Dags att göra i ordning pållen för första ridpasset!
Katten Sotis med bara ett öga går gärna omkring på läktaren och tigger kel.
Maken med Mökkvi!
Saga och Strekkur kan. Bara deras mattar behöver instruktioner.
Hemfärd för Strekkur.Jag och Saga på trärampen! (tryck på pilen om filmen inte visas)
På ridkursens förmiddag var vi indelade i tre ridpass, så i olika omgångar red vi resp. tittade på varandra. Maken fick rida passet innan mig, så jag han tyvärr inte filma hans träning på trärampen eftersom jag då gjorde i ordning Saga, men han fick filmat min! Det fiffiga med trärampen är förstås att man hör att takten blir ren i de olika gångarterna, och så taggas hästarna att gå bättre på något vis.
Jag och KA, som också hade sin egen häst med (de andra red ridskolans hästar), kom i samma grupp. Det var nog bra. Denna gång var Saga betydligt lugnare, och blev bara lite orolig när Strekkur försvann ut ur ridhuset på trärampen. Jag tror det var en fördel att Mökkvi inte ens var där. Känns som att våra hästar var lite lika. Och det roliga var, att KA som trodde hästen inte kunde tölta så bra, hittade en fantastiskt tölt hos honom! Och jag fick också lättare att hitta Sagas tölt. Och vi båda fick fram hästarna i pass! Det har nog hänt "av misstag" någon gång – men nu vet jag hur jag ska göra och hur det ska kännas! Otroligt nyttigt och kul! På bara 45 minuter!
Vi åt vår smarriga lunch uppe i huset i sällskap med våra instruktörer. De berättade att Saga var brunstig – själv har jag inte märkt det, men det kan ha kommit igång av att vi åkte hit. Så hon flörtade vilt med pållarna i rasthagarna omkring deras ligghallshage! Kanske hade varit smart att "råka" släppa in henne till deras fina avelshingst ... ;-) Antagligen också en anledning till att hon gnäggat lågt, lyckligt och länge som en svårstartad motor varje gång vi tagit in Strekkur eller Mökkvi till henne. Otroligt sött!
Eftermiddagspasset var ute på ovalbanan. En bred grusad och lång bana där hästarna kan sträcka ut ordentligt! Första vändorna red jag med KA och sedan kom även ett ekipage till med. Vi red kontrollerad tölt hela vägen. Vi red pass-tävling på sista långsidan. När det bara var Saga & Strekkur gick det hur bra som helst! När tredje hästen kom med blev det lite trångt, men oj så fort det gick! Hur kul som helst med en gnutta skräckblandad förtjusning! Men Saga som först var lite nipprig när vi red dit, skötte sig exemplariskt på banan!
Maken hittade en fantastisk pass på Mökkvi, så där gick det också undan. Snart nog var ridpasset över och vi avrundade med en fika i stallet, där vi begrundade vad vi lärt oss, beundrade varandras framsteg och hästar!
Dags att åka hem! Vi hjälptes åt att städa i huset innan vi som hade egna hästar åkte till stallet igen och städade efter dem. Vi hjälpte KA att komma iväg med Strekkur – hon bor 45 minuters ridväg från ridskolan, så det blev ännu ett ridpass för dem. Själva oroade vi oss lite för lastningen, men det gick bra! Liksom färden hem. Så skönt att komma hem. Men också tomt. Vi har ju sett fram emot detta så länge i spänd nervositet blandad med förväntan.
Vi hade bara varit borta i 28 timmar, men det känns så mycket längre. Nu har man mersmak på kurs! Vi som var så nervösa, så gick allt jättebra!
Jag och KA, som också hade sin egen häst med (de andra red ridskolans hästar), kom i samma grupp. Det var nog bra. Denna gång var Saga betydligt lugnare, och blev bara lite orolig när Strekkur försvann ut ur ridhuset på trärampen. Jag tror det var en fördel att Mökkvi inte ens var där. Känns som att våra hästar var lite lika. Och det roliga var, att KA som trodde hästen inte kunde tölta så bra, hittade en fantastiskt tölt hos honom! Och jag fick också lättare att hitta Sagas tölt. Och vi båda fick fram hästarna i pass! Det har nog hänt "av misstag" någon gång – men nu vet jag hur jag ska göra och hur det ska kännas! Otroligt nyttigt och kul! På bara 45 minuter!
Vi åt vår smarriga lunch uppe i huset i sällskap med våra instruktörer. De berättade att Saga var brunstig – själv har jag inte märkt det, men det kan ha kommit igång av att vi åkte hit. Så hon flörtade vilt med pållarna i rasthagarna omkring deras ligghallshage! Kanske hade varit smart att "råka" släppa in henne till deras fina avelshingst ... ;-) Antagligen också en anledning till att hon gnäggat lågt, lyckligt och länge som en svårstartad motor varje gång vi tagit in Strekkur eller Mökkvi till henne. Otroligt sött!
Eftermiddagspasset var ute på ovalbanan. En bred grusad och lång bana där hästarna kan sträcka ut ordentligt! Första vändorna red jag med KA och sedan kom även ett ekipage till med. Vi red kontrollerad tölt hela vägen. Vi red pass-tävling på sista långsidan. När det bara var Saga & Strekkur gick det hur bra som helst! När tredje hästen kom med blev det lite trångt, men oj så fort det gick! Hur kul som helst med en gnutta skräckblandad förtjusning! Men Saga som först var lite nipprig när vi red dit, skötte sig exemplariskt på banan!
Maken hittade en fantastisk pass på Mökkvi, så där gick det också undan. Snart nog var ridpasset över och vi avrundade med en fika i stallet, där vi begrundade vad vi lärt oss, beundrade varandras framsteg och hästar!
Dags att åka hem! Vi hjälptes åt att städa i huset innan vi som hade egna hästar åkte till stallet igen och städade efter dem. Vi hjälpte KA att komma iväg med Strekkur – hon bor 45 minuters ridväg från ridskolan, så det blev ännu ett ridpass för dem. Själva oroade vi oss lite för lastningen, men det gick bra! Liksom färden hem. Så skönt att komma hem. Men också tomt. Vi har ju sett fram emot detta så länge i spänd nervositet blandad med förväntan.
Vi hade bara varit borta i 28 timmar, men det känns så mycket längre. Nu har man mersmak på kurs! Vi som var så nervösa, så gick allt jättebra!
