på 45an från Göteborg! Passade ju mig utmärkt! Så strax kunde jag kliva av och gå den blott 5 minuter långa vägen hem! Synnerligen gynnsamt.

Liksom det faktum att jag bara hade råkat ta den buss som hade anslutningar ända hem! Nästan alla andra går bara till Älvängen.

Ibland får man helt enkelt vara lite turknutta! I morgon ska vi lämna Forrrden på service, så tyvärr får vi ta vändan om Älvängen och hämta Volvon innan vi far norrut igen, till verkstaden. Extranyckeln ligger ju här hemma som tur är!

1 kommentar:

Unknown sa...

Vilken tur du hade! Känner igen ångesten en sådan situation kan framkalla annars!