Next generation

På söndagen var "alpackamannen" här med hingstarna, så några av våra damer fick gå på date. Taruka spottade, så hon verkar redan vara dräktig! När det pågår små kärleksmöten i fållorna, blir de små hingstarna inspirerade... De vet inte riktigt till vad ... men inspirerade blir de!

 Lillkillen rullar sig.

 Han är så söt!

 Våra tre små bedårande småttingar!

 Jag och två av grannens pållar.

Hittade dessa äggskal nedanför boet under taknocken på huset. Så små ägg!

Lite tomt.

 Fikadags.

 Lillkillen vilar en stund...

 ...så han har ork att springa och busa med de äldre fölen i hagen...

 ...och irritera de lite äldre alpackorna.

 En liten tjej som solbadar.

 Dags att montera ned tältet. Många stroppar är det...

 Och bänkar.

Ett välförtjänt glas vin.

En fin bild på Qhichinchas förlorade föl. Hade ju så gärna fått behålla henne!

Idag monterade vi ned partytältet som vi ju haft god nytta av. Känns lite tomt nu när både födelsedagsfest och ullutställning passerat. Känns plötsligt som så länge sedan. 

Och så är det ju tomt efter Qhichinchas föl. Hon letar fortfarande och hoppas.

"The Lord giveth and the Lord taketh away..."

Årets förstfödda.

Qhichincha och hennes nyfödda dotter.

Kakan fick en liten mörk suri-kille.

Kakan och småkakan....

En sådan fin kille!

Qhichinchas dotter hade buskiga ögonbryn.

 

Det ser mörkt ut.

I onsdags fick Qhichincha sitt föl, en liten huacaya-tjej med buskiga ögonbryn. Allt såg ut att ha gått bra. Och igår föddes Kakans föl, en svartbrun liten surikille med mycket spring i benen. Men samma kväll märkte vi att Qhichinchas föl andades häftigt. Hon hade faktiskt varit lite passiv från början – inte följt mamma på samma sätt som de andra fölen följer sina mammor. Legat ensam ute i regn, fast flocken gick in. Vi ringde veterinär som började behandla mot lunginflammation, men idag dog den lilla. Vi är ledsna förstås, men det som skär mest i hjärtat är Qhichinchas gny efter sitt förlorade föl. Och när hon fick hon syn på ett av de andra fölen och för ett kort ögonblick trodde hon att det var hennes – jag kunde riktigt se besvikelsen när hon nosade på fölet och insåg att det var fel föl. Stackars Qhichincha – hon vill så gärna ha en liten unge!

Kakans fina lilla suri-son har dock fullt med energi. Hans födsel kom lite i skymundan när Qhichinchas föl mådde dåligt och dog. Men han är underbar att se, och en tröst tillsammans med Tamyas och Kolans föl.

(Tillägg i efterhand: Det visade sig att Qhichinchas föl fötts med ett gravt hjärtfel, så det var ett under att hon levde ens två dagar. Man tröstar sig med att man i alla fall inte gjort något fel, att det inte är något smittsamt eller någon parasit.)

Vardag

Idag hade arbetskamraten gjort stiliga muffins åt oss sommaroriginalare! Mums!

EN söt, vacker och långbent liten dam.

Och en långbent kille.

Födelsedagsfirande på efterkälken

 Två små polare.

 Tjo!

 Kolan med son.

 Moln över hemmanet.

 Miss-triss.

 Endelig dags att fira min födelsedag!

 Med gott bubbel. Det måste man ha.

Maken gav mig en kamera i födelsedagspresent!

Idag, efter seminariet och alla ullutställningsbestyr, fick vi ju sköta djuren också! Så på kvällen var vi två trötta alpackaägare som satte oss vid borden på framsidan huset, åt en god måltid på mestadels rester från cateringfaten och äntligen firade, bara vi två, min födelsedag. Vi hade liksom inte hunnit det tidigare. Men extremt avslappnad blev man, när nu alla planeringar och all logistik var förbi. Nu kunde vi bara tokslappa!

Ullutställning i dagarna tre!

Kolan med sin lille kille. Och hans lekkamrat!

Fällar på plats!

Sponsorbordet i partytältet.

Många satt och spann.

Och någon sålde lite prylar.

Våra fällar.

Efter bedömningen. Alla kollar på fällar.

 

Kompisen tog detta foto av nästan alla oss som var med!

Ullprovskoll innan kvällens middag.

Förberedelserna hade pågått länge. Med telefonmöten mellan oss tre som höll i arrangemanget där de skötte sponsorjakt, rosettbeställningar, domarbokning, ekonomiplanering, rumsbokning på det B&B jag rekommenderat etc, och jag stod för lokaler och mathållning. På sista dagen för anmälan för att delta med ull-fällar, fanns på morgonen bara några enstaka anmälda. Nervositet! Dyr domare var ju redan bokad! Men under dagen ramlade det in fler och på kvällen fanns drygt 60 fällar anmälda! Puh! Och nu kom då äntligen dagarna då själva ullutställningen skulle ske, och vi skulle upptäcka om vi tänkt på allt... 

Min kompis Frodo hade anmält sig som frivillig att vara domarassistent, tillsammans med LE. Så på fredagens förmiddag kom Frodo och min medarrangör LJ, maken och jag till församlingshemmet som vi hyrt för hela helgen. Vi plockade upp kartonger att lägga fällarna i, packade upp alla insända fällar och efter lunch på caféet intill, fick jag åka iväg och hämta några senkomna ulllådor på Schenker i Bäckebol. Med trasig AC i bilen en het dag.... Det var SÅ varmt!

Väl tillbaka hade de andra kommit så pass långt att LJ, maken och jag inte längre fick hjälpa till med förberedelserna, eftersom vi själva skulle ställa ut. Det var mycket jobb för dem som var kvar, och på kvällen kom vår internationella domare A och anvisade lite hur det vore bäst att ställa upp allt. Så det blev en väldigt lång dag för dem, för det var drygt 60 fällar!

När de äntligen var klara och vi var tokhungriga hämtade vi mat på Mr Johansson och glupade i oss, drack rosé och hade en väldigt trevlig kväll efter en arbetsam dag.

På lördagen åkte domaren och assistenterna till församlingshemmet för själva bedömningen som verkligen tog hela dagen! Själva hade vi många vänner från alpackaföreningen här som satt framför huset och spann medan vårt Öppna Hus pågick från 10-15. Det kom inte så mycket folk .... Men vi hade mest "annonserat" på Facebook bland alpackaintresserade. Det kom kanske drygt 50 personer, men väldigt spritt över timmarna och de flesta ville mest titta på alpackor, så försäljning av korv och bröd gick trögt och antagligen de andras försäljning också. Sponsorer var här från spinneri och försäkringsbolag och de fick väl tyvärr lite lite att göra. Men vi lär oss att annonsera mera nästa gång. Samtidigt kunde man ju inte veta hur många som skulle komma – vi hade ju inte kunnat ta emot hur många bilar som helst!

Vid 15-snåret hade de flesta besökare åkt, medan fler medlemmar i vår förening dykt upp, och vi preparerade oss för tillkännagivandet av vinnaren uppe på församlingshemmet. Så vi klädde upp oss, åkte dit, fick veta vilka som vann de finaste priserna, och sedan gå och titta på fällarna och läsa domarens bedömningar och kommentarer. Alltid lika intressant! Så många fina ullar! Tyvärr fick våra bara 2:a-priser.

Vi blev kvar lite längre än beräknat, men det var inga problem att äta lite senare på gästgiveriet, där vi fick oss en god buffé i lite rustik miljö. Efter maten åkte alla till oss och vi satte oss ute framför huset, drack rosé och pladdrade halva natten... Även norrmannen som rest hemifrån vid 4-snåret samma morgon!

På söndagen höll vår domare ett seminarium om genetik mm. Intressant, men jag får tillstå att jag var lite trött. Vi åt gemensam lunch, pladdrade, och lyssnade lite mer på domarens föreläsning innan det var dags att avsluta.

Alla plockade med sig sina fällar, bord och stolar ställdes i ordning och folk droppade av en efter en, efter avskedskramar och tack. Många hade långt att köra och till slut var bara maken och jag kvar. Det sista tar alltid längst tid på något vis och vi var ju tämligen trötta! Och det var en hel del mat kvar på de cateringfat jag hade beställt, trots att alla ätit ordentligt! Men till slut kunde vi lämna en väl städad lokal med alla möbler vi flyttat runt åter på rätt plats. Vi hade ju varit lite nervösa för hur det skulle gå, med all planering, mat och allt. Men allt hade klaffat tämligen bra!

Vår första huacayakille!

 Kolan fick sitt föl idag – en liten kille.

 Snart var hela flocken där och hälsade.

 En ståtlig liten kille.

 Och nu har Naira en lekkamrat!

Tur man har stor bil....

Tur maken jobbar hemifrån - idag var han hemma när Kolan fick sitt föl, en liten huacayakille som snart var uppe och sprang! Och Naira är glad att ha en lekkompis. Plötsligt ser hon stor ut...

Nu är det fullt upp med förberedelser inför ullutställningen – jag får avier och hämtar paket både på ICA och Tempo. Tur man har stor bil! Mina paket engagerade hela personalstyrkan på Tempo igår, när de vänligt nog hjälpte mig bära ut allt till bilen. Enda smolket är att ACn i bilen verkar ha lagt av lagom till sommarhettan kommer... (DOOH!)