Granne med grann häst

Vår granne har hittat min blogg! Och eftersom de också har islandshästar sedan någon dryg månad tog de kontakt och frågade lite om vilka sadlar vi har. Så de kom över till oss idag med sin fina ljusbruna häst med ännu ljusare man och svans för att prova våra sadlar. Så fin häst! Hon kom tydligen hit ohanterad och oinriden från Island, men redan vågar hennes ägare rida hästen på bara vojlock! Pållen var lite nervös, vilket inte är att undra på. Men hon var väldigt snäll och duktig.

När dottern red iväg pratade vi länge och väl med mamman. Det kändes inte så länge då, förrän vi insåg vi att vi var kalla och att det började mörkna! Och jag som skulle rida ut! Men det är trevligt med grannar som har just islandhästar! Det är ju något speciellt med våra starka, lurviga och egensinniga pållar! De är riktiga hästar!

Jag tog in Saga men märkte att hon var lite nipprig idag med. Så jag sadlade och red i paddocken igen. Och hon ryckte och hade sig. Märkligt. Hon sköter sig perfekt i mina dressyrövningar, men just i ett hörn, konstrar hon. It's a mystery!

Lusse och läskigheter

Vi hade liksom glömt att det var Lucia, till vi kom till ridskolans julfest och vår ridkamrats hela familj var involverad i glögg- och kaffe-serveringen, iklädda stooora lusselinnen ovanpå alla de tjocka varma kläderna. Yngsta dottern hade en luciakrona på huvudet och var jättesöt.

Det bjöds kadriljuppvisning som var långt bättre än det vi brukar kunna åstadkomma i vår ridgrupp ... Sedan blev det körsång med en blandning av julsånger och isländska sånger, och det hela avslutades med den isländska "Ridum, ridum". Efter pausen blev det pass-uppvisning. Alltid kul att se! Och det gick med en himla fart och ryttarna hade fullt upp att hålla igen de pigga och glada hästarna!

Så åkte vi hem och jag red Saga barbacka i paddocken. Mökkvi har ju tappat en sko så maken skötte stallsysslorna. Rätt lyxigt faktiskt. Men så var där nå't läskigt i ena hörnet av paddocken! Saga skyggade och blev orolig och skuttade till och med till! Så pass att jag tappade balansen ett tag och höll på att göra en spontan avstigning, men jag lyckades kravla mig rätt igen! Så brukar hon aldrig göra! Och jag såg inget konstigt alls.

Månen sken över en halv centimeter snö och det var så otroligt vackert! Så gick vi in och drack glögg framför kakelugnen och mös. Sedan var vi lagom slöa resten av kvällen ...

Solitär stallkväll

Mökkvi väntar i paddocken på att bli utsläppt i hagen, där Saga fått ett försprång på höet.

Stallet och huset under månens sken.

Denna tisdag skulle jag åter ta bussen till Älvängen och åka hem med Volvon därifrån. Efter förra veckans incident var jag särdeles noga med att få med mig Volvo-nyckeln. Jag kollade. Typ 8 gånger! Fick skjuts av min arbetskamrat till Älvängen, vilket tog en evinnerlig tid pga köerna.

Väl framme fick jag skrapa rutorna och åka hem till full hästtjänst. Dimman låg tät över nejden men en nästan full måne sken upp den så det var väldigt ljust! Lite magiskt nästan, när jag svängde upp på vår grusväg. Jag kunde inte se några hus, bara alla ljus från dem. En stor räv gick över vägen bara några meter framför bilen, med sin fina röda svans böljande efter sig.

K skulle inte komma denna dag och maken var på ridskolan. Så jag började med "Blandis" som K kallar henne, tog in henne, kände igenom och borstade lite på henne och ställde henne i boxen så hon fick mumsa i sig av sitt kraftiga specialhö, medan jag såg över Saga. Och medan jag tog in och pysslade med Mökkvi fick Saga försprång på, och lite extra av, det gröna höet. Verkar som flickorna i hagen tappar i vikt nu. Det händer inte vissa andra flickor på hemmanet, som matte och Mozzy...

Saga tappade hull när det var så kallt! Nu håller hon den dock, men jag vill inte att hon tappar mer. Hon är på gränsen till för tunn, vilket är svårt att se med hennes tjocka, täta päls! Men känner man över revbenen, så är hon en smula klen i hullet. Men med lite mera hö, blir hon snart rundare igen.

Mökkvi tappade också en del när det var så kallt, men i hans fall var det bara av godo...

Jag gick där och pysslade i kvällen under månens sken medan frosten spred sig under dimman och ett rådjur skällde borta vid skogen. Hur mysigt som helst.

En julklapp från Skatteverket!

Sötnosar i köksfönstret : Mozzy, Saga & Mökkvi

After Work för Saga: fleecetäcke och betfor

Pållar i halvmånesken

Utan hästtjänst, kan man sova så länge man vill på helgdagsmorgonen! Oavbrutet. Det gjorde jag! Efter brunch drack vi kaffe i soffan framför en brasa i kakelugnen, medan Mozzy njöt av kel i mitt knä och kisade mot solstrimman som tittade in. Då kan det vara motigt, att gå ut. Men med de tidiga solnedgångarna så här års, finns ingen tid att slappa - så vi gick ur och red N-rundan! Saga var lite för seg och Mökkvi lite för på, så de hade varit bättre om man kunnat samla deras energi och fördela den lite jämnare.

Mitt ute på turen flög en helikopter över oss, väldigt lågt så hästarna blev lite stirriga. Inget dramatiskt, men var för ska de flyga så lågt? Det stressar säkert många djur.

Väl hemma var maken redig och fräschade upp permanentbädden i ligghallen, medan jag spände stängseltråd som blivit slak och förberedde en ny separat fålla med autogrind. Därmed blev jag tvungen att sätta i en ny stängselstolpe. Ett jobb som jag egentligen är lite kort och klen för. Jag fick den på plats och fick bankat ner den en bit, men hade ändock 10 cm kvar att slå i, då maken kom och utförde sitt hjältedåd - snart var den ordentligt ibankad! Sedan skulle jag ha en liten träbit att fästa på stolpen, så att jag sedan skulle ha nå't att fästa timern i. Just som jag sågat färdigt min lilla bit, bröts den på mitten. DOOH! Det var bara att börja om från början. Det är träligt att såga i fuktigt, halvfruset trä. Så maken gjorde en insats där med. Så jag hann få upp min grind innan det blev för mörkt att se. Men då hade ju timern legat på ett sätt så själva vredet frusit fast ... så det blev ingen testkörning idag, men imorgon ska det väl gå.

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen! Medan jag lagade mat såg maken att vi fått ymniga återbetalningar från Skatteverket! Tjohoo, det blir julklappar till hela familjen i år också! Har just gått och oroat mig för hur jag ska få 3.000:- att räcka till luncher, julklappar och service på släpet, samt våra räntor på lånen denna månad ...

Problem solved! Hur maken visste vad jag fått tillbaka? Tja, klantiga jag har ju bett dem sätta in degen på vårt gemensamma konto. Tur jag kan lita på maken. Eller ... ;-)

På besök hos Svärfar

Tove Janssons Hattifnattar. Elektriska. Som jag. Och Mozzy. Man kan säga, att det slår gnistor mellan oss.

Vi skötte om pållarna innan det var dags att göra sig vacker, dvs duscha av sig hästlukten och reda ut spontana dreadlocks ur sitt vintertorra, elektriska hår, för att bli någorlunda socialt presentabel. Jo, det blev faktiskt en liten gnista när jag klappade Mozzy igår. Vi är lite elektriska hon och jag. Som hattifnattar.

Så vid 15-snåret bar det iväg till Svärfar och hans sambo. Makens bror var där med lille G och ännu lillare M. M såg förvånad ut som vanligt. Vi blev bjudna på en massa god mat. Svärfars sambo är en virtuos i köket! Synnerligen mätta satt vi och snackade, och eftersom det inte blir så ofta var det extra trevligt!

Stora Golden Retrievern Laban var så där stor och glad och vänlig som bara en Golden kan vara, och han var synnerligen förnöjd med att lille G "tappade" så många kex på golvet ...

När vi skulle åka hade något ljushuvud parkerat sitt åk precis bakom deras utfart, så jag fick lirka lite för att komma emellan. Det var inga större problem, men när jag backat igenom den trånga passagen mellan svärfars bil och ljushuvudets åk, så glömde jag trottoarkanten - och plötsligt "ramlade" Volvons front ner och fick fart ut mot ljushuvudets bil! I sista stund fick jag stopp. Så kan det gå, när man ropar hej för tidigt. Fast det gick ju bra tack vare mina blixtsnabba reflexer! ;-)

Fantastisk flax för förfärligt förvirrad fru

Idag var det dags igen. För tisdagsrutinen. Volvon till Älvängen. Vi samåker till sta'n. Och på hemväg - maken åker till ridskolan, jag tar bussen till Älvängen. Tar Volvon där. Eftersom så få bussar går ända ut till oss. Ganska simpelt, helt enkelt.

Så idag satt jag där på bussen, på hemväg. Föraren körde lite livligt och lyssnade på tyska schlagers. Han tog en till synes helt stollig väg, men jag märkte att han nogsamt undvek diverse köer på 45an medelst lokalbanor och ett kreativt vägval, allt medan jag stöttade mig duktigt med både händer och fötter i ett antal stolpar till tonerna av Petula Clarks "Downtown" på tyska!

Han tillämpade inte taktiken att bromsa innan kurvan och gasa ur den. Det är annars ett bra koncept. Sådant är inte gynnsamt för mitt känsliga balanssinne, men jag klarade mig rätt bra.

Så satt jag där. Och kom till insikt! Bilnyckeln! Volvo-nyckeln hänger inte på min vanliga knippa. Jag hade glömt den i min låda på jobbet! Och nästa stopp? Nol! Insåg genast att en retur till jobbet skulle bli ohyggligt omständig. Och neslig. Jag som jämt berömmer mig om att aldrig glömmer mina nycklar ...

Nå, tur i oturen så var just denna turen en sådan där bussen går längre än till Älvängen, varför jag såg fram emot en 4 kilometers promenad hemåt i en plusgrad och snöblandat regn, istället för en 10 kilometers promenad hemåt i en plusgrad och snöblandat regn. Man får vara glad för det lilla.

Tur också att jag insåg detta redan på bussen och satt kvar. För det hade varit synnerligen störigt att ha kommit till bilen och upptäcka det först då! Så jag satt kvar i bussen, sneglandes på min Volvo på pendelparkeringen, medan bussen styrde norrut. Nu med ny chaufför som försäkrade att eftersom denna bussen var så försenad fanns det inte en chans att jag skulle hinna med någon anslutning ända hem! Dessa köer på 45an!

Jag kände mig, trots min tur, måttlig sugen på den där 4 kilometers promenaden i en plusgrad och snöblandat regn, men fick ju kliva av vid ändstationen. Där stod jag ensam. På torget. Nästa buss ända hem, skulle gå först om en timme! Bara en sak att göra. Traska!

Men då - svängde en buss in med rätt destination på fronten! Han stannade och jag galopperade fram. Jomän, det var bussen ända hem! Också försenad av köerna på 45an från Göteborg! Passade ju mig utmärkt! Så strax kunde jag kliva av och gå den blott 5 minuter långa vägen hem! Synnerligen gynnsamt.

Liksom det faktum att jag bara hade råkat ta den buss som hade anslutningar ända hem! Nästan alla andra går bara till Älvängen.

Ibland får man helt enkelt vara lite turknutta! I morgon ska vi lämna Forrrden på service, så tyvärr får vi ta vändan om Älvängen och hämta Volvon innan vi far norrut igen, till verkstaden. Extranyckeln ligger ju här hemma som tur är!

Förvirrad ...

För två veckor sedan ondgjorde jag mig över försäkringssnubben som inte kom. Dagen efter såg jag i min kalender att det var ju inte den måndagen, utan denna han skulle komma! Så han kom prick 9.00 för att se att se om vi kan bli en "Säker gård".

Och det kan vi - lite saker måste vi fixa först, men det är enkla saker, som att sätta upp en extra brandvarnare, göra färdigt dörrarna på elrummet i stallet och byta plats på kontakterna på åskskyddet. Skaffa en brandsläckare.

Sedan? Ja, efter en långbrunch red jag N-rundan på Saga och pysslade i stallet och plötsligt hade tre timmar gått! Så kan det gå.