Sjötorp – Mariestad via Gullspång: dressin och ormmöte

 Det var lite segt i uppförsbackarna. Och tvunget att bromsa lite i nedförsbackarna. Fast det inte var så brant.

 På spåret.

 Tramparbete.

 Min tur.

 Men – vem kör egentligen?

 Pizza på ett hak...

 ...med kitschig taklampa.

 Surö bokskog var vacker.

 Verkar som att pilgrimsleden går här också.

Motvillig badare.

 Jodå – det är en make längst bort på bron.

 

 Mot Torsö!

 Stensättning i en kohage.

 Gott indiskt till kvällen i Mariestad.

Båten Slocum hade vi sett både i Norrqvarn och Sjötorp. De hade tydligen samma resplan som vi...

Vår första plan hade varit att åka hem idag. Men eftersom vår semester fått en skakig start och vi dessutom har världens snällaste grannar som ser till och fodrar våra djur när vi är borta, så kunde vi vara borta en kväll till, och få en heldag med bara roliga saker!

Vi började med att åka till Gullspång, där man kan köra dressin på ett gammalt järnvägsspår. Det var rätt kul med väldigt skakigt och slamrigt, med metallhjulen mot rälsen. Ibland fick vi hoppa av och leda dressinen över korsande vägar och vid små bommar. Vi var nog ute i drygt två timmar, och tog oss sedan omskakade till en pizzeria. Tunga i magen av våra pizzor fortsatte vi till Surö bokskog. Där var väldigt fint, som det ju gärna är i en bokskog. Och jag kände mig varm och föreslog att vi skulle bada. Maken var motvillig, och hade nog rätt, för när vi gick ut i vattnet var det arktiskt kallt! Och jag brukar inte vara en badkruka!

Men vi tog oss ut längs den långgrunda botten i det isande kalla vattnet, till det var djupt nog att doppa sig. Jag trotsade kylan och kastade mig i och JÖSSES VAD KALLT DET VAR!

Vi hade noterat att det simmade små fiskar vid stranden och medan jag simmade sa maken att han såg något större simma mot mig. Jag skulle just resa mig ur vattnet när jag såg en orm komma simmande emot mig! Jag var ju ännu i vattnet så det såg fräckt ut, med ormens huvud ovan ytan, en med kroppen under ytan. Jag blev också lite nervös, för jag såg inte riktigt vad det var för en orm. En svart huggorm vill man ju inte träffa....

Det såg ut som en snok, fast utan de karaktäristiska gula fläckarna på huvudet. Men det finns tydligen helsvarta snokar också. Jag reste mig ganska omgående ur vattnet och vi såg ormen simma lite runt oss, antagligen för att kolla vad vi var för något, innan den lugnt simmade iväg åt ett annat håll.

Vi såg oss om efter fler ormar, men vår blöta hud lockade till sig bitska bromsar, så det blev att snabbt klä på sig igen. Vi såg dock fler ormar bland stenarna längs stranden, innan vi gick tillbaka till bilen.

Det var bara en kort bit till nästa mål – Torsö – där vi skulle kolla på två stensättningar. Den ena hittade vi inte. Den andra låg i en kohage och såg lite oansenlig ut. Men det var fint på Torsö! Det blev glasspaus efter bron till fastlandet, innan vi åkte till hotell Aqva i Mariestad. Damen i receptionen bjöd på hemgjorda (och mycket goda) chips och tipsade om en bra indisk restaurang, där vi åt senare på kvällen.

Norrqvarn – Sjötorp via Skara

 Det blev tvunget med ett toabesök på morgonkvisten. Bland troll, stubbar och svampar...

 Interiören.

 Leaving Norrqvarn.

 I Skara.

 Här fanns det riktigt god thaimat!

 Qvarnstensgruvan i Lungås.

 Här har man brutit kvarnsten sedan 1147!

 Taket var vågigt som en sandbotten. med olika fossil i. I själva verket är taket sediment som landat på en sjöbotten för miljoners år sedan, och sedan har själva botten grävts ur! Så coolt!

 På vägen mot parkeringen fanns lite konstverk uppställda.

 Pilgrimsleden går här.

 Undras vad det här är för träd? Det var ganska högt!

 Vid en av slussarna i Sjötorp.

 Matdags!

Solnedgång.

Vi åkte hem tidigt på morgonen och skötte våra djur, för att sedan köra vårt döda föl till obduktion i Skara. När fölet väl var lämnat i Skara kunde vi släppa hela den sorgliga historien lite, för nu hade vi ju gjort allt som fanns att göra.

Vi började med en rejäl måltid på en thai-restaurang innan vi åkte till Lungås Minnesfjäll och tittade på en kvarnstensgruva där. Man fick gå en bra bit på en skogsstig så jag trodde nästan vi gått vilse, men så hittade vi ett litet besökscenter med ett litet fik och några lador med gamla vagnar man dragit kvarnstenarna på, etc. Hembygdsklädda ungdomar tog emot och en tjej guidade oss och ett annat par nere i gruvan.

Sådant slit männen som jobbade där haft! Oftast fick fruarna själva sköta deras gårdar, medan männen slet i gruvan och ofta dog i förtid pga stenlunga av allt stendamm. Kvarnstensbrytningen här höll på från 1147 till 1919 och kvarnstenar härifrån sändes ända till Turkiet!

Som folk slet! Ska aldrig klaga mer på mitt jobb!

Efteråt åkte vi till Sjötorp invid Vänern, där de första slussarna i Göta Kanal finns. Har alltid trott Göta Kanal gick från Göteborg till Stockholm, men det är Trollhätte Kanal som går mellan Göteborg och Vänern, medan Göta Kanal går mellan Sjötorp i Vänern till Mem på östkusten, nära Söderköping.

Det blev en fin kväll i lilla söta Sjötorp, nu fullt av kanalturister. Kan tänka mig att där är rätt stillsamt på vintern...

(Senare tillägg: det visade sig att lilla nougatflickan också hade lite hjärtfel, så hon hade dött av hjärtsvikt. Hon var ju inte alls släkt med det andra fölet som dog, så jag gissar att vi bara haft otur.)

Semester med sorglig start

 Denna bilden togs på nougatflickan igår. En till synes pigg och frisk liten alpacka.

Jag vid ingången till vår stubbe.

Vår uteplats.

Man kan bo i svampen också. Med bäddar i hatten...

God mat i Norrqvarn.

Abborre....

...och en smarrig harsyrasorbet.

En promenad längs Göta Kanal...

...i vackert kvällsljus.

En blåklocka växte mellan stenblocken vid slussen.

Ett träd som varit med om lite.

Ännu en sluss.

Vid huvudhuset fanns en liten park med en mini-Göta Kanal, med modeller av befintliga slussar, hus och...

...broar

I ingångsstubben fanns även toaletterna.

När jag gick ut för att fodra djuren på morgonen märkte jag att Kachita klagade högljutt, Imilla låg en bit ifrån henne och alla de andra alpackorna var på väg ut i hagen. Och jag anade genast att något var fel! Och snart såg jag henne, en alldeles för stilla liten nougatflicka! Rusade in i hagen för att se om jag kunde rädda henne, men hon låg där redan död och stel. Vår kära, fina nougatflicka, vårt första suristo med sin fina färg! Det fick ju inte ske! Men hade skett och vi och Kachita sörjde. Fick tag på veterinär för att får remiss för en obduktion i Skara, men eftersom de numera bara tar emot döda djur när de har öppet, var vi tvungna att bevara det lilla fölet till måndagen, helst i en frys.

Vi åt snabb frukost med våra gäster och tog ett hastigt farväl för att åka och snabbköpa en billig frys, men ingen lämplig fanns att hitta, så vi åkte hem i oförrättat ärende och rensade ut kylen istället. Och där fick vi stoppa in vårt lilla föl, väl inpackad i påsar. Lite bisarrt, men det fanns inget annat att göra.

Jag hade ju redan bokat rum på en överraskningsdestination för maken, och det hade inte funnits många andra datum kvar att boka då, så vi åkte på semestertur som planerat ändå, fast några timmar senare än tänkt. Med tunga hjärtan.

Men turen var nog precis vad vi behövde. Tid att tänka på färden och tid att distraheras när vi var framme. Jag körde och vi kom så småningom till Lyrestad, där vi körde lite fel, innan vi kom på rätt väg och jag så småningom svängde runt en kulle med mystiska stora svampar och stubbar....

Jag visste att vi skulle bo där, men det visste inte maken, så när receptionisten sa att hon skulle visa oss "vår stubbe" såg han genast brydd ut. Snart nog stod vi utanför vår stubbe och undersökte alla dess vrår. Den var lite trång men man kunde se att de jobbat mycket med den, även om jag inte riktigt fick den där hobbit-känslan jag väntat mig.

Vi åt gott på restaurangen där i Norrqvarn, där båtarna som åker på Göta Kanal kan duscha, sköta båten, äta och bo om de vill.

Efter maten gick vi en promenad i den vackra kvällsolen längs kanalen, och förundrades över allt arbete som lagts ned för att gräva ut kanalen.

Häng med svågern, hans barn och alpackorna

 Två små tjejer.

 Alpackahäng.

 Nyfiken.

 Tre små bus. Sumaq, "nougatflickan" och "småkakan".

 Gravt oregisserat foto i väntan på grillen.

 Slapp i skuggan.

 Stora som små -och kramdjuret.

Missarna håller sig undan när barnen är här.

 
Vi hade en slapp och skön dag idag, om än lite för varm. Men då kan man grilla och sedan sitta och smälta maten i skuggan. Eller hänga i alpackahagen.