Maken och Mökkvi på lektion

På lektionerna finns ingen tid att slappa!

 Maken och Mökkvi

 Mycket smörblommor är det nu. Särskilt eftersom djuren inte äter dem.

Fjuppisen. Mycket sötare med uppfällda öron!

Både maken och jag brukade ju åka på lektioner med våra pållar på en gård 10 minuter härifrån. Men med två hästar konvalescenta sedan länge, var det nu ett bra tag sedan någon av oss kunde delta. Idag var det dock äntligen premiär för maken och Mökkvi. Och det gick jättebra!

"Slappar med alpackor" är mitt indian-namn?

 Lilla fjuppisen i flocken!

 Kollar in husse!

 Kakan beskär björken...

 Kakan är väldigt nyfiken på nykomlingen.

 Mor och dotter!

Sawila gillar att duscha och stegrar sig till och med för att exponera sig bättre mot duschen. Kachita njuter med världsfrånvänd min.

En liten överraskning i alpackahagen!

Parucha och hennes nyfödda dotter!

Den lilla smackar och suger ljudligt när hon diar, och får en charmerande mjölkmustach. Mamma spottar på Kakan som blir för närgången.

Så näpen! Med en liten vit prick i pannan!

Skutt!

Vi har ju sett mycket aktivitet i Paruchas mage. Men hennes föl var beräknat till ca den 15 juni. Nu brukar dessutom Parucha leverera sina föl väldigt tidigt på morgonen, så när maken gav hästarna frukost idag, och såg att intet nytt hade hänt i alpackahagen, så tänkte vi inte mer på det.

Jag åkte in till sta'n och hämtade Volvon min djurskötande kompis fått låna, och hemma hos henne skvallrade vi och fikade en god stund på hennes smarriga äppelpaj!

På hemvägen gjorde jag en del ärenden, och väl hemkommen var det dags för lunch! 

Så klockan blev nog över 16 innan jag gick ut för att sköta djuren. Det var då jag tyckte mig se små öron vifta borta hos Parucha! Hon hade fått sitt föl! Min gissning är att den föddes kring 12-snåret, för hon stod relativt stadigt, var helt torr och diade duktigt!

Där lurade hon oss, Parucha! Men vi blev så lyckliga att det gått bra! Precis vad vi behövde efter att vi miste Miski för två veckor sedan!

Vi har nu fått slutligt svar på obduktionen. Miski hade bukhinneinflammation och inflammation på levern, men det var inte orsakat av parasiter (t ex leverflundra), förgiftade växter eller någon smittsam sjukdom. Antagligen kan hon ha fått i sig något vasst i fodret som skadat magen. Det är ju otur, men osannolikt att det händer någon av de andra. Vi fick svar på träckproverna vi hade skickat in också, och de såg så rena ut som man kan vänta sig, utan ägg från leverflundra, så nu känner vi oss väldigt lättade!

Och så lyckliga med vår nya lilla "fjuppis"! Och tro't eller ej - det blev en till TJEJ!

Lite turistande och hemfärd.

Väldigt välgjord och ambitiös modelljärnväg!

Uteversionen hade större tåg!

Och där fanns en liten fin trädgård att gå i.

Humla samlar nektar.

Son och mor efter en fika på toksmarrig äppelpaj med löjliga mängder vaniljsås!

På torsdagen tog vi det lugnt, umgicks och åkte på en kort vända till en gård där de byggt upp en väldigt stor, detaljerad och välgjord modelljärnväg, med en massa tåg som man delvis själv kunde köra! Riktigt kul! Där fanns även en utomhus-minijärnväg och en liten trädgård, som ett stenparti med porlande bäckar och små pittoreska broar.

Efter turistandet fikade vi hemma hos syrran, innan det var dags för maken och mig att åka hem. Det blev en svettig färd. ACn i bilen har nämligen behagat lägga av....

Studentfirande!

Bror och far väntar på nykläckt student!

Precis som min mor och far!

Glad student!

Mamsen grattar!

Bro's!

Lite frisk bål fick det bli!

En av tre goda tårtor.

På tisdagen red jag Mökkvi, promenerade Saga, riggade alla fodergrindar, och mätte upp påsar för kommande dagar, för medan vi var i Uppsala, skulle en gammal arbetskompis med familj se efter våra djur. Åkte till sta'n och köpte present innan jag hämtade maken på jobbet, och så bar det iväg mot Uppsala!

För äldste nevön skulle ta studenten! På onsdagen, stadgade av en rejäl frukost med havregrynsgröt, ställde vi oss att vänta på studenterna ute på deras skolgård. Det blev en lång väntan i den gassande middagssolen, så det var tur att där fanns lite skugga och att syrran varit klok nog att ta med fällstolar till de äldre i sällskapet.

Det var inte så lätt att hitta varandra, men medelst SMS och en liten sökpatrull, dök snart vår student upp i folkvimlet! Det blev förstås kramar, gratulationer och en massa blommor om halsen, innan vi gick till baksidan skolan där lastbilar väntade för att köra runt studenterna på flak! Nevön kom snart på sin lastbil och den for iväg med rejäl ljudanläggning och rökmaskin! 

Vi andra irrade runt i våra bilar i den trafikstockade staden, innan vi for hem till lugnet hos min syster, och gästerna till eftermiddagens firande började droppa in! Själva studenten verkade först vara försvunnen, men dök upp till slut och firandet kunde börja. Vi åt en massa smarriga tilltugg, drack vin och fick god tårta medan vi satt och pratade och hade allmänt trevligt hela eftermiddagen. När kvällen närmade sig med envetna mygg, drog sig de flesta hemåt, studenten åkte för att fira med kompisar och vi plockade så sakteliga samman efter festen.

Alpackabingo?

 Kakan – det är INTE lätt att få en bild på henne med öronen framåt!

 Kachita kliar sig. Kolan idisslar.

Matdags!

Det finns något som kallas ko-bingo, där man ritar in rutor i en kohage, och så spelar man på i vilken ruta en ko först lägger en hög. Med alpackor går inte det, eftersom alla går på samma toalett.

Idag kändes det ändå som lite alpackabingo, för vi skulle samla träckprover från de tre magraste, för att skicka på specialanalys och bli helt säkra på att de inte lider av parasiter, främst leverflundra, eftersom den första teorin var att det var leverflundra som Miski dött av. Leverflundra är en otäck parasit som är svår att upptäcka – vanligen först när djuret redan är dött... Obduktionen antydde dock att det inte var så, men vi ville vara på den säkra sidan.

Så då behövde vi ett prov var, från tre djur... Maken mockade toaletten, och så satte vi oss att vänta. Den spännande frågan – vem skulle gå först! Bingo! Det dröjde inte länge förrän både Parucha och Kachita levererade. Och Sawila – men hon producerade för lite! Så det var bara att vänta igen. Lääänge. Först väntade vi tillsammans, maken och jag. Solen sken och det var trevligt, men tiden gick och vi behövde ju motionera pållar... Så vi beslöt att maken fick gå och rida, så satt jag kvar. Det dröjde bara 10 minuter, så levererade även Sawila! Bingo!

Ridkurs i sommarvärmen

Maken och Hedveig.

När man ridit sitt pass, kan man snoka på gruppen som rider efter.

Jag och Táleggur.

 

Lektion.

Maken och Hedveig i pass!

Lunch på golfkrogen.

Maken och Hedveig.

Pizza-lagande med regnbågsutsikt.

Så här års brukar vår ridgrupp bestämma oss för att gå kurs. Det har pågått i 4 år nu, gruppen ändras lite med folk som byter grupp och som kommer till. Så till slut blir vi en blandning av ryttare från både då och nu. I år var vi 7 stycken.

Saga & Mökkvi är ju inte i form för kurs, så bl a därför hyrde vi hästar på stallet, och jag fick rida en häst jag aldrig ridit förr. Han var otroligt söt och fin, duktig i gångarterna, men lite svajig i svängarna och ville helst hänga på kompisarna. Men en himla mysig häst! Med liksom lite pigg blick, men inte att han busade något!

På fredagskvällen efter att ha förberett mat och skött djuren hemma hela dagen, red först jag och två andra ca 1 timme, och sedan red maken och tre till. Det är kul att titta på när de andra rider, och så hann vi med en fika också.

På kvällen åt vi. Jag hade fixat mat (fiskgratäng med spenat, räkor och mos) samt, på beställning, hemgjord chokladpudding. Andra hade fixat vin och bubbel. Tyvärr glömdes bubblet bort i frysen, så det var nästan som sorbet när flaskorna plockades ut. Den ena öppnades varmed det bara fräste ut ur flaskan och hälften hamnade i en skål som vi sedan fick skeda bubblet ur....

Några badade i den "heitapottur" som tillhör huset där vi bodde, medan jag och maken föredrog den svala kvällsluften... För jösses vilka svettiga dagar!

Idag red vi två pass igen. Ett på förmiddagen i samma grupper som igår, men på eftermiddagen red vi alla ut på ovalbanan. Tyvärr var där väl dammigt pga torkan, så vi tränade gångarter på rampen i ridhuset i stället, och höll en totalt oseriös tävling sinsemellan, på skoj. Några tävlade i "fyrgångsgruppen", och maken och jag i "femgångsgruppen". I vår grupp tävlade vi i tölt, trav och pass.  Maken vann femgångstävlingen med mig som tvåa! Mest tack vare att våra hästar gick så fantastiskt bra i pass! Min trav var inte så bra....

Så fantastiskt kul att rida pass! Vi bara flöt fram, pållen och jag, stadigt och fint och fort och jag tappade stigbyglarna men satt ändå som en smäck och log glatt! Full fart! Pålitlig häst! Så kul!

Enda felet med kursen är att det så fort är slut! Man lär sig så mycket på kort tid, och så är det så fantastiskt kul att träna på "rampen", en träramp längs ridhusets sida, som man rider på. Då hörs takten så väl att man hör om man rider rätt! Så har vi ju så trevligt ihop, vi i gruppen och våra ridlärare!